DÖDEN

Idag när jag lägger ut denna text är det annandagen 2021. Varje julafton 7 minuter över 21 brukade min mor ringa mig och berätta att jag föddes på det klockslaget. På julafton just. I år ringde hon inte. Hon är död. Texten skrev jag 18 maj 2020:

Svart hål. Målat 2019.

Jag dammsög en matta idag.

Jag insåg att den var full med hår och troligen hudflagor från Maria, min mor.

Hon dog på dagen för ett år sedan. Rester av henne finns här idag. Bokstavligen.

Jag har hennes otvättade morgonrock kvar. Jag använder den.

Den obehagliga starkt syrliga doften har gått ur den för länge sen. Nu luktar den gott.

Jag ska kasta den.

När jag tillsammans med en god vän och våra 12-åriga söner var på flygplatsen inför en London resa i april 2019 ringde Maria. Hon brukade aldrig ringa mig. Bara på julafton, eftersom det är min födelsedag, vilket ju gör det minnesvärt för henne och hon brukade skoja och säga att jag var den finaste julklapp hon någonsin fått. 7 minuter över 9 på kvällen föddes jag. Det berättade hon varje gång hon ringde. Förutom en vidrigt sliskig banan-marängtårta och paket på julaftonsmorgonen så minns jag inget annat sätt vi någonsin firade min födelsedag, förutom att mamma ringde och berättade att jag var född sju minuter över nio, precis efter att de då, julen 1968, ätit, delat ut julklappar och fått mina syskon i säng. Då åkte de in på BB. Och där föddes jag. Min far fotade faktiskt när jag föddes. Bokstavligen när jag kom ut. Hur han hade sinnesnärvaro att göra det är för mig obegripligt. Han kanske var tomte-berusad? Jag har varit med på 3 födslar av mina barn och aldrig ens tänkt tanken att fota själva utkomst ögonblicket. Men det gjorde min far. Gynekologiskt. Min syster visade bilderna för mig när jag var 5-6 år och jag tyckte de var makalösa. Jag tyckte mycket om dem. Dessvärre kastade min far dem många år senare. Varför vet jag inte. Har svårt att föreställa mig en bra anledning. Varför ska man kasta bort bilder som visar när jag kommer till livet?

När Maria ringde i april blev jag alltså en smula förvånad. Hon frågade vad jag gjorde och när hon förstod att jag var på väg till London med Göran, Oliver och Ove så sa hon att jag kunde ringa upp henne när jag kommit hem igen. Hon ville inte berätta vad hon hade velat framföra med risk att förstöra våran resa sa hon. Det finns ingenting hon kunde ha sagt som skulle ha förstört vår resa tänkte jag, men jag respekterade hennes önskan och jag sa att jag ringer upp henne om några dagar.

Min mor dog till följd av cancer som satt sig i tjocktarmen och spridit sig rejält. Organsvikt. Jag tror dock att hon dog av krossat hjärta. Hon dog av en känsla av ensamhet och utsatthet. En oberättigad men högst förståelig känsla.

Det var inget trevligt sätt att dö på. Om det nu finns trevliga sätt att dö på. Jag är verkligen ingen specialist på döden och har inte mandat att skriva detta. Jag har bara sett en död person i hela mitt liv. Kvinnan som födde mig. Hon blev även den första person jag någonsin sett död. Jag hann bli 50 år innan jag såg en avliden person. Min 21-åriga dotter följde mig in i rummet där Maria låg död på sjukhuset och hon sa, innan vi gick in i dödsrummet, att det inte var obehagligt på något sätt utan snarare väldigt lugnt. Hon hade rätt. Jag har aldrig sett en så lugn människa.

Maria klagade på att hon hade väldiga smärtor i magen. Det gick 3-4 veckor och hon ville verkligen inte vara mig till besvär. Det var hon inte heller, men vi hade inte den relationen att vi fanns till hands för varandra. Det fanns det anledning till. Jag tror att hon vände sig till mig för att Leif, hennes livskamrat, gick bort 2018 och nu när hon hade riktigt ont och inte hans stöd, så blev jag hennes närmaste. Hon var villrådig. Vi Googlade tillsammans vad magont kunde bero på. Det fanns ju väldigt mycket att välja på. Eftersom hon hade varit till vårdcentralen och lämnat alla möjliga prover, som inte påvisade några fel, så var jag långsökt inne på att hon kanske var stressad och deprimerad på grund av sorgen efter Leif? Det kunde sätta sig på magen. Jag ringde runt. Varför fick hon ingen hjälp? Det visade sig att hon visst skulle bli undersökt ytterligare, det tog dock sin tid. Efter 6 veckor av intensiv smärta fick hon diagnosen tjocktarmscancer, berättade hon när jag återvänt från London. Jag blev lättad och faktiskt lite glad när hon berättade. Naivt sa jag till henne att det var bra besked att vi nu hade en diagnos att förhålla oss till. Idag botas cancer. Nu skulle hennes smärta försvinna och hon skulle få adekvat sjukvård. Och det fick hon.

Pepsi och Ruskig Ångest skall gifta sig. Döden och kärleken.

2018 gifte jag mig. För första och sista gången.

Vi hade en sagolik tillställning i Bangkok på sommaren. Minnet av den känns tecknat och photo-shoppat. Några veckor efter vår bröllops-ceremoni i Thailand, åkte min nyblivna fru med en fransman till Turkiet i två veckor helt utan min vetskap. Hon hade ett parallell förhållande bakom min rygg. De åkte på vår bröllopsresa kan man säga. Efter ytterligare några veckor kom hon till mig i Sverige och vi började förbereda vår ceremoni här, i Uppsala bestämde jag mig för, framförallt för mamma Marias skull. Kanske jag misstänkte att det var något lurt med min fru och vår relation, så jag slog ihop två anledningar till att bjuda in gäster till stans finaste restaurant till en kväll i mat, dryck och poesins tecken. En anledning har jag redan nämnt, vi ville bjuda på bröllopsceremoni. Den andra anledning var, även den inskriven i inbjudningskortet, att jag fyllde 50 år, och för första gången i mitt liv, ha ett födelsedagskalas. Mitt tredje motiv var att Maria skulle träffa sina andra barn och barnbarn vilket inte skett i ett par fall och i andra fall hade lång tid förflutit. Jag bjöd in Maria och Leif. De blev glada åt inbjudan och såg fram emot att komma såklart. Så dog Leif.

Visst skrev jag en gång att jag älskade min mor. På engelska. På en risig plats i BKK. Hon såg aldrig den målningen. Vi delade aldrig ömhetsfraser.

Mamma blev orolig inför ceremonin. Hon tyckte väldigt mycket om min fru. Det förstår jag. Det var ömsesidigt. Nonani, som min fru heter, ville lära sig laga all mat som Maria kunde laga. Det var hennes första ambition när hon skulle få sitt 2-åriga Visa beviljat från Migrationsverket. (Som senare blev avslaget från myndigheterna med motivering att de ansåg att Nonani var opålitlig och att det rörde sig om ett skenäktenskap. Det blev alltså ingen matarvsskolning vilket är en stor förlust. Maria var kunnig gällande mat och bakning. Tack vare detta var min uppväxt riktigt lyxig, gällande kost och kulinarisk glädje/kunnande. Mamma oroade sig att hon skulle känna sig ensam på ceremonin nu när Leif var borta. Hon var i sorg. Jag var säker på att hon skulle trivas. Jag var också säker på att gammalt värdelöst släkt-tjafs i viss mån kunde påverka kvällen. Min syster och min mor gick inte ihop, eller så gjorde de det, men de kunde inte se det själva. Min mor älskade min syster och det gjorde nog deras relation känslig. Min mor har alltid haft min syster som sin favorit. Min far har alltid haft min bror som sin favorit. Min ambition denna kväll var att min mor skulle få träffa delar av sin familj och sin släkt som hon i flera fall inte haft större kontakt med. I vissa fall under många år. Maria var inte den som höll distanskontakt utan var här och nu på den plats hon för tillfället befann sig på. Det visade sig på så sätt att hon tex aldrig ringde mig. Vår kontakt var helt upp till mig. Det var jag som under de år vi inte bodde i samma stad och möttes regelbundet, ringde till henne och på så sätt upprätthöll en relation. En för mig viktig relation och som jag de sista åren saknat mycket. Nu kan ju jag tycka att avståndet mellan Hallstavik, där hon bodde de sista åren, inte var så långt från Uppsala där hon hade en hel del släkt, var så långt. Men det var det för henne. Ambitionen, från min sida, var att Maria skulle få bra kontakt på festkvällen med någon nära henne, vilket också skedde. Min bror bjöd henne till sin nyöppnade restaurant, för att pröva hans strömming, vilket hon gladde sig åt och såg fram emot. Jag fick senare köra bil runt restauranten och reka för att försäkra henne om att det verkligen fanns parkeringsplatser i närheten. Min ambition lyckades således men det var min fru som initierade ett för mig känslomässigt viktigt ögonblick under kvällens gång. Min far gick fram till min mor och sa att det var väldigt roligt att ses, vilket jag tolkade som att han verkligen menade. Min mor sa efteråt att hon undrade varför han tyckte det var så jävla roligt för det tyckte minsann inte hon, men det hade hon inte sagt utan hon log rätt ansträngt och hälsade hyfsat artigt. Jag tror faktiskt hon tyckte det var lite skoj och jag sa till henne att man faktiskt kan svara och säga ärligt att det är inte så trevlig att träffa dig men en skål kan vi dela. Min fru var helt plötsligt där och tog tillfället i akt. Det tackar jag henne för av hela mitt hjärta idag. Min mor och far hade alltså knappt hängt med varandra överhuvudtaget under mina nu första 50 levnadsår, och min fru insåg tillfället och bad om en bild på mig mellan mina båda föräldrar. Andreas, min far, var väldigt pigg på tanken, medan Maria tvekade en smula men ställde sig upp och deltog. För min skull tänker jag.

