Konstnär
Varje år öppnar Malmös konstnärer sina arbetsplatser för alla som vill komma och kika i det som kallas Open Studios. Ett fantastiskt bra initiativ. Kika gärna på Malmö Open Studios (malmoopenstudios.se) om du vill ha mer information.
Den som missade årets Open Studios, är välkommen när som helst för ett besök. Det är bara att mejla på info@ruskig.org så kommer vi överens om en tid och dag.
När Ruskig Ångest flyttade till Malmö i början av sekelskiftet återupptäckte han det fantastiska parkeringshuset Anna.
Då han var desperat singel såg han en förträfflig möjlighet i Anna. På huset kan nämligen vem som helst, när som helst, måla eller skriva vad som helst, i det offentliga, utan censurerande mellanled. (Det vill säga allt det som på den tiden var helt förbjudet i tex Stockholm, Uppsala och Göteborg.) Internationellt unikum.
Väggytan passerades även av cirka 10 000 människor varje dag. Kanske 50% av dessa är tänkbara partners, tänkte Ruskig Ångest, (eller åtminstone 2%), och gjorde en målerisk kontaktannons med en beskrivande text om sin person och några rader om vilken typ av person han sökte. På kontaktannonsen skrev han även sitt mobilnummer och email adress.
Ingen ville dejta med honom. Ingen kontaktade honom för att till exempel ta en fika.
Däremot fann han andra människor, tillika singlar, som ville försöka finna någon genom en graffiti-annons, trots att det verkade hopplöst.
Så under åren 2002 till 2008 gjorde han ett 20-tal storskaliga måleriska kontaktannonser lite här och var för att hjälpa andra att finna kärleken i en partner. Ingen träffade dock någon på detta rätt kluriga sätt. Men visst var det många som såg målningarna och blev på bra humör av många anledningar, och det är ju i sig kan ju kallas en kvalité. Eller underhållning.
En av annonserna som stack ut lite extra skedde i samverkan med en konstnärskollega som heter Karl. Karl var i 35-årsåldern och kanske man vågar påstå att han inte rönt så mycket framgång hos det motsatta könet under sitt liv. På något sätt. Knappt alls faktiskt. Han frågade Ruskig Ångest om en tjänst. Tidigare hade han frågat om inte RÅ kunde måla Agneta Sjödin eftersom han redan kontaktat henne och fått ”klartecken” för detta, men han hade inte förankrat detta hos RÅ innan och det var verkligen inget konstnären var intresserad av. På frågan varför Karl ville porträttera Agneta på detta sätt var svaret: ”Hon är så jävla snygg”, och han skulle vilja imponera på henne genom detta verk. Ruskig Ångest vägrade. Det är inte en relevant intention till ett konstverk. (Det gick några år så gjorde RÅ faktiskt en målning av Agneta på Berlinmuren. Inte till Agneta utan till Karl. Karl tyckte också den var allt för ful för att skicka vidare.) Agneta är än idag lyckligt ovetandes att hon porträtterats obeställt på Berlin muren.
Nåväl, denna gång hade Karl en annan tanke, som RÅ gick med på att utföra. Den var tillräckligt konstnärligt skruvad. Karl hade nämligen förälskat sig i, på avstånd, en kvinna som arbetade på ett café i centrala Malmö. Han hade även kollat hur hon tog sig till och från jobbet, och visste att hon passerade P-Huset Anna varje dag. Han hade tom fixat ett fotografi av henne. Nu ville han att Ruskig Ångest skulle måla ett porträtt på denna okända kvinna på P-Huset med en fråga om hon ville ses och gå på en fika. En rätt kulen eftermiddag ställde sig RÅ vid väggen och påbörjade således uppgiften. Karl var med, men vid ett tillfälle gick han och åt. Det var rätt folktomt på grund av vädret och Ruskig kände plötsligt att han var iakttagen, kanske han reagerade på något ljud, för han vände sig om. Några meter bakom honom står den okända kvinnan. Hon stirrar på Ruskig Ångest, det 2 ½ meter höga graffiti-målade porträttet på väggen och på hennes foto som målaren höll i handen. ”Vad i helvete håller du på med?!”, var den högst motiverade och rätt arga fråga hon ställde.
Ruskig Ångest insåg att detta kanske ser lite märkligt ut och det erkände han genast. Han började förklara sig. Hm. Eller förklara Karl, rättare sagt. Ruskig Ångest är ju enbart ett verktyg för andra människor. Det visade sig att kvinnan var från Uppsala. Att hon och graffitimålaren hade några gemensamma bekanta. Hon bestämde sig för att lita på honom och efter ett tag skrattade hon och tyckte att allt var ganska festligt. Ruskig Ångest fick tillstånd att avsluta målningen. ”Men”, sa hon, ”hälsa den där Karl att jag verkligen inte är intresserad av att fika med honom”.
