Det finns inget fritt skolval.
Jag har en viktig vän. Han fyller 100 år nu på söndag.
Det blir kalas. Jag ska påminna honom om att han faktiskt är 100 år och 9 månader.
Men det är en annan historia.
I början av 1900-talet var skolan riktigt orättvis i Sverige.
Rika barn fick bra utbildning. Fattiga fick en fattig utbildning.
På 50-talet tog man tag i denna orättvisa. Min vän och hans kollegor fick uppdraget att under 10 år ta fram en skola som skulle vara bra för alla barn i Sverige.
Den svenska grundskolereformen 1962. Alla sorter blandades i lika bra skolor. Vi fick tom den bästa skolan i hela världen. Det lyfte hela vårt land. Fantastiskt.
1992 infördes skolsegregation i förtäckt ”fritt val”-propaganda av en högerregering. Som enda land i världen skulle privatpersoner få tjäna miljarder på barn.
Orättvisa och ofrihet i form av segregerade skolor som drivs, inte med huvudmålet att barnen skall lära sig, utan att ägarna skall få så mycket vinst som möjligt. Från framtidshopp och elev till lättlurad kund som i maskulin form, gärna får kriminaliseras till att bli gratis arbetskraft i privata fängelser inom några år.
Ett annat problem med detta är tydligt Vi och Dom tänk. Sedan 90-talet har det gemensamma och det som är bra för alla starkt ifrågasatts och ersatts av privata intressen och privat förmögenhet. Ensam är du starkast i hela världen. På 90-talet skulle vi tillsammans satsa just på de rika så de skulle bli ännu rikare. De skulle bli så svinrika så att deras pengar även skulle sippra ner i alla andras fickor. Så blev det inte. Istället har vi haft inflation i antal superrika medans de fattiga har blivit ännu fler och ännu fattigare. Har vi störst klyftor i världen? Inte stora nog. =)
Vi-känslan försvinner från Sverige. Förr tyckte vi att vi var en del av världens bästa land. En positiv förebild för andra länder. En stolthet över att vara med och att vara svensk.
När jag gick i grundskolan gick jag till den närmaste skolan. Det var inget val. Det var en självklarhet. Att lära känna dem du har i din absoluta närhet. Det är riktig trygghet. I den skolan samlades barn och ungdomar från hela samhällsskiktet. Där pluggade jag med barn från svinrika familjer. Med barn från överklassen. Med fattiga socialfalls barn. Med ungdomar från Chile, Etiopien och Iran. Skön blandning. Och effektiv. Någon finne fanns där också. Vi fick lära oss hur vårt land ser ut och vilka som lever i den.
Även inom det militära möttes vi över gränserna. Värnplikten var obligatorisk. Summan av detta är att jag spenderade över 10 år i blandade miljöer. Jag ser det som enormt bra. Får alla barn och unga samma möjlighet att konkurrera och tävla så hamnar rätt person på rätt plats i vårt land. Det är alltså av högsta vikt för hela landets välmående och framgång.
Vi är långt från det idag. Skolan är segregerad. Vi möts inte. Våra bostadsområden är starkt segregerade. Vi vet alla vilka områden som är ”bra” och vilka som är ”dåliga”. Det gemensamma folkhemmet är dött. (Snart försvinner Allemansrätten också eftersom ”packet skräpar ner” påstår markägarna. Privatiseringen har bara börjat.)
Här kan jag/vi göra en lång lista på det som inte fungerar på ett tillfredställande sätt i vårt land.
Nu har ni säkert en hel del i åtanke utan att jag ens behöver ge exempel?
Vi kan konstatera att vi utmärker oss internationellt på mindre smickrande sätt? Dödskjutningar. Bedrägerier med äldre som mål. Bombattentat. Barn och unga med psykisk ohälsa och diffusa diagnoser. Ensamhet och utsatthet.
Hatade av radikala delar i den muslimska världen trots det stora antal muslimer vi öppenhjärtigt tagit emot genom åren. Rädsla. Ifrågasättande av den grundläggande demokratiska rättigheten att få uttrycka sig fritt i tal, skrift och tryck.
Vi utmärker oss även internationellt på många bra sätt. Det har vi gjort på olika sätt genom historien. Först med lagstadgad yttrandefrihet. Världsrekord i fred osv.
I början av 2000-talet såg jag själv hur illa det stod till på våra skolor. Jag gästade som konstnär på Malmös bästa respektive sämsta skola. På den ena kom alla barnen vidare till gymnasiet. På den andra så gott som inga. På den ena kunde alla barnen självklart simma. På den andra blott 90%. Det var tragiskt. Det var en cykelväg på 5 minuter mellan dessa verkligheter.
Klart alla såg detta och förstod problemet. Men man anpassade sig och köpte läget. I den sämre skolan låste lärarna in sig på rasterna. Det var inte ett isolerat skolproblem. Det är ett samhällsproblem. Det är politik. Vi behöver outbildad, billig arbetskraft helt enkelt.
Jag kan som graffitikonstnär inte göra någonting åt det här.
Jag kan möjligen lyfta en medioker miljö. Kosmetika.
Om det är kört för nationell samling genom skolsystemet så får de ske någon annanstans.
Kan vi inte samlas i våra bostadsområden eller i grundskolan kan vi samlas inom det militära. I samhällsbygget och försvaret av detta.
