Plica Semilunaris

Del av graffiti installationen Plica Semilunaris. Den dekadente kaos feministen 2016.

Fåglar, hajar och vissa reptiler har en hel blinkhinna, medan många däggdjur, inklusive människan, bara har en rudimentär rest av hinnan i ögonvrån. Strukturen kallas ofta för tredje ögonlocket och kan också refereras till som Plica Semilunaris.

Plica Semilunaris utställningen var en del av Gottsunda Hip Hop Festival 2016.

Det tredje ögonlocket är dock bara en teori. Faktum är att ingen känner till Plica Semilunaris funktion. Om det överhuvudtaget finns någon.

En graffitiinstallation av Kaos, Ruskig Ångest och Fits.

Gottsunda Kulturhus, Gottsunda Centrum 2016

Den permanenta RUSKIG gestaltningen finns alltid inne på Kulturpunkten.

Yolo

Brattås, Göteborg 2015. Ruskig Ångest.

Yolo. Kan samma ton vara både dur och moll?

Fritt efter Utan att fråga av Kenta Gustafsson.

Friare efter workshops och möten med barn från Brattåsskolan och seniorer från Träffpunkten.

Vad blir det för bilder om riktigt unga och riktigt gamla skapar tillsammans?

Montana Gold sprayfärg på betong.

53 skapande ung-gamlingar ingick i processen.

Då blir det såhär.  

Brattås, Göteborg 2015 på uppdrag av Mölndals Kommun.

Foto: Pärra Von Andreasson
Foto: Pärra Von Andreasson

DÖDEN

Idag när jag lägger ut denna text är det annandagen 2021. Varje julafton 7 minuter över 21 brukade min mor ringa mig och berätta att jag föddes på det klockslaget. På julafton just. I år ringde hon inte. Hon är död. Texten skrev jag 18 maj 2020:

Svart hål. Målat 2019.

Jag dammsög en matta idag.

Jag insåg att den var full med hår och troligen hudflagor från Maria, min mor.

Hon dog på dagen för ett år sedan. Rester av henne finns här idag. Bokstavligen.

Jag har hennes otvättade morgonrock kvar. Jag använder den.

Den obehagliga starkt syrliga doften har gått ur den för länge sen. Nu luktar den gott.

Jag ska kasta den.

När jag tillsammans med en god vän och våra 12-åriga söner var på flygplatsen inför en London resa i april 2019 ringde Maria. Hon brukade aldrig ringa mig. Bara på julafton, eftersom det är min födelsedag, vilket ju gör det minnesvärt för henne och hon brukade skoja och säga att jag var den finaste julklapp hon någonsin fått. 7 minuter över 9 på kvällen föddes jag. Det berättade hon varje gång hon ringde. Förutom en vidrigt sliskig banan-marängtårta och paket på julaftonsmorgonen så minns jag inget annat sätt vi någonsin firade min födelsedag, förutom att mamma ringde och berättade att jag var född sju minuter över nio, precis efter att de då, julen 1968, ätit, delat ut julklappar och fått mina syskon i säng. Då åkte de in på BB. Och där föddes jag. Min far fotade faktiskt när jag föddes. Bokstavligen när jag kom ut. Hur han hade sinnesnärvaro att göra det är för mig obegripligt. Han kanske var tomte-berusad? Jag har varit med på 3 födslar av mina barn och aldrig ens tänkt tanken att fota själva utkomst ögonblicket. Men det gjorde min far. Gynekologiskt. Min syster visade bilderna för mig när jag var 5-6 år och jag tyckte de var makalösa. Jag tyckte mycket om dem. Dessvärre kastade min far dem många år senare. Varför vet jag inte. Har svårt att föreställa mig en bra anledning. Varför ska man kasta bort bilder som visar när jag kommer till livet?

När Maria ringde i april blev jag alltså en smula förvånad. Hon frågade vad jag gjorde och när hon förstod att jag var på väg till London med Göran, Oliver och Ove så sa hon att jag kunde ringa upp henne när jag kommit hem igen. Hon ville inte berätta vad hon hade velat framföra med risk att förstöra våran resa sa hon. Det finns ingenting hon kunde ha sagt som skulle ha förstört vår resa tänkte jag, men jag respekterade hennes önskan och jag sa att jag ringer upp henne om några dagar.

Min mor dog till följd av cancer som satt sig i tjocktarmen och spridit sig rejält. Organsvikt. Jag tror dock att hon dog av krossat hjärta. Hon dog av en känsla av ensamhet och utsatthet. En oberättigad men högst förståelig känsla.