Den enda bilden på mig, min mor och min far.

Det blev den första bilden på mig, tillsammans med min mor och min far. Någonsin. Det var inte bröllopsceremonin, det var inte födelsedagen och inte heller ambitionen att återförena min mor med någon av hennes anhöriga som blev det viktigaste för mig denna kväll, utan det korta ögonblick min fru tog bilden på mig, Andreas och Maria, och som nu är förevigat, som gav mig en stor portion tillfredställelse och som gör att jag ler för mig själv när jag nu skriver denna text. Tack fru. Det var det värt.

Vi visste inte då att mamma hade döden i magen och att hon några månader senare skulle dö.

Det blev alltså ingen strömming hos brorsan.

Jag var hos min mamma på sjukhuset. Några av hennes vänner kom också dit. Vi var i Norrtälje och vi var även på Karolinska sjukhuset i Stockholm där hon skulle opereras. Jag satte allt åt sidan och tillbringade all tid med henne. Det kändes inte som om jag behövde det då jag under hela processen inte var det minsta orolig. Hon var på bra humör. Hon skojade mycket. Men det var inget konstigt i vår relation. Hon gillade att prata om allt vardagligt som hände i hennes liv, och det fanns alltid en humoristisk knorr på det hela. Om jag berättade om något ur mitt liv, även om det för mig gällde stora och ibland svåra frågor, så avväpnade hon mig alltid med humor och en annan infallsvinkel som andades tillförsikt och uthållighet. Det var ett bejakande och konstruktivt sätt vi delade för att hantera livet i stort och smått. Trots detta var jag där vid sjukhussängen varje dag. Och ibland sa hon saker som om hon förberedde mig på att hon skulle dö. Men jag såg det som att hon helt enkelt tillhörde en annan generation som präglats av att cancer så gott som alltid leder till döden. Hon kunde säga att tavlan på väggen i hennes rum på sjukhuset föreställde hennes mamma som nu väntade på henne. En rent vansinnig tolkning kan jag som konstnär ärligt och sakligt upplysa. Maria hade en rätt skruvad bild av sin mamma eftersom hon, Gerda som min mormor hette, dog när Maria var 6 år gammal. Jag skulle vilja påstå att bilden hon hade av sin, eller av symbolen mor, var starkt romantiserad och knappast förankrad i någon form av verklighet.

Maria berättade också att hon gjort ett avtal med en väninna att hennes hund Romeo skulle avlivas om hon dog. Hunden skulle inte behöva fara runt bland otrygga hem, menade hon på.

En dag ville hon också skriva ett testamente. Hon berättade även att hon lämnat ett brev med instruktioner till mig i hennes byrålåda, till mig, om hon dog. Vilket senare visade sig vara fel. Det fanns verkligen inga instruktioner överhuvudtaget.

Det är klart att man i någon fas av sitt liv förbereder en nära anhörig om vad som skall göras om man dör. Det hade hon säkert gjort långt tidigare med Leif. Jag såg inget konstigt i detta. Jag skulle kunna göra det själv, idag till mina barn, om samtalet leds in på det spåret. Ni får dela på allt. Om det finns något. Hoppas inte studieskulder går i arv. Jag vet inte hur jag ska begravas. Kan ni tillsammans alla fyra ta min aska och hälla ut den på toppen av Mount Everest? Om ni blir rika och uthålliga. Det funkar med Kebnekaise också. Eller på natten på Julafton på Uppsala Högar? Jag har ett par sånger ni gärna får spela på min begravningsfest. Adventure of a Lifetime och Hymn for the Weekend med Coldplay. Alla ska dricka sig fulla på min begravning. Ni får välja alla låtar ni vill. Ni känner till mycket musik vi lyssnat på genom åren. Där har vi många gemensamma minnen tillsammans. Musik är bäst för att känna. Jag älskar er alla fyra så oerhört mycket. Det gör ont i mig att jag en dag ska dö och inte få följa vad som sker i era liv. Ibland nära, och oftast på avstånd. Att jag fått så fantastiskt fina barn beror med hög sannolikhet på era respektive mödrar. Min önskan är att ni håller av varandra och att ni bryr er om varandra på ett uppriktigt sätt. Det finns en anledning till att ni är syskon. Förena Norden i en nation. Vill ni så göra en stor graffitimålning tillsammans på begravningen eller dagarna i anslutning.  Spruta på.

Det visade sig senare att jag också hade döden i magen.

Min mor hade röntgats. Det såg inte ut som om cancern spridits sig. Det lugnade oss. Hon fick tid för operation. Vi väntade på sjukhuset tillsammans. Hon åt och drack dåligt. Jag blev arg och irriterad på henne. Hon blev arg och irriterad på personalen. De var utmärkt bra människor som tog hand om henne. Jag gillade alla tatuerade sjuksköterskor. En bjöd jag ut trots att jag hade en fru. Vi skulle ändå skiljas. Det var jobbigt. Vi talade mycket under denna tid. Hon undrade om jag missade mycket i mitt jobb när jag var där. Detta är ju mitt jobb förklarade jag för henne. Jag är ju konstnär. Just nu är du min konst. När allt är obegripligt i mitt liv ser jag det alltid som ett enda stort konstverk och då blir allt genast hanterbart. Vi talade om vårt liv tillsammans. Hon ville att jag skulle berätta om mina projekt och processer. Hon tyckte att jag berättade underhållande och jag fick henne lätt att skratta. Vi blev allvarliga stundvis också. Jag hjälpte henne dricka. Jag höll ordning i hennes sjukhuspärm. Jag fick henne att släppa den irritation hon inte sällan kände inför en annan människa. Det räckte med ett ord eller en gest så kunde hon bli utomordentligt arg på någon. Å andra sidan fick hon snabbt väldigt mycket förtroende för och med andra personer, även det pga ett par meningar eller att personen gjorde något hon uppskattade. Vid ett tillfälle blev hon svart i ögonen och stirrade på mig med stark avsky, på en bråkdel av en 100-del kontrade jag med en ännu svartare blick och stirr som gjorde att hon genast kapitulerade. Jag har för länge sedan accepterat båda mina föräldrar och jag tycker väldigt mycket om dem båda med alla deras rätt och alla deras fel, och jag har inga förväntningar och jag har ingen ambition att på något sätt ändra på dem. De är perfekta i sina respektive helt vanliga och normala generationstillstånd. Men jag tillåter aldrig att de beter sig dåligt mot mig. Då reagerar jag och visar det på en gång. Även om min mor låg, utan att jag visste det, i och på dödsbädden.

Vi ska inte bråka sa hon. Nej det ska vi inte sa jag.

Jag ångrar att jag inte sa förlåt till henne. Förlåt för allt. Jag ångrar att jag inte sa att jag älskar henne. Det sa jag aldrig i hela mitt liv. Jag älskade henne. Jag vill säga att jag saknar henne. Det gjorde, hoppas jag, i mitt minnestal till henne på begravningen. Men jag glömda att säga att jag älskade henne. Och jag glömde säga förlåt.

Min fru ville komma och hjälpa till när Maria låg på sjukhuset inför operationen. Det var bara jag som var där och visst hade jag behövt någon som kunde byta av mig. Av praktiska skäl var det omöjligt att få hit min fru med kort varsel.

Hon tog farväl till mig när hon åkte in till operationen. Hon sa bokstavligen att hon aldrig mer skulle vakna. Hon var rädd. Det var störigt. Jag tyckte inte om när hon höll på och var så jävla negativ. En tatuerad sjuksköterska frågade om jag var ok när mamma rullat in i operationsavdelningen dit jag inte fick tillträde. Om jag är ok? Jovars. Min dotter kom och besökte oss på sjukhuset. Det var fint. Nu i efterhand undrar jag varför jag inte tog med mina söner dit. Riktigt konstigt. Jag tror det beror på att jag helt enkelt inte tänkte så mycket utan jag var så närvarande jag bara kunde vara. Det är klart att det hade varit fint för dem att följa med så mycket som möjligt i denna process. Död.

Operationsläkaren ringde mig några timmar senare. Vi opererade inte din mamma. Det var ingen ide. Cancern hade spridit sig överallt. Vi öppnade och stängde, sa han.

Jag gick till uppvakningsavdelningen. Hon såg liten ut. Blek. Jag skojade och sa att vi ju visst skulle ses igen. Du är inte död. Typ, vad var det jag sa? Hon presenterade mig för sin nya väninna. En fin sjuksköterska med ursprung från Thailand som uppenbarligen gjort eller sagt något som mamma uppskattat. De var som bästisar. De babblade på. Jag var glad men det var tokigt att jag visste mer än vad mamma visste. Hon trodde ju att hon var opererad.

Jag skulle bli tvungen att tala om för kvinnan som födde mig att hon nu skulle dö.

Jag gjorde inte det. Jag sa att hon skulle leva.