Pinsam konst är inte det sämsta.
När Ruskig Ångest är gäst på konstskolor är det inte ovanligt att han ber de blivande konstnärerna plocka fram sina mest pinsamma verk. Det brukar vara en fin start på något konstruktivt. Ruskig Ångest har gjort enormt mycket pinsamma konstverk och det kommer flera i framtiden. Ett av dem skedde på Roskilde Festivalen 2005.
120 000 människor mellan 18 och 70 år besöker Roskilde varje år. Ruskig Ångest fick en plats för sitt måleri detta år, precis vid entrén till denna jättefestival så alla besökare skulle passera där. Ruskig var som vanligt, en desperat singel, så enligt hans beräkningar skulle ungefär 60 000 av alla som såg väggen vara kvinnor. Kanske inte precis alla skulle klicka med honom, utifrån hans kvinnonorm men 30 000 helt klart. Dessutom skulle de med viss sannolikhet vara lite berusade, på enormt glatt humör och inställda på det äventyr Nordens bästa och största musikfestival har att erbjuda. Så om han målade sig själv där, med en välformulerad text och mobilnummer, så borde ju sannolikheten för att 20 000 plockar upp sin mobil och ringer, vara rätt stor. Eller kanske 2 000?
Ingen ringde faktiskt. Utom en. En reporter från Ystads Allehanda. Journalisten var trevlig och undrade om inte Ruskig Ångest ville ses vid målningen trots att klockan var 08.00 en festivalmorgon. Ruskig är snäll och ställer upp när någon ber om uppmärksamhet, trots en smula bakfylla och rätt mediokert humör pga det tunna intresset för hans kontaktförsök. Om inte målningen i sig var pinsam så var bilden i tidningen det. Stor var den också. Största bilden i reportaget faktiskt. Sliten, bakis och seg poserar han som symbol för den desperata och misslyckade kärleken för hela Ystads befolkning dagen efter.
Andra kontaktannonser han gjorde fick mer positiva sidoeffekter. Embla söker Ask. Den folkkäre musikern Lasse Berghagen deltog i valet av Ruskig Ångest utifrån graffitimåleriscenen för uppdraget att göra ett frimärke 2008. Eftersom Ruskig gör folklig graffiti. Benämningen på hans konst är just Svensk Folkhems Pop. (Myntat av professor Claus Carstensen på Det Kongelige Danske Kunstakademiet). Då det synkade med konstnärens engagemang för just singlar och kontaktannonser så blev det serien ”Vill Se Dig”, med över 5 miljoner märken, ett bokomslag, förstadagsbrev, stämplar mm. Ett av märkena är just ögat från Embla söker Ask målningen som så många andra av Ruskigs verk är utförda på parkeringshuset Anna i Malmö.
Kontaktannonserna har levt fler liv. I media och i böcker. Men även i utställningsform producerat av Nordiska Konstskolan i Kokkola, Finland 2007- 2008 där 10 uppförstorade foton på annonserna visades på den turnerande grupputställningen OUTSIDE THE RULES, OUTSIDE THE CENTERS i alla Nordiska länder. Hedervärt för Ruskig Ångest då även hans nämnde professor, mentor och konstnären Claus Carstensen deltog som en av de andra konstnärerna.
Under 2019 fick Ruskig en förfrågan från serietecknaren Henri Gylander om hjälp med att förstora upp hans serie på ett väggplank i Göteborg. Beställaren/uppdragsgivaren var Trafikverket och processen Västlänken som under många år bygger och processar nya järnvägsspår i staden. En massa tillfällig konst/bilder och illustrationer är planerade under åren bygget sker men även storslagna, unika och vidunderliga permanenta konstverk av Huang Yong Ping, Simon Goldin/Jakob Senneby, Katharina Grosse och Danh Vô tillkommer i slutändan.
Kontakten ledde till att Ruskig Ångest 2021 återupptog Offentliga Kontaktannonser åt singlar. Det kändes relevant nu när, förhoppningsvis Corona, snart är ett minne blott och en mångårig lustfylld period präglad av möten, konst, kultur och kärlek tar över världen. Minna, Benjamin, Amy, Nicklas och Liz är göteborgare och finns på riktigt. På ett modig och otippat sätt bjuder de på sig själva mot en publik på kanske 500 000 människor att kontakta dem och föreslå ett möte. Vem vet vad möten kan leda till?