Det var inget trevligt sätt att dö på. Om det nu finns trevliga sätt att dö på. Jag är verkligen ingen specialist på döden och har inte mandat att skriva detta. Jag har bara sett en död person i hela mitt liv. Kvinnan som födde mig. Hon blev även den första person jag någonsin sett död. Jag hann bli 50 år innan jag såg en avliden person. Min 21-åriga dotter följde mig in i rummet där Maria låg död på sjukhuset och hon sa, innan vi gick in i dödsrummet, att det inte var obehagligt på något sätt utan snarare väldigt lugnt. Hon hade rätt. Jag har aldrig sett en så lugn människa.

Maria klagade på att hon hade väldiga smärtor i magen. Det gick 3-4 veckor och hon ville verkligen inte vara mig till besvär. Det var hon inte heller, men vi hade inte den relationen att vi fanns till hands för varandra. Det fanns det anledning till. Jag tror att hon vände sig till mig för att Leif, hennes livskamrat, gick bort 2018 och nu när hon hade riktigt ont och inte hans stöd, så blev jag hennes närmaste. Hon var villrådig. Vi Googlade tillsammans vad magont kunde bero på. Det fanns ju väldigt mycket att välja på. Eftersom hon hade varit till vårdcentralen och lämnat alla möjliga prover, som inte påvisade några fel, så var jag långsökt inne på att hon kanske var stressad och deprimerad på grund av sorgen efter Leif? Det kunde sätta sig på magen. Jag ringde runt. Varför fick hon ingen hjälp? Det visade sig att hon visst skulle bli undersökt ytterligare, det tog dock sin tid. Efter 6 veckor av intensiv smärta fick hon diagnosen tjocktarmscancer, berättade hon när jag återvänt från London. Jag blev lättad och faktiskt lite glad när hon berättade. Naivt sa jag till henne att det var bra besked att vi nu hade en diagnos att förhålla oss till. Idag botas cancer. Nu skulle hennes smärta försvinna och hon skulle få adekvat sjukvård. Och det fick hon.

Pepsi och Ruskig Ångest skall gifta sig. Döden och kärleken.

2018 gifte jag mig. För första och sista gången.

Vi hade en sagolik tillställning i Bangkok på sommaren. Minnet av den känns tecknat och photo-shoppat. Några veckor efter vår bröllops-ceremoni i Thailand, åkte min nyblivna fru med en fransman till Turkiet i två veckor helt utan min vetskap. Hon hade ett parallell förhållande bakom min rygg. De åkte på vår bröllopsresa kan man säga. Efter ytterligare några veckor kom hon till mig i Sverige och vi började förbereda vår ceremoni här, i Uppsala bestämde jag mig för, framförallt för mamma Marias skull. Kanske jag misstänkte att det var något lurt med min fru och vår relation, så jag slog ihop två anledningar till att bjuda in gäster till stans finaste restaurant till en kväll i mat, dryck och poesins tecken. En anledning har jag redan nämnt, vi ville bjuda på bröllopsceremoni. Den andra anledning var, även den inskriven i inbjudningskortet, att jag fyllde 50 år, och för första gången i mitt liv, ha ett födelsedagskalas. Mitt tredje motiv var att Maria skulle träffa sina andra barn och barnbarn vilket inte skett i ett par fall och i andra fall hade lång tid förflutit. Jag bjöd in Maria och Leif. De blev glada åt inbjudan och såg fram emot att komma såklart. Så dog Leif.

Visst skrev jag en gång att jag älskade min mor. På engelska. På en risig plats i BKK. Hon såg aldrig den målningen. Vi delade aldrig ömhetsfraser.