Ingen doktor hade nämligen tid att komma och berätta för henne hur det inte gått. Det var en villrådig eftermiddag. Jag ringde Åke vid tillfälle. Hur gör jag nu? Han visste inte riktigt. Mamma åt inget och drack inget. Hon var arg. Hon berättade att de föreslagit att hon skulle få prata med sjukhusprästen. Det tyckte hon var skitskonstigt. ”Jag är ju inte död ännu!”, sa hon som svar. Jag orkade inte försöka förstå hur hon menade för det är för mig klart som fan att det inte går att prata med en präst när man redan dött. Varför inte prata med alla tänkbara? En präst har säkert en hel del erfarenhet av att prata med folk i märkliga situationer. Låg jag där istället för min mor så hade jag utan tvekan snackat med imamer, präster, shamaner, munkar och alla möjliga tänkbara. Mamma saknade Leif. Sorgen slog till med all kraft. Hon sa att hon var ensam i livet. När jag satt där. Rätt oförskämt. Min dotter hade också varit där. Mammas vänner också. All personal hade varit där. Hon vet inte vad ensamhet är, tänkte jag, men förstod att hennes känslor var uppriktiga om än ej berättigade rent sakligt. Hon var inte alls ensam, men sorgen efter livskamraten var övermäktig. Det gjorde henne blind. Hon tappade all energi och vilja. Jag ville att hon skulle börja äta och dricka. Och kämpa. Mot alla odds.

Jag berättade för henne att de inte opererat. Att det ser illa ut. Jag kommer dö sa hon. Jag sa att hon inte skulle dö. Jag kommer dö sa hon då.

Först morgonen efter kom en läkare och bekräftade att de inte opererat. Att det såg illa ut. Men läkaren sa också att de skulle sätta igång med behandling i form av strålning. Det fanns alltså hopp som jag trodde. Hon skulle alltså leva. Hon var bara 77 år och skulle bli mycket äldre. Jag känner mig ung sa hon när hon låg där. Läkaren sa att hon måste äta och dricka. Hon måste samla energi för att klara behandlingen. Självklart sa jag. Mamma sa inget.

Jag fick inte sova över på sjukhuset. På natten ringde en sköterska. Din mamma är envis sa sköterskan. Hon vill prata med dig fast det är mitt i natten fast jag sagt att vi inte skall ringa och störa dig. Det är lugnt sa jag. Jag skulle ha skrivit det i pärmen. Ni kan ringa när ni vill. Hon får ringa när hon vill. Mamma ville säga att hon nu skulle dö. Jag sa att hon inte alls skulle dö. Jo, jag dör nu Petter-Niklas, sa hon. (Hon är den enda som kallat mig Petter-Niklas i hela mitt liv, förutom Ahmeds pappa av märklig anledning.) Nej, det gör du inte sa jag och så sa jag god natt och la på luren.

Nästa morgon levde hon. Hon var arg på nattsköterskan. Med viss rätta tyckte jag. Har man dödsångest skall man få ringa en anhörig oavsett om man troligen inte skall dö. Jag sa till henne att vi nu hade en kamp att utföra tillsammans. Det blir rätt tufft men många har gått igenom den och många har besegrat cancern. Jag var naiv. Men hon höll skenet uppe fast jag insåg att hon inte ville att jag skulle resa till Malmö samma dag. Jag förklarade att jag måste. Det var ett par jobb att skjuta upp, det var kläder att hämta och jag planerade även att ta med massa av foton, musik och böcker så vi kunde ha för att sysselsätta oss med under behandlingen den närmsta tiden. Jag ska bara ner till Malmö, omstrukturera och packa och så vänder jag tillbaka direkt. Jag ska även köpa upp ett lager av den näringsdryck som hon gillade och nästan var det ända hon fick i sig. Hon var pigg och vaken. Hon skämtade. Men jag såg att hon var väldigt tungsint. Jag vet mycket väll hur hon ibland tänkte att hon inte skulle oroa mig. Fast jag aldrig var orolig. Gillar inte oro. Lös uppgiften. Jag var säker på att vi snart skulle ses igen. Vi tog farväl. Hon sa inte att hon skulle dö en tredje gång. Jag sa hej då, vi ses snart. Hon svarade med ett enkelt hej då, Petter-Niklas.

Det blev hennes sista ord. Hej då Petter-Niklas. (Jag som heter Petrus.)

Bara veckan efter Maria dog gjorde jag en målning med några kollegor i centrala Uppsala. Det är märkligt hur mycket den har att göra med henne. Trots att skissen, som är på bild, planerades långt innan hon gick bort och inte med henne alls i åtanke. Uppsala Beat Street blev titeln. Ett samarbetsmåleri av Chas, Ruskig Ångest, Clean och Queen Bless.

Det var inte cancern som dödade henne. Hon dog av organsvikt enligt diagnosen. Hon dog inte på en gång efter att jag lämnat rummet. Hon slöt sig. Efter det pratade hon inte med någon mer. Hon svarade inte i telefonen när jag ringde henne. De skjutsade henne från Karolinska i Stockholm till sjukhuset i Norrtälje precis när jag lämnat hennes rum. Hon sa inte hej då till personalen på Karolinska och hon sa inget till personalen på Norrtälje, där hon tidigare trivdes väldigt bra och där även personalen fattat stort tycke för mamma då hon accepterat alla som jobbade där som nära och kära, på sitt sociala inbjudande bästa sätt. Hon fick även besök av vänner och familj men utan att hon rörde en min. Hon var vid liv men utan att vara kontaktbar.

Läkaren ringde mig flera gånger. Han höll mig uppdaterad. Han höll luren mot hennes öra. Mamma?

Väl i Malmö förberedde jag mig för en lång rehabilitering och behandling tillsammans med Maria. En sen kväll ringde doktorn igen. Det är nog nära nu sa han. Jag blev störd. Vaddå nära? Jag tror inte hon kommer leva så länge till. Jag trodde fortfarande inte på honom. Jag var ju på väg nu. Mitt tåg skulle gå tidigt följande morgon. Jag kände att jag borde åka direkt och avslutade samtalet. Det sista nattåget från Malmö hade precis gått. Inget flyg. Det blev en seg natt. I höjd med Norrköping ringer doktorn till mig när jag är på tåget följande dag. Hon är död nu.

Det var som fan. Sa jag. Jag är ju på väg med foton och musik. Och böcker. Och hennes näringsdrycker.

Jag minns inte hur och var men jag mötte upp med min dotter och vi åkte upp till sjukhuset tillsammans. Jag hade aldrig sett en död människa. Det hade min dotter. Om min far var med då eller om han kom lite senare minns jag inte. På sjukhuset var det många andra ur familjen och släkten samlade. Vad i helvete? Varför komma när mamma är död? Varför inte komma när hon levde? Jag frågade inte och jag har således inte fått något svar. Jag personligen hade aldrig mött döden tidigare och hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till den. Och om jag inte visste det, hur kunde jag då kunna ifrågasätta hur någon annan hanterar döden? Att min mamma hade uppskattat besök i livet, det visste jag dock med all säkerhet.

Jag gick in i rummet med min dotter först. Det var en Kungsängslilja på bordet bredvid henne. Mamma var lugn.

Uppsala Beat Street. Kungsängslilja.

Jag gick senare in med min far också. Det var fint. Vi sa inget. Jag fotade min mor när hon låg där. Jag uppskattar dessa foton idag. När jag var klar med det så ville jag hitta en spade och gräva ner henne i marken. I uppländsk jord. Hon var en uppländsk produkt på alla sätt och vis. Det tog dock väldigt lång tid innan hon kom i jorden. När jag skriver detta. Ett år senare. Är hon fortfarande inte ett med jorden och ett med alltet. Hon är ensam. Det sista året har hon verkligen varit ensam. I en urna.

Jag blir sprid med vinden. Det gör inget om det blir på natten över Gamla Uppsalas högar. Och det gör inget om några flagor når Stockholm, Malmö, Kokkola, Umeå, Oulu, Köpenhamn, Berlin, New York, Sao Paolo och Bangkok.

Den närmaste tiden efter hennes död blev hon mer närvarande än någonsin.

Jag skriver detta 1 år efter hennes död. Ett år av sorgearbete vilket är en helt annan historia, som handlar om hur och när ens mamma blir en själv.

Vad har denna målning av ett svart hål med detta att göra överhuvudtaget?

Gränslöst. Det svarta hålet. Ett dödshål. En tarm med en svulst.

I februari 2019, innan jag ens fått något besked om cancer hos mamma, blev jag inbjuden till Uppsala för att konstnärligt framträda inför publik i stadens Musikens Hus, genom att måla något snabbt, och sedan läsa upp Måleriets Manifest. Temat på hela föreställningen, som innefattade olika artister och framträdanden var Gränslöst.

Det var mamma som kom med lösningen på vad jag skulle måla, när jag berättade om det märkliga i att bjuda in mig på temat gränslös, eftersom jag helt saknar erfarenhet på området och kände mig djupt villrådig. Det är ju självklar, svarade hon. Måla ett svart hål. Det gjorde jag. Inför publik där min syster och mammas dotterdotter befann sig utan att vi innan kände till att vi skulle träffas på detta sätt.

Eftertanken förtydligar det intuitiva måleriet och den knappa skissen, som jag tror är efterkonstruerad då jag skissar väldigt sällan. Ingen visste då hur ett svart hål ser ut då, det kom ett foto först en kort tid därefter, i april 2019, som kablades ut över världen.