På sidan Immigroup kan man läsa om de ensammaste länderna i världen. Sverige toppar såklart listan. Kan det verkligen stämma? Så här står det:
“Sweden tops the list when it comes to the loneliest countries in the world. The reason? Sweden thrives on a stable welfare system, where single occupancy apartments are incredibly affordable. With plenty of these affordable apartments available, almost one-half of the nation’s population lives alone! According to Statistics Brain, 47% of Swedish households are currently occupied by only one person, that’s 20 percentage points more than Canadian households!
So worried is the Swedish nation over the state of isolation of its citizens, that they have introduced a collective housing concept. Designed to bring people together these communally owned houses are still being rejected in favor of solitary living.
What are projections for future households in Sweden? The stability of the Swedish welfare system has resulted in a fairly consistent trend of increased solitary living. Additionally, a reluctance to take part in collective housing efforts indicates stable if not increasing numbers of single member households. How big of an increase should be expected? This depends on the fallout of current political scandal, the continued increase in home prices, and whether or not household debt levels continue to rise.”
https://www.immigroup.com/news/top-10-loneliest-countries-world
Oavsett om det stämmer eller inte, huruvida vi i Sverige skiljer ut oss som ensamma singlar så sticker vi ändå ut i ett internationellt perspektiv.
Vi har nämligen själva möjlighet att exakt välja vem vi önskar vara med och när. Oavsett social bakgrund, utbildning, nationell tillhörighet, kön och ålder mm. Det är ett utmärkt läge att träffa hur många möjliga och omöjliga människor och partners som helst under sin livstid.
Vilken frihet! Det vore ett konstnärligt brott att inte använda den.
<3
Har du någonsin varit utsatt för en oförrätt?
Hur ser Amnesti ut?
En personlig uppgörelse.
Hur länge är det vettigt att reagera starkt, negativt och tom hatiskt över en oförrätt man varit med om?
Ruskig Ångest har precis som alla andra människor varit med om möjligen negativa upplevelser i sitt liv.
När är det relevant för en person att känslomässigt släppa och ge amnesti åt en upplevd negation som tex att:
– 3 unga kvinnor nyttjade honom sexuellt när han var i 6-års åldern.
– En 30-årig man misshandlade honom som 9-åring.
– Mellan 11 och 15 år och fortfarande barn oräkneliga gånger bli utsatt för äldre könsmogna tjejer och kvinnor på olika sexuella sätt.
– En 35-årig biff till lärare slog honom medvetslös framför sin dåvarande flickvän som 14-åring.
– Alla 100-tals oförrätter i from av våld, vapenhot, stölder, kränkningar, ryktesspridningar mm han och många unga män mellan 14- 25 år utsätts för regelbundet och kontinuerligt och som återkommer som ekon ända upp till pensionsålder.
– Bla som 17- och 28-åring tvingades godkänna aborter han aldrig önskat.
– Inte få utföra sin form för konst under 15 år i så gott som hela Sverige inklusive Göteborg, Stockholm och Uppsala.
– Som 42-åring få sina barn kidnappade.
– Som 46-åring bli drogad och rånad.
Ponera att det inte uppstår någon rättvisa i något av dessa exempel. Ingen ber heller, eller får förlåtelse. Hur länge är det vettigt att bära en dålig känsla inom sig som aldrig kan få upprättelse från en motpart? Räcker det med 1H, 21 dagar, 8 månader eller en livstid?
Ruskig Ångest vill betona att de exempel av oförrätter, som nämns i denna text, inte är vad det handlar om eller skall fokuseras på. Det är tanken, att ge en känsla av oförrätt, amnesti, inom sig själv, och sedan gå vidare i livet, som denna måleriprocess har som målsättning.
Malmö 2017
Skisspresentation för fastighetsägaren Wihlborgs Fastigheter AB:
Mitt förslag utgår från vingen. Det utgår även från tankar om innovation, det globala samt en stark inspiration från Lövsalsfågeln.
Måleriet/verket för gärna beskrivas som urbant, gemensamt, energiskt, vitalt och dynamiskt. Puls, lust, förändring och det oförhappandes.
Tanke/tankar:
Vingar
Verket består av upprepade former med några förskjutningar, förändringar i varje form. Visst tolkar man formerna ganska snabbt som vingar även om de är väldigt fritt beskrivna. Speciellt med tanke på färg. Verket kommer synas. Jag kan tänka mig en enkel stop-motion film som visas på en monitor inne på Elite där formerna sätts i ett kort bildspel för att beskriva ett vingslag. Vingen får symbolisera mod, innovation, förmåga, mental/fysisk rörelse och vilja.