Jag är pacifist. Jag avskyr våld, orättvisor och krig. Jag kan förstå bedrövelsen krig ställer till med fastän jag aldrig någonsin varit med om något som ens är in närheten av ett krig. Jag har varit förskonad från våld och strid i mitt liv. Knappt sett en sårad eller en avliden person.
Jag har varit stolt över Sveriges egensinnighet, neutralitet och landets mod. Världsrekord i fred. Smaka på den.
Med det sagt älskar jag självförsvar. Tro mig. Sedan barnsben lär vi oss att det finns människor i din omgivning som beter sig illa och gör illa. Då är man i sin fulla rätt att utöva självförsvar. Kraftfullt.
En polisstyrka i landet är ett självförsvar. Polisen skapar inte det onda. Polisen stävjar det.
På samma sätt kan vi se på militären. Det finns länder där militären har makten. Det finns länder där regimen använder militären för att starta krig. I Sverige har vi haft en stark militär som nedmonterades under 90-talet.
Det är dags att bygga upp det militära självförsvaret igen. Det var läge innan NATO men det är av ännu högre vikt efter anslutningen. Det är redan beslutat.
Däremot föreslog jag redan för 15 år sedan en 3-årig militärtjänstgöring för såväl män som kvinnor i Sverige. Från början såg jag det som en freds-akt och ett bygge av en nationell samling och gemenskap. Men nu ser jag det även som nödvändigt i självförsvarssynpunkt. Jag hoppas verkligen aldrig Sverige blir ett anfallande land. Men jag hoppas Sverige blir ett starkt land som kan försvara sig vid behov. Med eller utan NATO. Vi ligger i en utsatt geografisk del av världen. Mitt emellan två block som under större delen av 1900-talet bedrev ett kallt krig. Ett krig som fortsätter och är aktuellt även idag.
Personligen gjorde jag enbart 1 år värnplikt. Är då inte 3 år lite väl långt? Nej. Det finns ytterligare en dimension i detta. När barn föds i Sverige idag till att de är 18 år uppfostras de och lever i stort sätt med kvinnlig närvaro, skolning och omsorg. Barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Egentligen från att de föds till att de dör. Att ändra det under barn och ungdomsåren kommer inte ske över en natt. Därav är en 3-årig gemensam militärtjänst ännu mer motiverad från just 18-års åldern. En plats där unga människor möts i en könsneutral och/eller manlig miljö. En plats där det även tydliggörs vad det manliga innebär för ett samhälle.
När jag gjorde värnplikten mötte jag de som var kallade till mönstring. Mönstring innebar att man under loppet av ett par dagar fick genomgå en rad tester, övningar och prov för att avgöra vilken militär tjänst som skulle passa för den enskilde.
Jag respekterar de som är beredda att strida och dö för sitt land och för den folkliga demokratin. Jag respekterar i lika hög grad de som vägrar bära vapen men som ändå gör sin mönstring för landets skull och som söker sig till en vapenfri tjänst. De behövs. Alla behövs. (Och de som inte kan behövas skall skyddas.)
Vad är då polisens problem idag? Vi satsar enorma medel på polisen. Ändå har vi så mycket problem. Jag tror att det inte är ett isolerat ”polisproblem”. Som så mycket annat är det ett samhällsproblem. Polisen och deras insatser leder väldigt sällan till en fällande dom för en gärningsperson. För att det skall ske måste hela rättssystemet fungera.
Grunden i rättssystemet är vi. Du och jag. Det hänger på hur vi röstar. Men även hur vi agerar när vi befinner oss i ett skarpt läge och det sker ett brott. Vad gör jag? Vad gör du? Ställer du upp och försöker lösa situationer? Vågar du säga ifrån eller agera fysiskt? Själv gripa förövaren? Ringer du polisen? Vittnar du?
Hur ser civilkuraget ut i Sverige idag?
Vi har sett många exempel på hur vi medborgare tappat tron till rättssystemet och till polisen. Det tjänar inget till. Vi ser många exempel på hur mindre och större grupper skapar egna rättssystem och tom medborgargarden. Grannsamverkan mot brott? Feminismen som straffar män genom förtal som leder till uppsägningar? Religiösa som har egen lag och straffsats för den? Heder? Odens Söner som skulle ut och läxa upp nyanlända? Dumpen som straffar genom offentlig publicering? Media som publicerar innan rättegång och dom. Mm. En tendens som bir mer och mer accepterad och som vi bara sett en början på, men som i förlängningen nedmonterar den demokratiska rättsapparaten hur behjärtansvärt syftet med det egna dömandet och straffandet än är.
Så inte bara för att mötas och inte bara för att svetsas samman i ett vi igen, utan även för att stärka moralen och viljan att delta i upprättandet av en riktigt demokratisk rättsstat bör alla skolas i polisens roll, ansvar och vad polisarbetet skall leda till- en rättvis prövning och rättegång. 1 år.
De övriga två åren är militär tjänstgöring.
Båda dessa kan ersättas av civil och samhällstjänst inom skola, vård eller annat.
Detta är inte politiskt. Inget parti och ingen politiker känner till detta förslag. Det har aldrig publicerats i någon form för svensk media. Det är en tanke utifrån ett konventionellt sätt att agera som konstnär. Att se. Och att sedan visualisera och åskådliggöra någonting.
Hur det tas emot är upp till betraktaren.