Mamma blev orolig inför ceremonin. Hon tyckte väldigt mycket om min fru. Det förstår jag. Det var ömsesidigt. Nonani, som min fru heter, ville lära sig laga all mat som Maria kunde laga. Det var hennes första ambition när hon skulle få sitt 2-åriga Visa beviljat från Migrationsverket. (Som senare blev avslaget från myndigheterna med motivering att de ansåg att Nonani var opålitlig och att det rörde sig om ett skenäktenskap. Det blev alltså ingen matarvsskolning vilket är en stor förlust. Maria var kunnig gällande mat och bakning. Tack vare detta var min uppväxt riktigt lyxig, gällande kost och kulinarisk glädje/kunnande. Mamma oroade sig att hon skulle känna sig ensam på ceremonin nu när Leif var borta. Hon var i sorg. Jag var säker på att hon skulle trivas. Jag var också säker på att gammalt värdelöst släkt-tjafs i viss mån kunde påverka kvällen. Min syster och min mor gick inte ihop, eller så gjorde de det, men de kunde inte se det själva. Min mor älskade min syster och det gjorde nog deras relation känslig. Min mor har alltid haft min syster som sin favorit. Min far har alltid haft min bror som sin favorit. Min ambition denna kväll var att min mor skulle få träffa delar av sin familj och sin släkt som hon i flera fall inte haft större kontakt med. I vissa fall under många år. Maria var inte den som höll distanskontakt utan var här och nu på den plats hon för tillfället befann sig på. Det visade sig på så sätt att hon tex aldrig ringde mig. Vår kontakt var helt upp till mig. Det var jag som under de år vi inte bodde i samma stad och möttes regelbundet, ringde till henne och på så sätt upprätthöll en relation. En för mig viktig relation och som jag de sista åren saknat mycket. Nu kan ju jag tycka att avståndet mellan Hallstavik, där hon bodde de sista åren, inte var så långt från Uppsala där hon hade en hel del släkt, var så långt. Men det var det för henne. Ambitionen, från min sida, var att Maria skulle få bra kontakt på festkvällen med någon nära henne, vilket också skedde. Min bror bjöd henne till sin nyöppnade restaurant, för att pröva hans strömming, vilket hon gladde sig åt och såg fram emot. Jag fick senare köra bil runt restauranten och reka för att försäkra henne om att det verkligen fanns parkeringsplatser i närheten. Min ambition lyckades således men det var min fru som initierade ett för mig känslomässigt viktigt ögonblick under kvällens gång. Min far gick fram till min mor och sa att det var väldigt roligt att ses, vilket jag tolkade som att han verkligen menade. Min mor sa efteråt att hon undrade varför han tyckte det var så jävla roligt för det tyckte minsann inte hon, men det hade hon inte sagt utan hon log rätt ansträngt och hälsade hyfsat artigt. Jag tror faktiskt hon tyckte det var lite skoj och jag sa till henne att man faktiskt kan svara och säga ärligt att det är inte så trevlig att träffa dig men en skål kan vi dela. Min fru var helt plötsligt där och tog tillfället i akt. Det tackar jag henne för av hela mitt hjärta idag. Min mor och far hade alltså knappt hängt med varandra överhuvudtaget under mina nu första 50 levnadsår, och min fru insåg tillfället och bad om en bild på mig mellan mina båda föräldrar. Andreas, min far, var väldigt pigg på tanken, medan Maria tvekade en smula men ställde sig upp och deltog. För min skull tänker jag.

Den enda bilden på mig, min mor och min far.

Det blev den första bilden på mig, tillsammans med min mor och min far. Någonsin. Det var inte bröllopsceremonin, det var inte födelsedagen och inte heller ambitionen att återförena min mor med någon av hennes anhöriga som blev det viktigaste för mig denna kväll, utan det korta ögonblick min fru tog bilden på mig, Andreas och Maria, och som nu är förevigat, som gav mig en stor portion tillfredställelse och som gör att jag ler för mig själv när jag nu skriver denna text. Tack fru. Det var det värt.

Vi visste inte då att mamma hade döden i magen och att hon några månader senare skulle dö.

Det blev alltså ingen strömming hos brorsan.

Jag var hos min mamma på sjukhuset. Några av hennes vänner kom också dit. Vi var i Norrtälje och vi var även på Karolinska sjukhuset i Stockholm där hon skulle opereras. Jag satte allt åt sidan och tillbringade all tid med henne. Det kändes inte som om jag behövde det då jag under hela processen inte var det minsta orolig. Hon var på bra humör. Hon skojade mycket. Men det var inget konstigt i vår relation. Hon gillade att prata om allt vardagligt som hände i hennes liv, och det fanns alltid en humoristisk knorr på det hela. Om jag berättade om något ur mitt liv, även om det för mig gällde stora och ibland svåra frågor, så avväpnade hon mig alltid med humor och en annan infallsvinkel som andades tillförsikt och uthållighet. Det var ett bejakande och konstruktivt sätt vi delade för att hantera livet i stort och smått. Trots detta var jag där vid sjukhussängen varje dag. Och ibland sa hon saker som om hon förberedde mig på att hon skulle dö. Men jag såg det som att hon helt enkelt tillhörde en annan generation som präglats av att cancer så gott som alltid leder till döden. Hon kunde säga att tavlan på väggen i hennes rum på sjukhuset föreställde hennes mamma som nu väntade på henne. En rent vansinnig tolkning kan jag som konstnär ärligt och sakligt upplysa. Maria hade en rätt skruvad bild av sin mamma eftersom hon, Gerda som min mormor hette, dog när Maria var 6 år gammal. Jag skulle vilja påstå att bilden hon hade av sin, eller av symbolen mor, var starkt romantiserad och knappast förankrad i någon form av verklighet.