Innovation
Att tänka tanken att människan kan flyga har nog varit väldigt vanligt och en skojig föreställning genom 1000-tals år. De personer som faktiskt gjorde praktiska försök att flyga måste ha uppfattats såväl som roliga, märkliga och fullkomligt galna. Vilken vansinnigt fantastisk period det måste ha varit när förmågan och försöken faktiskt gav resultat och fler och fler gav sig in i processen. Många med livet som insats. Idag är flygandet högst aktuellt. Innovation behövs. Och den behövs från alla världens hörn.
Lövsalsfågeln
Strategi/cykel för artens fortplantning:
– Hanen bygger en lövsal av kvistar, skogsmaterial och löv.
– Han smyckar dem med föremål med viss ton/färg/nyans.
– En rival kan komma förbi och sabotera genom att ta föremålen och kasta bort dem.
– Det hindrar dock inte hanen som letar reda på föremålen och återplacerar dem på samma platser.
– Hanen gömmer sig och avvaktar.
– En hona kan dyka upp och inspektera salen utifrån. Är den medioker lämnar hon. Är den godkänd kommer hon däremot gå in i själva salen.
– Då dyker hanen upp och genomför en dans.
– Är även dansen godkänd sker parbildning.
Behövs det någon form av förklaring här kring kopplingen till innovation?
Det globala och gemensamma.
Spraymåleri på metall.
Ca.3X30m.
Ett uppdrag av Sölvesborgshem genom KC-Syd 2017
Projektledning av Lena Wyrner
Sövesborgshem
VD Johan Braw.
Det finns kulturella, filosofiska, samhälleliga skäl att skapa konst i bostadsområden. Utan att ifrågasätta dessa har jag som vd för Sölvesborgshem en annan infallsvinkel: genom konsten kan betraktarens upplevelse av vår produkt – fastigheten – påverkas. Stadsdelen Ljungaviken är en uttalad hybrid av att vara urbant och samtidigt nära naturen. Jag ville förstärka den urbana tonaliteten, och ville därför ha något åt street art-hållet.
Platsen för verket skulle vara en 1-plans komplementbyggnad (förråd mm) med sedumtak och träfasad, löpande längs med, några meter ifrån bostadsbyggnaden. Komplementbyggnader är av förklarliga skäl mindre ambitiöst gestaltade, vilket gör dem tacksamma för konst-uttryck. Denna kombination av att vilja lyfta fram det urbana, och att lyfta upp en ganska ordinär och enkel byggnad förmedlade vi till Pärra Von Andreasson. I övrigt gav vi inte särskilt mycket direktiv – vi ville att han skulle tolka uppdraget själv utifrån detta.
Hans verk har levererat just detta: att göra upplevelsen av vår fastighet – och därmed stadsdelen – mer urban. Så betraktat är konsten alltså en del av produktutvecklingen av en fastighets tonalitet, och därmed av dess marknadsvärde. Att större kulturella, filosofiska och samhälleliga fördelar kommer med gör naturligtvis inte saken sämre.
Keep pushing
/Johan
Ruskig Ångests intention till verket:
Det är inte möjligt att se hela denna gestaltning rakt framifrån.
Där av det självklara valet att göra en helhet som glider, rör sig, längst hela ytan och som består av fristående delar som likväl håller samman till tanke, färg, form och komposition.
Jag har utgått från diagonalen vilket är matematiskt försvarbart och skapar en spänning och dynamik men även en upplevelse av harmoni.
Formspråket jag använder mig av är kroppsligt och organiskt. Det går att likna vid boxarens slag och pareringar som är så inövade att dessa reflexer sitter i ryggmärgen. Det är ett graffitimanériskt formspråk men utan text eller annat graffitirelaterat bildspråk eller budskap. I detta manér, som ju såklart i sig skvallrar om massa saker, vill jag göra en del abstraherande inlägg. Högst troligen från former och färger hos Knipproten. Även annat kan komma på tal.
Det är dock inte tal om illustrativt avläsbart och utan att förringa betydelsen av mitt eget verk så, av generositet kan det beskrivas med ord som, energiskt, starkt, lustfyllt, kreativt, lekfullt, livsbejakande, kroppsligt och dynamiskt. Jag är medveten om att det tenderar det ekivoka, vilket inte gör något, men i så fall är det på en mental, abstrakt och själslig nivå öppen för alla betraktare och har inget med kön att göra.
I skissande stund har jag ett arbetsnamn. Knipprot. Men under processens kan något annat uppstå som sedan kan bli verkets slutgiltiga titel.