Mitt svarta hål blev oändligt. Ett döds-hål. En tarm med en svulst. 

Senare i april fick hon dödsbeskedet. 18:e Maj dog hon. 2019.

Öppen ateljé på Gatukonstoret i Malmö.

Helt vanlig arbetsdag.

Varje år öppnar Malmös konstnärer sina arbetsplatser för alla som vill komma och kika i det som kallas Open Studios. Ett fantastiskt bra initiativ. Kika gärna på Malmö Open Studios (malmoopenstudios.se) om du vill ha mer information.

Gatukonstoret på insidan. Med lite olika processer på gång. Framförallt den måleriska Amnestiserien samt förberedelser inför Gottsunda Hip Hop Festival 2022.
Årets Open Studios ägde rum 11:e September och 41 besökare fick hänga, käka popcorn, dricka cider och snacka om precis allt möjligt. Alla togs emot av trevliga Jeanette.
Eftersom Gatukonstoret är rätt fyllt så jobbar jag inte sällan även i trapphuset.

Den som missade årets Open Studios, är välkommen när som helst för ett besök. Det är bara att mejla på info@ruskig.org så kommer vi överens om en tid och dag.

Jeanette och min kollega Sergio Gio. Även Sergios ateljé var öppen och visade förutom målerier prov på performance och Gongljud.

4 unika tjänster utlyses i Malmö.

UNG- Urbankonsthall i Malmö i samverkan med Allmänna Arvsfonden. Start 2022.

Föreningen CFUK fick ett glädjande besked från Allmänna Arvsfonden den 22:a september 2021 att fonden medger ett 3-årigt stöd för att processa fram en Urbankonsthall i Malmö.

Så här lyder motiveringen:

Projektets syfte är att utveckla en plats där konst och kultur skapas/produceras
oavsett kulturell, social, individuell och politisk bakgrund.

Projektet vill stärka barn och ungdomar som skapande, kreativa och deltagande konstnärer utifrån deras egen generation.

Målet är att främja framtidskonst, helt nya verksamheter och
kombinationer av kulturella uttryck.

Verksamheten kommer att genomföras live i staden och digitalt på nätet utifrån samråd och önskningar från ungdomar.

Målgrupp är ungdomar 12-25 år med eller utan funktionsnedsättningar och med olika etniska bakgrunder.

Under tre år tänker man forma en Urbankonsthall där målgruppen får styra så mycket som möjligt den fortsatta verksamheten.

Under projekttiden har man stöd av etablerade samarbetsparter som även syftar till fortsatt samarbete efter projekttiden.

Tack vare det stödet vill nu föreningen anställa 4 personer.

Sista ansökningsdag är 14:e november 2021.

Är du unikt urban konstnärligt dedikerad och vill verka i ett unikt konstnärligt och kulturellt sammanhang?

Den ideella föreningen CFUK- Centrum För Urbankonst, arbetar med att processa fram en unik samtida Urbankonsthall i Malmö i projektet UNG med stöd från Allmänna Arvsfonden och med en rad andra samverkanspartners. Inom UNG skall vi under 3 års tid utarbeta en detaljerad plan över var en Urbankonsthall skall finnas, vilka som skall verka där och vad den skall innehålla. Vi vill se en ny form av konst/kultur sprungen ur det unika med att Malmö är en plats där inte mindre än 179 olika nationaliteter samlas.

Vår målgrupp i UNG är just ungdomar mellan 12 och 25 år och vi ser gärna sökandes ur den målgruppen även om alla är välkomna att söka.

Vi har den unika Hangaren vid Enskifteshagen som skiss och utgångspunkt, förlagd i den tillika unika kulturella ljudzonen med bröddoften från Pågens påtagligt skapandes en unik luftburen känsla och stämning.

Vi utgår från ett manifest bestående av en mening från konsthistoriens mest tongivande konstnärliga manifest.

Vi utlyser nu 4 tjänster på 50% vardera.

50%- Fri urbankonstnärligledare med inriktning rörelse, doft och ljud.

50%- Fri urbankonstnärlig ledare med inriktning byggnation, installation och rumsgestaltning.

50%- Fri urbankonstnärlig ledare med inriktning internetbaserade konstnärliga uttryck, projektion och samtida digital teknik.

50%- Projektadministration, ekonomi och information. (Denna tjänst har formella kvalifikationer som gäller för arbetet.)

Vi söker dig som är professionell inom de fria konsterna.

Vi söker dig som är starkt motiverad, drivande och ansvarstagande. Vi söker dig som har tankar, planer och kreativa udda idéer som du inte har hittat utrymme för att förverkliga. Vi söker dig som gärna tar ordet likväl som du ger det. Du kan formulera och genomföra dina projekt och du ingår självklart och gärna i andras. Du är en samarbetspartner och egensinnig entreprenör när det behövs. Det är inga problem för dig att verka som pedagog, talesperson, logistiker, praktiskt konst/kulturutövare, städare och organisatör. Du vet vad ditt uppdrag är men du är alltid beredd att hjälpa till inom andras uppdrag.


Du kan finna och engagera ungdomar och arbeta med dem praktiskt och teoretiskt. Du har ett brett kontaktnät.

Du är intresserad av den konst som finns tillgänglig för alla medborgare och medmänniskor som vi kallar Urban men som går under många benämningar såsom streetart, gatu-, offentligkonst eller public expressions. Vi tänker även i termer av samtid/framtidskonst.

Du kommer ingå i ett team som öppet, fritt, seriöst, nyskapande och experimentellt skall på mängder av olika sätt skall ta fram en modell för hur Malmös framtida Urbankonsthall skall se ut. Det gör vi tänkbart genom utställningar, event, seminarium, workshops, festivaler, skapande verksamheter, möten, samtal, resor och andra metoder vi finner tillsammans. Vi gör detta på plats, runt om i Malmö samt på nätet.

Du är beredd på att jobba såväl kvällar, helger som helgdagar. Du håller alltid tiden minutiöst. Du genomför det du åtar dig.

Vi önskar dessa kvalifikationer hos dig som söker:

Konstnärlig utbildning på hög nivå.

Väl dokumenterad flerårig konstnärlig/kulturell praktik.

Väl dokumenterad engagemang i olika former av gruppverksamhet.

Vi önskar även arbetsprover. Är du inom målgruppen åldersmässigt och så ung att du ännu inte genomgått tex en högskoleutbildning så är du ändå välkommen med en ansökan med betoning just på arbetsprover samt övrigt engagemang inom det konstnärliga fältet.

Din ansökan skall innehålla:

Ett personligt brev där du berättar om dig och varför du söker detta jobb.

Merit/CV förteckning som visar de kvalifikationer vi söker med kontaktuppgifter till 3 referenspersoner.

Fria digitala arbetsprover som visar exempel på just den urbankonstnärliga inriktning du önskar ansvara över och arbeta med. Gärna hänvisningar till olika verk, processer och projekt du deltagit i på olika sätt.

Kontaktuppgifter.

Vad gäller tjänsten för projektadministration, ekonomi och information så gäller utbildning, arbetserfarenhet och intresse inom tjänstens ramar. Vi ser dock gärna att du är en tillika konst och kulturell personlighet som brinner tillsammans med oss andra inför uppdraget och är beredd att hjälpa till där det behövs.

Samla alla bilder, texter, länkar mm i ett PDF dokument på max 5mb.

Din ansökan skickas senast 14/11 till pa_andreasson@yahoo.se

Under vecka 46 kallar vi några av de sökandes till intervju. Beslut om anställning meddelas 30:e november 2021. Anställningen startar 7:e Januari 2022.

Anställningsformen är provanställning med möjlighet till tillsvidareanställning i ett år framöver med möjlighet till förlängning ett år i taget och i max 3 år.

5STICKERFE5T

StickerFe5t i Köpenhamn. Collageverk av X antal Stickersartister sammansatta/komponerade av Regelverk.

5STICKERFE5T

Exhibition

FREESPACE

Peter Fabersgade 11

Köpenhamn, Danmark.

Opening 6:e Augusti 15.00

Vernissage häng på Norrebro.

Ett 100-tal Stickersartister/konstnärer från olika delar av världen.

Regelverk, Sinnr, Papparaden, Stangdennis, Santex, Oeps Crew, Haze1, Scott Caris, Earl, Willitart, Ass Cat, BSG, Muraenedrengen, Yes Yes, Ruskig Ångest, Obey, Miss Me mfl.

Yes Yes, Köpenhamn 2021.
5StickerFe5t.

Utställningen stängde efter 3 dagars öppning. Ruskig Ångest har deltagit i många konstsammanhang genom åren men aldrig någonsin i en utställning som sålt slut som denna Stickerfest5 gjorde. Troligen missade du denna utställning som ju var väldigt bra på många sätt och vis, men var inte bekymrad. 5StickerFe5t dyker upp igen i Hangaren 24:e- 26:e September 2021.

Ruskig Ångest mfl. Utställningen är så pass inbjudande och öppen så precis alla kan skicka in sina alster.

Snyggt jobbat: @regelverk @freespace_cph

SINGEL

SINGEL/singlar. Stenpiren, Göteborg 2021. I samverkan med Trafikverket.

När Ruskig Ångest flyttade till Malmö i början av sekelskiftet återupptäckte han det fantastiska parkeringshuset Anna.

Då han var desperat singel såg han en förträfflig möjlighet i Anna. På huset kan nämligen vem som helst, när som helst, måla eller skriva vad som helst, i det offentliga, utan censurerande mellanled. (Det vill säga allt det som på den tiden var helt förbjudet i tex Stockholm, Uppsala och Göteborg.) Internationellt unikum.

Väggytan passerades även av cirka 10 000 människor varje dag. Kanske 50% av dessa är tänkbara partners, tänkte Ruskig Ångest, (eller åtminstone 2%), och gjorde en målerisk kontaktannons med en beskrivande text om sin person och några rader om vilken typ av person han sökte. På kontaktannonsen skrev han även sitt mobilnummer och email adress.

Parkeringshuset Anna i Malmö 2002. Ruskig Ångest, och kompisen Hinke söker desperat efter kärleken.

Ingen ville dejta med honom. Ingen kontaktade honom för att till exempel ta en fika.

Däremot fann han andra människor, tillika singlar, som ville försöka finna någon genom en graffiti-annons, trots att det verkade hopplöst.

Johan vill finna den kreativa banditdrottningen. Malmö 2006.

Så under åren 2002 till 2008 gjorde han ett 20-tal storskaliga måleriska kontaktannonser lite här och var för att hjälpa andra att finna kärleken i en partner. Ingen träffade dock någon på detta rätt kluriga sätt. Men visst var det många som såg målningarna och blev på bra humör av många anledningar, och det är ju i sig kan ju kallas en kvalité. Eller underhållning.

Gunnel, Alexander, Karl och Sabina söker en livskamrat i Malmö och Köpenhamn.

En av annonserna som stack ut lite extra skedde i samverkan med en konstnärskollega som heter Karl. Karl var i 35-årsåldern och kanske man vågar påstå att han inte rönt så mycket framgång hos det motsatta könet under sitt liv. På något sätt. Knappt alls faktiskt. Han frågade Ruskig Ångest om en tjänst. Tidigare hade han frågat om inte RÅ kunde måla Agneta Sjödin eftersom han redan kontaktat henne och fått ”klartecken” för detta, men han hade inte förankrat detta hos RÅ innan och det var verkligen inget konstnären var intresserad av. På frågan varför Karl ville porträttera Agneta på detta sätt var svaret: ”Hon är så jävla snygg”, och han skulle vilja imponera på henne genom detta verk. Ruskig Ångest vägrade. Det är inte en relevant intention till ett konstverk. (Det gick några år så gjorde RÅ faktiskt en målning av Agneta på Berlinmuren. Inte till Agneta utan till Karl. Karl tyckte också den var allt för ful för att skicka vidare.) Agneta är än idag lyckligt ovetandes att hon porträtterats obeställt på Berlin muren.

Berlinmuren 2005. Ruskig Ångest har alltså målat denna till Kalle och inte till Agneta. Men Kalle gillade den inte. Och det gör troligtvis inte Agneta heller. Ruskig Ångest tycker nog att den har en viss charm.

Nåväl, denna gång hade Karl en annan tanke, som RÅ gick med på att utföra. Den var tillräckligt konstnärligt skruvad. Karl hade nämligen förälskat sig i, på avstånd, en kvinna som arbetade på ett café i centrala Malmö. Han hade även kollat hur hon tog sig till och från jobbet, och visste att hon passerade P-Huset Anna varje dag. Han hade tom fixat ett fotografi av henne. Nu ville han att Ruskig Ångest skulle måla ett porträtt på denna okända kvinna på P-Huset med en fråga om hon ville ses och gå på en fika. En rätt kulen eftermiddag ställde sig RÅ vid väggen och påbörjade således uppgiften. Karl var med, men vid ett tillfälle gick han och åt. Det var rätt folktomt på grund av vädret och Ruskig kände plötsligt att han var iakttagen, kanske han reagerade på något ljud, för han vände sig om. Några meter bakom honom står den okända kvinnan. Hon stirrar på Ruskig Ångest, det 2 ½ meter höga graffiti-målade porträttet på väggen och på hennes foto som målaren höll i handen. ”Vad i helvete håller du på med?!”, var den högst motiverade och rätt arga fråga hon ställde.

Karl vill bjuda Jenny på konditori, men hon var inte intresserad. Malmö 2005. Målningen har Ruskig Ångest gjort i samarbete med Kaos.

Ruskig Ångest insåg att detta kanske ser lite märkligt ut och det erkände han genast. Han började förklara sig. Hm. Eller förklara Karl, rättare sagt. Ruskig Ångest är ju enbart ett verktyg för andra människor. Det visade sig att kvinnan var från Uppsala. Att hon och graffitimålaren hade några gemensamma bekanta. Hon bestämde sig för att lita på honom och efter ett tag skrattade hon och tyckte att allt var ganska festligt. Ruskig Ångest fick tillstånd att avsluta målningen. ”Men”, sa hon, ”hälsa den där Karl att jag verkligen inte är intresserad av att fika med honom”.

Pinsam konst är inte det sämsta.

När Ruskig Ångest är gäst på konstskolor är det inte ovanligt att han ber de blivande konstnärerna plocka fram sina mest pinsamma verk. Det brukar vara en fin start på något konstruktivt. Ruskig Ångest har gjort enormt mycket pinsamma konstverk och det kommer flera i framtiden. Ett av dem skedde på Roskilde Festivalen 2005.

Tveka inte utan ring nu! Roskilde Festivalen 2005. Danmark.

120 000 människor mellan 18 och 70 år besöker Roskilde varje år. Ruskig Ångest fick en plats för sitt måleri detta år, precis vid entrén till denna jättefestival så alla besökare skulle passera där. Ruskig var som vanligt, en desperat singel, så enligt hans beräkningar skulle ungefär 60 000 av alla som såg väggen vara kvinnor. Kanske inte precis alla skulle klicka med honom, utifrån hans kvinnonorm men 30 000 helt klart. Dessutom skulle de med viss sannolikhet vara lite berusade, på enormt glatt humör och inställda på det äventyr Nordens bästa och största musikfestival har att erbjuda. Så om han målade sig själv där, med en välformulerad text och mobilnummer, så borde ju sannolikheten för att 20 000 plockar upp sin mobil och ringer, vara rätt stor. Eller kanske 2 000?

Ingen ringde faktiskt. Utom en. En reporter från Ystads Allehanda. Journalisten var trevlig och undrade om inte Ruskig Ångest ville ses vid målningen trots att klockan var 08.00 en festivalmorgon. Ruskig är snäll och ställer upp när någon ber om uppmärksamhet, trots en smula bakfylla och rätt mediokert humör pga det tunna intresset för hans kontaktförsök. Om inte målningen i sig var pinsam så var bilden i tidningen det. Stor var den också. Största bilden i reportaget faktiskt. Sliten, bakis och seg poserar han som symbol för den desperata och misslyckade kärleken för hela Ystads befolkning dagen efter.

Klipp från Ystads Allehanda 1 Juli 2005.

Andra kontaktannonser han gjorde fick mer positiva sidoeffekter. Embla söker Ask. Den folkkäre musikern Lasse Berghagen deltog i valet av Ruskig Ångest utifrån graffitimåleriscenen för uppdraget att göra ett frimärke 2008. Eftersom Ruskig gör folklig graffiti. Benämningen på hans konst är just Svensk Folkhems Pop. (Myntat av professor Claus Carstensen på Det Kongelige Danske Kunstakademiet). Då det synkade med konstnärens engagemang för just singlar och kontaktannonser så blev det serien ”Vill Se Dig”, med över 5 miljoner märken, ett bokomslag, förstadagsbrev, stämplar mm. Ett av märkena är just ögat från Embla söker Ask målningen som så många andra av Ruskigs verk är utförda på parkeringshuset Anna i Malmö.

Frimärke från serien Vill Se Dig i samarbete med Posten 2008.
Banegårdsplatsen. Kultur skydda detta område i Köpenhamn nu.

Kontaktannonserna har levt fler liv. I media och i böcker. Men även i utställningsform producerat av Nordiska Konstskolan i Kokkola, Finland 2007- 2008 där 10 uppförstorade foton på annonserna visades på den turnerande grupputställningen OUTSIDE THE RULES, OUTSIDE THE CENTERS i alla Nordiska länder. Hedervärt för Ruskig Ångest då även hans nämnde professor, mentor och konstnären Claus Carstensen deltog som en av de andra konstnärerna.

Inte ens i Oulu, Finland fann Ruskig Ångest, Hirveä Tuska, en passande kvinna. Målningen är gjord 2014

Under 2019 fick Ruskig en förfrågan från serietecknaren Henri Gylander om hjälp med att förstora upp hans serie på ett väggplank i Göteborg. Beställaren/uppdragsgivaren var Trafikverket och processen Västlänken som under många år bygger och processar nya järnvägsspår i staden. En massa tillfällig konst/bilder och illustrationer är planerade under åren bygget sker men även storslagna, unika och vidunderliga permanenta konstverk av Huang Yong Ping, Simon Goldin/Jakob Senneby, Katharina Grosse och Danh Vô tillkommer i slutändan.

Kontakten ledde till att Ruskig Ångest 2021 återupptog Offentliga Kontaktannonser åt singlar. Det kändes relevant nu när, förhoppningsvis Corona, snart är ett minne blott och en mångårig lustfylld period präglad av möten, konst, kultur och kärlek tar över världen. Minna, Benjamin, Amy, Nicklas och Liz är göteborgare och finns på riktigt. På ett modig och otippat sätt bjuder de på sig själva mot en publik på kanske 500 000 människor att kontakta dem och föreslå ett möte. Vem vet vad möten kan leda till?