Knipprot
Fridlyst
Skogsknipprot är en ofta storväxt och kraftigt byggd orkidé med kort upprätt jordstam. Stjälken kan bli nästan en meter hög och är finhårig upptill, som ung med kraftigt böjd topp. De talrika stjälkbladen är brett ovala till äggrunda, med grov nervatur. Skogsknipprot blommar i juli-augusti med ganska stora, grön- eller brunaktiga blommor som sitter i en först lutande, senare upprätt och ensidigt vänd klase. Kalkbladen är utbredda och varierar i färg från grönt till brunaktigt violett. Skogsknipprot Läppen är grönaktig, ganska kort och föga utskjutande, den är ledad med en yttre kilformad del och en inre skålformad del som innehåller nektar. Könspelaren har ett välutvecklat så kallat rostellum.
Skogsknipprot är en mångformig art som varierar avsevärt i storlek och i blomfärg. Den liknar ingen annan svensk växt utom kal knipprot (E. phyllanthes) som dock skiljer sig genom kal stjälk och mer slutna blommor utan tydligt rostellum.
Skogsknipprot, kapslar Utbredning. Skogsknipprot är ganska sällsynt och den förekommer huvudsakligen i Syd- och Mellansverige. Den växer i mullrika lundar och barrskogar på kalkrik mark, men kan också växa i vägkanter, ängsmarker och andra kulturskapade miljöer. Den kan på sina håll vara ganska talrik. Första fynduppgift är från Uppland och publicerades 1732 (Nordstedt 1920).
Etymologi. Artnamnet helleborine kommer av grekiskans helleboros, vilket var ett växtnamn redan hos Hippokrates (400 f. Kr.).
Slutgiltiga titeln Gäst- Knipprot syftar just på tanken att orkidén är något lite främmande och exotiskt på våra breddgrader. Men det är den inte. Den har funnits länge här och en del av faunan. Hur behandlar vi de vi betraktar som våra gäster eller nyanlända i alla sammanhang? Bjuder på en kopp kaffe?
Graffitigestaltning 2020.
Plåt, foto och spraylack på betong.
Ca. 50X1,5- 3.5m
Bakgrund.
Jag genomförde två medborgardialoger innan jag startade min process. Jag genomförde även en workshop med boende i närområdet. Jag har använt mig av en del erfarenhet från mitt engagemang som konstnärlig ledare för GHH- Gottsunda Hip Hop Festival. Jag tog del av den projekt/processbeskrivning Uppsala Hem använt för att få stöd från Boverket.
Jag börjar med den sistnämnda. Ett par fina tankar med verket är riktat mot två grupper av kvinnor. Dels yngre som man hoppas kan identitet-stärkas i sig själva i förhållande till sin omgivning. Ett exempel på det är att ta selfies/groupies med verket där även omgivningen i stort kommer med. Dels en grupp kvinnor som bor i området men som av olika anledningar inte går ut från sin bostad. Kan verket locka ut denna grupp?
Genom GHH har jag bedrivit flertal processer kring offentlig konst i Gottsunda och Uppsala. Förutom en omvärldskoll har jag en bra lokalkoll kring vad som gjorts och görs just nu, på området. Det är många aktörer som arbetar med offentlig konst och kultur på olika sätt i staden. Det är väldigt energiskt, spännande och viktigt. Det är bra att vi känner till varandra och att vi tillför olika saker så det blir så unikt och dynamiskt som möjligt. Min ambition var att verket skall upplevas som väl förankrat i Gottsunda samtidigt som det ingår i en tydlig internationell gemenskap. Hip Hop/Graffiti kan vara ett sätt att åstadkomma detta.
Jag genomförde ett par medborgardialoger, en i Gottsunda Centrum i samverkan med Kulturpunkten samt en på Mötesplatsen i området. Jag klippte ur fasader ur foton på byggnader/arkitektur från Uppsala Hems kvarter och bad boende att lägga sina favoritbilder bakom fotona så de blev som monumentala bilder i kvarteret. Skisser. Jag genomförde även en workshop där alla som ville kunde testa att måla med sprayfärg som teknik. Ca. 200 personer deltog i dessa verksamheter.
Verkets innehåll
Vågar jag påstå att alla jag pratade med svarade ”närheten till naturen” och/eller ”det sociala, öppna och trevliga” på frågan hur de enklast och bäst beskriver det område de bor i?
Det är inget någon egentligen behöver säga. Det syns och märks. Gottsunda är trevligt och naturnära. Jag bodde själv i området mellan jag var ca. 16- 21 år.
Alla i Sverige har hört talas om Gottsunda men har nog inte denna självklara och tydliga bild. Verket får således den titeln. Nu vet ni. Identitet som redan finns och som är självklar.