Stenpiren, Göteborg 2021.

På sidan Immigroup kan man läsa om de ensammaste länderna i världen. Sverige toppar såklart listan. Kan det verkligen stämma? Så här står det:

“Sweden tops the list when it comes to the loneliest countries in the world. The reason? Sweden thrives on a stable welfare system, where single occupancy apartments are incredibly affordable. With plenty of these affordable apartments available, almost one-half of the nation’s population lives alone! According to Statistics Brain, 47% of Swedish households are currently occupied by only one person, that’s 20 percentage points more than Canadian households!

So worried is the Swedish nation over the state of isolation of its citizens, that they have introduced a collective housing concept. Designed to bring people together these communally owned houses are still being rejected in favor of solitary living.

What are projections for future households in Sweden? The stability of the Swedish welfare system has resulted in a fairly consistent trend of increased solitary living. Additionally, a reluctance to take part in collective housing efforts indicates stable if not increasing numbers of single member households. How big of an increase should be expected? This depends on the fallout of current political scandal, the continued increase in home prices, and whether or not household debt levels continue to rise.”

https://www.immigroup.com/news/top-10-loneliest-countries-world

Vem har modet att dejta Magnus och Pärra? Malmö 2015

Oavsett om det stämmer eller inte, huruvida vi i Sverige skiljer ut oss som ensamma singlar så sticker vi ändå ut i ett internationellt perspektiv.

Vi har nämligen själva möjlighet att exakt välja vem vi önskar vara med och när. Oavsett social bakgrund, utbildning, nationell tillhörighet, kön och ålder mm. Det är ett utmärkt läge att träffa hur många möjliga och omöjliga människor och partners som helst under sin livstid.

Vilken frihet! Det vore ett konstnärligt brott att inte använda den.

<3

Amnesti

Amnesti 2021. 1.90X1.44m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad tillsammans med A.Bergman och C.Petéus.

Har du någonsin varit utsatt för en oförrätt?

Amnesti. 2021 Blandteknik på duk. Ca. 1.3X1.7m. Bakgrund delvis målad med A.Bergman och C.Petéus.

Hur ser Amnesti ut?

En personlig uppgörelse.

Hur länge är det vettigt att reagera starkt, negativt och tom hatiskt över en oförrätt man varit med om?

Amnesti Triptyk 2021. 3X1.20X1.70m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad av C.Petéus.

Ruskig Ångest har precis som alla andra människor varit med om möjligen negativa upplevelser i sitt liv.

Amnesti. 2021. 1.40X1.60m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad av C.Petéus.

När är det relevant för en person att känslomässigt släppa och ge amnesti åt en upplevd negation som tex att:

– 3 unga kvinnor nyttjade honom sexuellt när han var i 6-års åldern.

– En 30-årig man misshandlade honom som 9-åring.

– Mellan 11 och 15 år och fortfarande barn oräkneliga gånger bli utsatt för äldre könsmogna tjejer och kvinnor på olika sexuella sätt.

Amnesti 2021. 1.70X1.70m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad tillsammans med A.Bergman och C.Petéus.

– En 35-årig biff till lärare slog honom medvetslös framför sin dåvarande flickvän som 14-åring.

– Alla 100-tals oförrätter i from av våld, vapenhot, stölder, kränkningar, ryktesspridningar mm han och många unga män mellan 14- 25 år utsätts för regelbundet och kontinuerligt och som återkommer som ekon ända upp till pensionsålder.

Amnesti 2021. 1.50X1.50m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad tillsammans med A.Bergman och C.Petéus.

– Bla som 17- och 28-åring tvingades godkänna aborter han aldrig önskat.

– Inte få utföra sin form för konst under 15 år i så gott som hela Sverige inklusive Göteborg, Stockholm och Uppsala.

– Som 42-åring få sina barn kidnappade.

– Som 46-åring bli drogad och rånad.

Amnesti 2021. 1.77X1.80m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad tillsammans med A.Bergman och C.Petéus.

Ponera att det inte uppstår någon rättvisa i något av dessa exempel. Ingen ber heller, eller får förlåtelse. Hur länge är det vettigt att bära en dålig känsla inom sig som aldrig kan få upprättelse från en motpart? Räcker det med 1H, 21 dagar, 8 månader eller en livstid?

Ruskig Ångest vill betona att de exempel av oförrätter, som nämns i denna text, inte är vad det handlar om eller skall fokuseras på. Det är tanken, att ge en känsla av oförrätt, amnesti, inom sig själv, och sedan gå vidare i livet, som denna måleriprocess har som målsättning.

Malmö 2017

Amnesti 2021. 1.30X0.70m. Blandteknik på duk. Bakgrund delvis målad tillsammans med A.Bergman och C.Petéus.

Innovation

Innovation. Ideon forskningspark i Lund 2020.

Skisspresentation för fastighetsägaren Wihlborgs Fastigheter AB:

Mitt förslag utgår från vingen. Det utgår även från tankar om innovation, det globala samt en stark inspiration från Lövsalsfågeln.

Måleriet/verket för gärna beskrivas som urbant, gemensamt, energiskt, vitalt och dynamiskt. Puls, lust, förändring och det oförhappandes.

Skiss till Innovation.

Tanke/tankar:

Vingar

Verket består av upprepade former med några förskjutningar, förändringar i varje form. Visst tolkar man formerna ganska snabbt som vingar även om de är väldigt fritt beskrivna. Speciellt med tanke på färg. Verket kommer synas. Jag kan tänka mig en enkel stop-motion film som visas på en monitor inne på Elite där formerna sätts i ett kort bildspel för att beskriva ett vingslag. Vingen får symbolisera mod, innovation, förmåga, mental/fysisk rörelse och vilja.

Skiss Innovation med Lövsalsfågel och rökande kvinna.
Färdigt verk utan kvinna som röker.

Innovation

Att tänka tanken att människan kan flyga har nog varit väldigt vanligt och en skojig föreställning genom 1000-tals år. De personer som faktiskt gjorde praktiska försök att flyga måste ha uppfattats såväl som roliga, märkliga och fullkomligt galna. Vilken vansinnigt fantastisk period det måste ha varit när förmågan och försöken faktiskt gav resultat och fler och fler gav sig in i processen. Många med livet som insats. Idag är flygandet högst aktuellt. Innovation behövs. Och den behövs från alla världens hörn.

Verket är beläget vid Ideon Gateway vars fasad skiftar i färgton.

Lövsalsfågeln

Strategi/cykel för artens fortplantning:

– Hanen bygger en lövsal av kvistar, skogsmaterial och löv.

– Han smyckar dem med föremål med viss ton/färg/nyans.

– En rival kan komma förbi och sabotera genom att ta föremålen och kasta bort dem.

– Det hindrar dock inte hanen som letar reda på föremålen och återplacerar dem på samma platser.

– Hanen gömmer sig och avvaktar.

– En hona kan dyka upp och inspektera salen utifrån. Är den medioker lämnar hon. Är den godkänd kommer hon däremot gå in i själva salen.

– Då dyker hanen upp och genomför en dans.

– Är även dansen godkänd sker parbildning.

Behövs det någon form av förklaring här kring kopplingen till innovation?

Hjärtat i himlen är skapat av Jacob Holländer och Bengt Anderson.

Det globala och gemensamma.

GÄST- Knipprot

Knipprot. GÄST. Film från Sölvesborg.

Spraymåleri på metall.

Ca.3X30m.

Ett uppdrag av Sölvesborgshem genom KC-Syd 2017

Projektledning av Lena Wyrner

Sövesborgshem

VD Johan Braw.

Det finns kulturella, filosofiska, samhälleliga skäl att skapa konst i bostadsområden. Utan att ifrågasätta dessa har jag som vd för Sölvesborgshem en annan infallsvinkel: genom konsten kan betraktarens upplevelse av vår produkt – fastigheten – påverkas. Stadsdelen Ljungaviken är en uttalad hybrid av att vara urbant och samtidigt nära naturen. Jag ville förstärka den urbana tonaliteten, och ville därför ha något åt street art-hållet.

Platsen för verket skulle vara en 1-plans komplementbyggnad (förråd mm) med sedumtak och träfasad, löpande längs med, några meter ifrån bostadsbyggnaden. Komplementbyggnader är av förklarliga skäl mindre ambitiöst gestaltade, vilket gör dem tacksamma för konst-uttryck. Denna kombination av att vilja lyfta fram det urbana, och att lyfta upp en ganska ordinär och enkel byggnad förmedlade vi till Pärra Von Andreasson. I övrigt gav vi inte särskilt mycket direktiv – vi ville att han skulle tolka uppdraget själv utifrån detta.

Hans verk har levererat just detta: att göra upplevelsen av vår fastighet – och därmed stadsdelen – mer urban. Så betraktat är konsten alltså en del av produktutvecklingen av en fastighets tonalitet, och därmed av dess marknadsvärde. Att större kulturella, filosofiska och samhälleliga fördelar kommer med gör naturligtvis inte saken sämre.

Keep pushing

/Johan

Ruskig Ångests intention till verket:

Det är inte möjligt att se hela denna gestaltning rakt framifrån.

Där av det självklara valet att göra en helhet som glider, rör sig, längst hela ytan och som består av fristående delar som likväl håller samman till tanke, färg, form och komposition.

Jag har utgått från diagonalen vilket är matematiskt försvarbart och skapar en spänning och dynamik men även en upplevelse av harmoni.

Formspråket jag använder mig av är kroppsligt och organiskt. Det går att likna vid boxarens slag och pareringar som är så inövade att dessa reflexer sitter i ryggmärgen. Det är ett graffitimanériskt formspråk men utan text eller annat graffitirelaterat bildspråk eller budskap. I detta manér, som ju såklart i sig skvallrar om massa saker, vill jag göra en del abstraherande inlägg. Högst troligen från former och färger hos Knipproten. Även annat kan komma på tal.

Det är dock inte tal om illustrativt avläsbart och utan att förringa betydelsen av mitt eget verk så, av generositet kan det beskrivas med ord som, energiskt, starkt, lustfyllt, kreativt, lekfullt, livsbejakande, kroppsligt och dynamiskt. Jag är medveten om att det tenderar det ekivoka, vilket inte gör något, men i så fall är det på en mental, abstrakt och själslig nivå öppen för alla betraktare och har inget med kön att göra.

Upphängningshjälp.

I skissande stund har jag ett arbetsnamn. Knipprot. Men under processens kan något annat uppstå som sedan kan bli verkets slutgiltiga titel.

Knipprot

Fridlyst

Skogsknipprot är en ofta storväxt och kraftigt byggd orkidé med kort upprätt jordstam. Stjälken kan bli nästan en meter hög och är finhårig upptill, som ung med kraftigt böjd topp. De talrika stjälkbladen är brett ovala till äggrunda, med grov nervatur. Skogsknipprot blommar i juli-augusti med ganska stora, grön- eller brunaktiga blommor som sitter i en först lutande, senare upprätt och ensidigt vänd klase. Kalkbladen är utbredda och varierar i färg från grönt till brunaktigt violett.  Skogsknipprot Läppen är grönaktig, ganska kort och föga utskjutande, den är ledad med en yttre kilformad del och en inre skålformad del som innehåller nektar. Könspelaren har ett välutvecklat så kallat rostellum.

Pressa aldrig ihjäl en knipprot.

Skogsknipprot är en mångformig art som varierar avsevärt i storlek och i blomfärg. Den liknar ingen annan svensk växt utom kal knipprot (E. phyllanthes) som dock skiljer sig genom kal stjälk och mer slutna blommor utan tydligt rostellum.

Skogsknipprot, kapslar Utbredning. Skogsknipprot är ganska sällsynt och den förekommer huvudsakligen i Syd- och Mellansverige. Den växer i mullrika lundar och barrskogar på kalkrik mark, men kan också växa i vägkanter, ängsmarker och andra kulturskapade miljöer. Den kan på sina håll vara ganska talrik. Första fynduppgift är från Uppland och publicerades 1732 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet helleborine kommer av grekiskans helleboros, vilket var ett växtnamn redan hos Hippokrates (400 f. Kr.).

Översta bilden är skissen. Understa är det slutgiltiga resultatet fotat av Lena Wyrner.

Slutgiltiga titeln Gäst- Knipprot syftar just på tanken att orkidén är något lite främmande och exotiskt på våra breddgrader. Men det är den inte. Den har funnits länge här och en del av faunan. Hur behandlar vi de vi betraktar som våra gäster eller nyanlända i alla sammanhang? Bjuder på en kopp kaffe?

Det Naturliga Det Sociala

GOTTSUNDA. Bokstäverna är gjord av Ruskig Ångest 1988 när han bodde på Peterson-Bergersväg i Gottsunda.

Graffitigestaltning 2020.

Plåt, foto och spraylack på betong.

Ca. 50X1,5- 3.5m

Bokstäver, blommor och en hel del andra tankar.

Bakgrund.

Jag genomförde två medborgardialoger innan jag startade min process. Jag genomförde även en workshop med boende i närområdet. Jag har använt mig av en del erfarenhet från mitt engagemang som konstnärlig ledare för GHH- Gottsunda Hip Hop Festival. Jag tog del av den projekt/processbeskrivning Uppsala Hem använt för att få stöd från Boverket.

Jag börjar med den sistnämnda. Ett par fina tankar med verket är riktat mot två grupper av kvinnor. Dels yngre som man hoppas kan identitet-stärkas i sig själva i förhållande till sin omgivning. Ett exempel på det är att ta selfies/groupies med verket där även omgivningen i stort kommer med. Dels en grupp kvinnor som bor i området men som av olika anledningar inte går ut från sin bostad. Kan verket locka ut denna grupp?

Genom GHH har jag bedrivit flertal processer kring offentlig konst i Gottsunda och Uppsala. Förutom en omvärldskoll har jag en bra lokalkoll kring vad som gjorts och görs just nu, på området. Det är många aktörer som arbetar med offentlig konst och kultur på olika sätt i staden. Det är väldigt energiskt, spännande och viktigt. Det är bra att vi känner till varandra och att vi tillför olika saker så det blir så unikt och dynamiskt som möjligt. Min ambition var att verket skall upplevas som väl förankrat i Gottsunda samtidigt som det ingår i en tydlig internationell gemenskap. Hip Hop/Graffiti kan vara ett sätt att åstadkomma detta. 

Medborgardialog.

Jag genomförde ett par medborgardialoger, en i Gottsunda Centrum i samverkan med Kulturpunkten samt en på Mötesplatsen i området. Jag klippte ur fasader ur foton på byggnader/arkitektur från Uppsala Hems kvarter och bad boende att lägga sina favoritbilder bakom fotona så de blev som monumentala bilder i kvarteret. Skisser. Jag genomförde även en workshop där alla som ville kunde testa att måla med sprayfärg som teknik. Ca. 200 personer deltog i dessa verksamheter.

Alla som ville tog fram en favorit bild ur mobilen, la den i fotomallen och plötsligt hade vi 100-tals utmärkta skisser till offentlig konst i Gottsunda.

Verkets innehåll

Vågar jag påstå att alla jag pratade med svarade ”närheten till naturen” och/eller ”det sociala, öppna och trevliga” på frågan hur de enklast och bäst beskriver det område de bor i?

Det är inget någon egentligen behöver säga. Det syns och märks. Gottsunda är trevligt och naturnära. Jag bodde själv i området mellan jag var ca. 16- 21 år.

Midsommarblommor från ett tidigare verk, FAMILJ, i Bromma.

Alla i Sverige har hört talas om Gottsunda men har nog inte denna självklara och tydliga bild. Verket får således den titeln. Nu vet ni. Identitet som redan finns och som är självklar.

En ung man, med en smula attityd, skrev bara ett G, på ett papper, väldigt snabbt, som jag sedan fotade bakom det klippta fotot. Han sa att det inte spelade någon roll vad han sa eller vad han gjorde, det är ändå ingen som bryr sig och det leder ändå ingenstans. Det var en rätt trist och dyster inställning han hade och jag tänkte att hans G skulle bli viktigt i verket. (Det är bokstavligen med faktiskt.) G står ju för Gottsunda och jag har helt enkelt skrivit GOTTSUNDA över hela väggen. 50 meter långt. Han var i samma ålder som jag var när jag bodde här men jag vill inte minnas att jag var så uppgiven och hopplös. Tiderna ändras? (Finns det problem här så är det hos unga män konstruktiva satsningar bör riktas.) Jag bestämde mig för att leta upp de texter och bokstäver jag skrev/skissade på den tiden, då jag var i hans ålder och det är skisserna som bildar texten GOTTSUNDA idag. Jag gjorde alltså denna skiss redan för 32 år sedan. Här, på Peterson-Bergers väg 88 där jag bodde med min bror. Det finns mer att fundera över kring detta tycker jag men denna text skall inte bli en bok.

”Det spelar ingen jävla roll vad jag gör, ingen bryr sig ändå.”

Blommor. Det räcker inte att, med graffitins internationella bildspråk, bara skriva ett ord även om GOTTSUNDA i detta fall representerar en stor grupp människor, ett VI och inte bara ett pseudonym och ett JAG. Därför lade jag till 9 blommor som då bidrar till de 9 grundformerna som verket/målningen består av. Varje form är alltså en bokstav och en blomma. Vilka blommor är inte särskilt viktigt men det kan vara 9 midsommarblommor. Något jag bla gjort som en tidigare gestaltning på uppdrag av Vägverket/Stockholms Konst och står som en skulpturserie längs Ulvsundavägen utanför Bromma Flygplats. Vad som fascinerar mig med midsommarblommorna är historier om dess funktioner och symboliska värde myntat och nedtecknat långt innan Sverige kristnades. Mustiga Asatro berättelser. Gottsunda är väldigt naturnära och artrikt. Linné tog sina elever/studenter ut till Gottsunda för att studera den botaniska mångfalden här. Vem skriver våra nya berättelser om de blommor som gestaltats här?

Foton i blommorna och bokstäverna.

Jag tänkte att det skulle vara en utmaning att få kvinnor som aldrig går ut att komma och kika på verket. Men iom att jag fotat så många personer under medborgardialogerna tänkte jag att någon av dessa kvinnor känner någon av de jag fotat. Det kanske tom är någon av kvinnornas barn. Och jag misstänker att om barnet är med i verket kommer kvinnan utan tvekan gå ut och kika på det. Därav uppstod tanken med att ha foton i måleriet. Först en smula sublimt men kommer man nära ska bilderna vara rätt tydliga och igenkännande.