En ung man, med en smula attityd, skrev bara ett G, på ett papper, väldigt snabbt, som jag sedan fotade bakom det klippta fotot. Han sa att det inte spelade någon roll vad han sa eller vad han gjorde, det är ändå ingen som bryr sig och det leder ändå ingenstans. Det var en rätt trist och dyster inställning han hade och jag tänkte att hans G skulle bli viktigt i verket. (Det är bokstavligen med faktiskt.) G står ju för Gottsunda och jag har helt enkelt skrivit GOTTSUNDA över hela väggen. 50 meter långt. Han var i samma ålder som jag var när jag bodde här men jag vill inte minnas att jag var så uppgiven och hopplös. Tiderna ändras? (Finns det problem här så är det hos unga män konstruktiva satsningar bör riktas.) Jag bestämde mig för att leta upp de texter och bokstäver jag skrev/skissade på den tiden, då jag var i hans ålder och det är skisserna som bildar texten GOTTSUNDA idag. Jag gjorde alltså denna skiss redan för 32 år sedan. Här, på Peterson-Bergers väg 88 där jag bodde med min bror. Det finns mer att fundera över kring detta tycker jag men denna text skall inte bli en bok.
Blommor. Det räcker inte att, med graffitins internationella bildspråk, bara skriva ett ord även om GOTTSUNDA i detta fall representerar en stor grupp människor, ett VI och inte bara ett pseudonym och ett JAG. Därför lade jag till 9 blommor som då bidrar till de 9 grundformerna som verket/målningen består av. Varje form är alltså en bokstav och en blomma. Vilka blommor är inte särskilt viktigt men det kan vara 9 midsommarblommor. Något jag bla gjort som en tidigare gestaltning på uppdrag av Vägverket/Stockholms Konst och står som en skulpturserie längs Ulvsundavägen utanför Bromma Flygplats. Vad som fascinerar mig med midsommarblommorna är historier om dess funktioner och symboliska värde myntat och nedtecknat långt innan Sverige kristnades. Mustiga Asatro berättelser. Gottsunda är väldigt naturnära och artrikt. Linné tog sina elever/studenter ut till Gottsunda för att studera den botaniska mångfalden här. Vem skriver våra nya berättelser om de blommor som gestaltats här?
Jag tänkte att det skulle vara en utmaning att få kvinnor som aldrig går ut att komma och kika på verket. Men iom att jag fotat så många personer under medborgardialogerna tänkte jag att någon av dessa kvinnor känner någon av de jag fotat. Det kanske tom är någon av kvinnornas barn. Och jag misstänker att om barnet är med i verket kommer kvinnan utan tvekan gå ut och kika på det. Därav uppstod tanken med att ha foton i måleriet. Först en smula sublimt men kommer man nära ska bilderna vara rätt tydliga och igenkännande.
Det blev ett 50-tal foton i verket. Detta grepp gör verket i sin genre en aning unikt. Jag tillfogade bilder från Gottsunda Hip Hop Festival samt några bilder på tidigare graffitimålerier som funnits i området och i Gottsunda Centrum tidigare men som nu, även av okänd anledning, tagits bort. Nu återuppstår de, om än för kanske enbart 10-15 år.
1992 arrangerade föreningen Hip Hop Corporation i samverkan med bla Gottsunda Fritidsgård och Studiefrämjandet en Internationell Hip Hop Festival i Gottsunda. Den första Festivalen i sin genre i Europa. Festivalen är beryktad idag och en av de då inbjudna graffitimålarna målade på en vägg i Gottsunda Centrum, en vägg som nu är bortbyggd och verket är således enbart historia. Den unga graffitimålaren kallade sig Reas och kom sedan att representera USA på Biennalen i Venedig 2004, dvs den i särklass största och mest inflytelserika internationella samtidskonstutställning alla kategorier. Att konstnärer som deltar där, och representera sitt land, är att jämföra med att vinna guld vid 100m sprint vid Olympiska Spelen.
En annan målning som finns på foto i verket är målat av mig på beställning av Uppsala Kommun 1994 under Kungsängsledsbron. I början av Nolltoleransen 2000-tal, när all form av offentlig målerikonst/graffiti förbjöds inom Uppsala Kommun, så sanerades målningen bort. När jag i år 2020, kontaktar Stadsbyggnadskontoret som förvaltar objektet för att höra vad som hände med verket svarar de att de inte har en aning vad som skett, varför verket är borta eller vem som är ansvarig. Det var märkligt vad lite man vet om de objekt man är ansvarig att förvalta tänker jag och har genast ett förslag. Alla dessa väggar som finns runt om i Uppsala, och det är väldigt många, förvaltas alltså av Kommunen och ägs alltså i slutänden av alla boende i staden. Mitt förslag är att öppna dem alla så vem som helst, när som helst, får gå dit och måla och skriva exakt vad som helst. Folkets egna fria demokratiska forum med andra ord.