Det blev ett 50-tal foton i verket. Detta grepp gör verket i sin genre en aning unikt. Jag tillfogade bilder från Gottsunda Hip Hop Festival samt några bilder på tidigare graffitimålerier som funnits i området och i Gottsunda Centrum tidigare men som nu, även av okänd anledning, tagits bort. Nu återuppstår de, om än för kanske enbart 10-15 år.

Mina söner lyckades få in ett foto i verket som tydligen föreställer Pernilla Wahlgren. Det är någon form av tröttsam tonårshumor som jag inte riktigt begriper, men där är hon, med stjärnor i ögonen. Hon får plats i Gottsunda hon också.

1992 arrangerade föreningen Hip Hop Corporation i samverkan med bla Gottsunda Fritidsgård och Studiefrämjandet en Internationell Hip Hop Festival i Gottsunda. Den första Festivalen i sin genre i Europa. Festivalen är beryktad idag och en av de då inbjudna graffitimålarna målade på en vägg i Gottsunda Centrum, en vägg som nu är bortbyggd och verket är således enbart historia. Den unga graffitimålaren kallade sig Reas och kom sedan att representera USA på Biennalen i Venedig 2004, dvs den i särklass största och mest inflytelserika internationella samtidskonstutställning alla kategorier. Att konstnärer som deltar där, och representera sitt land, är att jämföra med att vinna guld vid 100m sprint vid Olympiska Spelen.

En annan målning som finns på foto i verket är målat av mig på beställning av Uppsala Kommun 1994 under Kungsängsledsbron. I början av Nolltoleransen 2000-tal, när all form av offentlig målerikonst/graffiti förbjöds inom Uppsala Kommun, så sanerades målningen bort. När jag i år 2020, kontaktar Stadsbyggnadskontoret som förvaltar objektet för att höra vad som hände med verket svarar de att de inte har en aning vad som skett, varför verket är borta eller vem som är ansvarig. Det var märkligt vad lite man vet om de objekt man är ansvarig att förvalta tänker jag och har genast ett förslag. Alla dessa väggar som finns runt om i Uppsala, och det är väldigt många, förvaltas alltså av Kommunen och ägs alltså i slutänden av alla boende i staden. Mitt förslag är att öppna dem alla så vem som helst, när som helst, får gå dit och måla och skriva exakt vad som helst. Folkets egna fria demokratiska forum med andra ord. 

Sanningen om vad som skedde med målningen är att kommunen förstörde verket och sedan skyllde på ett inhyrt saneringsbolag, som enligt kommunens representant ”inte kunde skilja mellan klotter och konst”.

Uppsala Kommun ansåg på tidigt 2000-tal att detta verk måste bort då nolltolerans mot graffiti rådde politiskt. Det är en målning utifrån Auguste Rodins skulptur Tänkaren. Skissen hade jag gjort på Ny Carlsbergs Glyptotek i Köpenhamn.

Sammanfattning

Verket syftar till att ge identitet åt platsen tillsammans med den övriga konsten som finns i området.

Gottsunda är unikt.

Genom sitt graffitiuttryck kopplas verket även samman med den internationella Hip Hop scenen där alla får utrymme oavsett vilken bakgrund man har. Hip Hop är arbetarklassens uttryck för akademikerklassens Postmodernism.

?

Unga kvinnor, och män, skapar sina egna uttryck och sina egna kulturella referenser. Konst idag är tex det de själva stannar till vid och tar en selfie med. Något som sticker ut, är unikt och berättar något om vem de är och var de kommer från.

Att få kvinnor att ge sig ut i samhället och delta är en stor socialpolitisk fråga. Kan konst fungera som ett stort litet steg? Det får tiden utvisa men ambitionen är helt riktig.

9 bokstäver och 9 blommor med en del tankar bakom. Det räcker långt med att målningen/målningarna upplevs som trevliga och beskriver den trevlighet som området redan präglas av.

Den översta bilden är skissen till detta uppdrag. Den nedre är ju en del av det färdiga resultatet. Hyfsat lika blev det väll?

/Pärra

Demokrati, Makt, Kön och Marknad

Demokrati. Spraylack på masonit. 2.2X2.2m, Ruskig Ångest 2010- 2020.

2010 gifte sig kronprinsessan Victoria och Daniel.

Ruskig Ångest blev det året inbjuden att måla under Malmö Festivalen. Det innebar att måla på ett stort verk under loppet av en knapp vecka. Så att festivalbesökarna kunde följa processen.

En vardag på jobbet. Stortorget i Malmö 2010.

Inspirerad av Cow Goes Abstract av Roy Lichtenstein påbörjade han en serie på 4 delar med bröllopsparet som utgångspunkt. Hur många artiklar i alla våra mediakanaler skrevs det inte om det bröllopet och paret? Ruskig Ångest blev inte klokare av all information utan kände att deras verklighet föreföll mer och mer abstraherad ju mer han läste. Nu stod han själv där och förmedlade ännu en bild.

Den första versionen av Royalfamily goes graffitiabstract uppställd i Gatukonstoret i Malmö 2010. I bakgrunden ett porträtt på Gudrun Schyman på uppdrag av FI samma år.

På själva bröllopsdagen var alienations känslan om möjligt ännu större. Han kunde inte ens föreställa sig vad han skulle ha på sig, vad han skulle säga eller hur han skulle bete sig om han varit bjuden på bröllopet. Det var han inte. Han såg delvis sändningarna på TV och kunde inte identifiera sig med någon i det stora inbjudna sällskapet. Han vet ju redan att en konstnär är en utomstående bland de utomstående eller en betraktare och inte en deltagare, men att inte alls känna en tillhörighet med en enda person i detta sällskap verkade ju helt orimligt.

Då såg han honom. Broderkänslan kom. En ung vakt. Värnpliktig? Det var alltså ingen inbjuden gäst, eller vän till familjen eller annan för tillställningen självklar person. Han och hans kollega stod på var sin sida av en port ur vilken gästerna strömmade in i kreationer tillägnade brudparet. De båda vakterna jobbade såklart och deras uppgift var uppenbar. Vakta dörren. Var diskreta och allvarliga. De skall överhuvudtaget inte märkas mer än en möbel eller annan inredningsdetalj. Blicken skall vara fast. Absolut inte röra sig, säga något eller flacka med blicken. Men det var just det han gjorde. Han kunde inte låta bli. Den unge vakten kunde inte motstå frestelsen att kika på de inpasserande. Hans kollega skötte sig exemplariskt men inte Ruskig Ångests själsbroder.

Han tittade och sökte med blicken runt om i rummet. Han såg. Stirrade.

Skönt. En av dem skulle konstnären lugnt kunna hänga med på ett avslappnat och självklart sätt. En vakt.

En tid senare, samma år, ställdes verket i sin helhet ut på Örebro Konsthall.

Verket på utställningen SubGlobII på Örebro Konsthall 2010.

Där visades verket tämligen obemärkt. Konsthallschefen berättade dock att Daniel och Victoria vid tillfälle passerat Konsthallen när de var på väg till Ockelbo, Daniels hemort. (Ruskig Ångest släkt finns också i dessa trakter och visst är de släkt på väldigt långt och långsökt avstånd). Innan de kungliga paraderar det offentliga på detta sätt skickar Hovet ut lite representanter för att reka omgivningarna. Det innebar tex att Konsthallschefen med personal fick en bit gata/trottoar utanför Konsthallen där de skulle städa och ta bort allt intrampat tuggummi från. På knä. Konsthallen skulle också hållas stängt, när de kära passerade, eftersom de verk som visades inte passade i kungligt sällskap.

Måleriserien uppdateras för att ställas ut på Kulturcentrum i Malmö 2017, men där censureras den av konsthallschefen.

Nu kanske titeln på målningarna blir tydligare. Från början fanns det ju en i varje fall hyfsat lik porträttbild med i serien, men den blev sedermera befriad från de övriga, försedd med flaxande hjärtan, och ställdes ut på Alla Hjärtans Dag på Stockholms Auktionsverk 2019, och klubbades för en blygsam slant. Fokus blev, istället för brudparet, på frågor kring Demokrati, Kön, Makt och Marknad. Och hur dessa förhåller sig till varandra.

Kärlek. En uppdaterad version av Royalfamily goes graffitiabstract som visades på Stockholms Auktionsverk 2020.

Inte minst sedan Konsthallschefen för Ronneby Kulturcentrum censurerat verket under separat utställningen S(KÖN), Ruskig Ångest hade där 2017 med hänvisning till ett för henne eget formulerat avtal där all konst som kan uppfattas Sexistiskt eller Rasistiskt inte är tillåtet i Ronneby eller i dess Kulturcentrum.

Bild från utställningen (s)kön på Ronneby Kulturcentrum 2017 där Royalfamily målningarna inte fick visas pga konsthallschefen egen formulerade policy vad som är lämplig/olämplig konst. Porträtt på chefen själv var dock helt ok.

Konst kan uppfattas på exakt alla tänkbara och otänkbara sätt. Och det är helt i sin ordning och tillhör konstens uppgift. Det är inkluderande. Och tro det eller ej, det finns människor som kan bli förbannade på en vit kub. Eller på ingenting.

https://www.blt.se/kultur-o-noje/uppfriskande-kritik-av-konstens-rum/