Sanningen om vad som skedde med målningen är att kommunen förstörde verket och sedan skyllde på ett inhyrt saneringsbolag, som enligt kommunens representant ”inte kunde skilja mellan klotter och konst”.
Sammanfattning
Verket syftar till att ge identitet åt platsen tillsammans med den övriga konsten som finns i området.
Gottsunda är unikt.
Genom sitt graffitiuttryck kopplas verket även samman med den internationella Hip Hop scenen där alla får utrymme oavsett vilken bakgrund man har. Hip Hop är arbetarklassens uttryck för akademikerklassens Postmodernism.
Unga kvinnor, och män, skapar sina egna uttryck och sina egna kulturella referenser. Konst idag är tex det de själva stannar till vid och tar en selfie med. Något som sticker ut, är unikt och berättar något om vem de är och var de kommer från.
Att få kvinnor att ge sig ut i samhället och delta är en stor socialpolitisk fråga. Kan konst fungera som ett stort litet steg? Det får tiden utvisa men ambitionen är helt riktig.
9 bokstäver och 9 blommor med en del tankar bakom. Det räcker långt med att målningen/målningarna upplevs som trevliga och beskriver den trevlighet som området redan präglas av.
/Pärra
2010 gifte sig kronprinsessan Victoria och Daniel.
Ruskig Ångest blev det året inbjuden att måla under Malmö Festivalen. Det innebar att måla på ett stort verk under loppet av en knapp vecka. Så att festivalbesökarna kunde följa processen.
Inspirerad av Cow Goes Abstract av Roy Lichtenstein påbörjade han en serie på 4 delar med bröllopsparet som utgångspunkt. Hur många artiklar i alla våra mediakanaler skrevs det inte om det bröllopet och paret? Ruskig Ångest blev inte klokare av all information utan kände att deras verklighet föreföll mer och mer abstraherad ju mer han läste. Nu stod han själv där och förmedlade ännu en bild.
På själva bröllopsdagen var alienations känslan om möjligt ännu större. Han kunde inte ens föreställa sig vad han skulle ha på sig, vad han skulle säga eller hur han skulle bete sig om han varit bjuden på bröllopet. Det var han inte. Han såg delvis sändningarna på TV och kunde inte identifiera sig med någon i det stora inbjudna sällskapet. Han vet ju redan att en konstnär är en utomstående bland de utomstående eller en betraktare och inte en deltagare, men att inte alls känna en tillhörighet med en enda person i detta sällskap verkade ju helt orimligt.
Då såg han honom. Broderkänslan kom. En ung vakt. Värnpliktig? Det var alltså ingen inbjuden gäst, eller vän till familjen eller annan för tillställningen självklar person. Han och hans kollega stod på var sin sida av en port ur vilken gästerna strömmade in i kreationer tillägnade brudparet. De båda vakterna jobbade såklart och deras uppgift var uppenbar. Vakta dörren. Var diskreta och allvarliga. De skall överhuvudtaget inte märkas mer än en möbel eller annan inredningsdetalj. Blicken skall vara fast. Absolut inte röra sig, säga något eller flacka med blicken. Men det var just det han gjorde. Han kunde inte låta bli. Den unge vakten kunde inte motstå frestelsen att kika på de inpasserande. Hans kollega skötte sig exemplariskt men inte Ruskig Ångests själsbroder.
Han tittade och sökte med blicken runt om i rummet. Han såg. Stirrade.
Skönt. En av dem skulle konstnären lugnt kunna hänga med på ett avslappnat och självklart sätt. En vakt.
En tid senare, samma år, ställdes verket i sin helhet ut på Örebro Konsthall.
Där visades verket tämligen obemärkt. Konsthallschefen berättade dock att Daniel och Victoria vid tillfälle passerat Konsthallen när de var på väg till Ockelbo, Daniels hemort. (Ruskig Ångest släkt finns också i dessa trakter och visst är de släkt på väldigt långt och långsökt avstånd). Innan de kungliga paraderar det offentliga på detta sätt skickar Hovet ut lite representanter för att reka omgivningarna. Det innebar tex att Konsthallschefen med personal fick en bit gata/trottoar utanför Konsthallen där de skulle städa och ta bort allt intrampat tuggummi från. På knä. Konsthallen skulle också hållas stängt, när de kära passerade, eftersom de verk som visades inte passade i kungligt sällskap.
Nu kanske titeln på målningarna blir tydligare. Från början fanns det ju en i varje fall hyfsat lik porträttbild med i serien, men den blev sedermera befriad från de övriga, försedd med flaxande hjärtan, och ställdes ut på Alla Hjärtans Dag på Stockholms Auktionsverk 2019, och klubbades för en blygsam slant. Fokus blev, istället för brudparet, på frågor kring Demokrati, Kön, Makt och Marknad. Och hur dessa förhåller sig till varandra.
Inte minst sedan Konsthallschefen för Ronneby Kulturcentrum censurerat verket under separat utställningen S(KÖN), Ruskig Ångest hade där 2017 med hänvisning till ett för henne eget formulerat avtal där all konst som kan uppfattas Sexistiskt eller Rasistiskt inte är tillåtet i Ronneby eller i dess Kulturcentrum.
Konst kan uppfattas på exakt alla tänkbara och otänkbara sätt. Och det är helt i sin ordning och tillhör konstens uppgift. Det är inkluderande. Och tro det eller ej, det finns människor som kan bli förbannade på en vit kub. Eller på ingenting.
https://www.blt.se/kultur-o-noje/uppfriskande-kritik-av-konstens-rum/
RUSKIG ÅNGEST skapades i sin första version 1984.
Figuren blev rätt lik sin skapare på många sätt.
Ungefär samma ålder, bakgrund, livsbetingelse och attityd.
Det är inget unikt med detta utan utgångspunkten för Ruskig Ångest är ett skivomslag skapat av graffitikonstnären Doze och hans omslag till Rock Steady Crews album, Hey You! Att kopiera en av de karaktärerna blev startpunkten för många graffitikonstnärer oberoende av varandra, jorden runt, från den generationen. Tillika startpunkten för den internationella spridning Hip Hop kulturen haft sedan dess.
Förutom att sampla eller fattigt kopiera ett unikt bildspråk så vurmade de flesta för den Hip Hop kultur, i form av dans, musik, filosofi och bildkonst som barn/ungdomar utvecklat i starkt eftersatta områden i NY under 1970-talet i skuggan av eldhärjade bostadsområden och krigets Vietnam. (Bok. Street Play av Martha Cooper.)
Viljan med Ruskig Ångest figuren var utan tvekan en vilja att kopiera originalet och visst syns det. Men till skillnad från Dozes energiska, tuffa och självsäkra figur så var kopian lite osäkrare, lite naivare och rätt mycket mer, hm, folkhemssvensk.
Ruskig Ångest utvecklades rejält under åren 1987- 1992 tillsammans med graffitimålaren Kaos som stilsäkert med utgångspunkt i de sköna bokstäverna tillförde variation, energi och ambition i samklang med den internationella utvecklingen av graffitins stil, men där det originella och unika tillägget må tillskrivas själva samarbetet mellan graffitimålare och konstnärer. Att göra gemensamma målerier och verk tillsammans. Ruskig Ångest blev ett samarbetsprojekt. Resultatet av detta, såväl utvecklade- och långa samarbete, visades bla under utställningsturneringen ”Vem är rädd för Röd, Gul och Blå?”, i stora delar av Sverige åren 2000- 2004, och syftade till att möjliggöra samarbetsmålerier för 10 000-tals deltagare genom att föreslå öppna måleriytor i varje stad i Sverige något som på den tiden endast fanns i Malmö och Norrköping. I resten av landet var Ruskig Ångest måleri förbjudet i kommun, landsting(regioner) och stat.
Ruskig Ångest samarbetsstil blev även uppmärksammat i ett stort reportage i tyska tidningen Style File nr. 45, Freshfile 2015.
Genom åren har många graffitimålare/gatukonstnärer/konstnärer deltagit i olika Ruskig Ångest målningar, projekt och utställningar. Erse, Seak, Mark Jenkins, Inti Castro Bobba, mfl.
En rätt tragisk, sliten, desillusionerad version av Ruskig Ångest dök upp runt 2010. Först i en rätt manlig tappning men lite senare även som en lika sorglig kvinnlig karaktär. Obeställda och oönskade figurer i ödehus, efterlämnade industrilokaler, på betongfundament, på stadsmissionen och i rätt många olika städer, länder ute i det offentliga på husväggar och även på bilar.
När ska makten delas lika? – Upsala Nya Tidning (unt.se)
Med viss irritation konstaterade Ruskig Ångest skapare att figuren även i detta fall i rätt mycket liknar en verklighet. Det gör dock inget. Vad är riktigt och verkligt idag när objektivitet och saklighet är förpassat till historiens källarvåning? Fokus sätts på den svage individen något Ruskig Ångest anser vara en återvändsgränd.
Det spelar med andra ord ingen roll, om Ruskig Ångest konst, i alla former, måleri, skulptur, installation, foto, text och teckning är verklighet, fiktion, sanning eller ren lögn.
Det viktigaste är att det är konst, kommunikation och en historia.
Svensk Folkhems Hip Hop.