Maria berättade också att hon gjort ett avtal med en väninna att hennes hund Romeo skulle avlivas om hon dog. Hunden skulle inte behöva fara runt bland otrygga hem, menade hon på.

En dag ville hon också skriva ett testamente. Hon berättade även att hon lämnat ett brev med instruktioner till mig i hennes byrålåda, till mig, om hon dog. Vilket senare visade sig vara fel. Det fanns verkligen inga instruktioner överhuvudtaget.

Det är klart att man i någon fas av sitt liv förbereder en nära anhörig om vad som skall göras om man dör. Det hade hon säkert gjort långt tidigare med Leif. Jag såg inget konstigt i detta. Jag skulle kunna göra det själv, idag till mina barn, om samtalet leds in på det spåret. Ni får dela på allt. Om det finns något. Hoppas inte studieskulder går i arv. Jag vet inte hur jag ska begravas. Kan ni tillsammans alla fyra ta min aska och hälla ut den på toppen av Mount Everest? Om ni blir rika och uthålliga. Det funkar med Kebnekaise också. Eller på natten på Julafton på Uppsala Högar? Jag har ett par sånger ni gärna får spela på min begravningsfest. Adventure of a Lifetime och Hymn for the Weekend med Coldplay. Alla ska dricka sig fulla på min begravning. Ni får välja alla låtar ni vill. Ni känner till mycket musik vi lyssnat på genom åren. Där har vi många gemensamma minnen tillsammans. Musik är bäst för att känna. Jag älskar er alla fyra så oerhört mycket. Det gör ont i mig att jag en dag ska dö och inte få följa vad som sker i era liv. Ibland nära, och oftast på avstånd. Att jag fått så fantastiskt fina barn beror med hög sannolikhet på era respektive mödrar. Min önskan är att ni håller av varandra och att ni bryr er om varandra på ett uppriktigt sätt. Det finns en anledning till att ni är syskon. Förena Norden i en nation. Vill ni så göra en stor graffitimålning tillsammans på begravningen eller dagarna i anslutning.  Spruta på.

Det visade sig senare att jag också hade döden i magen.

Min mor hade röntgats. Det såg inte ut som om cancern spridits sig. Det lugnade oss. Hon fick tid för operation. Vi väntade på sjukhuset tillsammans. Hon åt och drack dåligt. Jag blev arg och irriterad på henne. Hon blev arg och irriterad på personalen. De var utmärkt bra människor som tog hand om henne. Jag gillade alla tatuerade sjuksköterskor. En bjöd jag ut trots att jag hade en fru. Vi skulle ändå skiljas. Det var jobbigt. Vi talade mycket under denna tid. Hon undrade om jag missade mycket i mitt jobb när jag var där. Detta är ju mitt jobb förklarade jag för henne. Jag är ju konstnär. Just nu är du min konst. När allt är obegripligt i mitt liv ser jag det alltid som ett enda stort konstverk och då blir allt genast hanterbart. Vi talade om vårt liv tillsammans. Hon ville att jag skulle berätta om mina projekt och processer. Hon tyckte att jag berättade underhållande och jag fick henne lätt att skratta. Vi blev allvarliga stundvis också. Jag hjälpte henne dricka. Jag höll ordning i hennes sjukhuspärm. Jag fick henne att släppa den irritation hon inte sällan kände inför en annan människa. Det räckte med ett ord eller en gest så kunde hon bli utomordentligt arg på någon. Å andra sidan fick hon snabbt väldigt mycket förtroende för och med andra personer, även det pga ett par meningar eller att personen gjorde något hon uppskattade. Vid ett tillfälle blev hon svart i ögonen och stirrade på mig med stark avsky, på en bråkdel av en 100-del kontrade jag med en ännu svartare blick och stirr som gjorde att hon genast kapitulerade. Jag har för länge sedan accepterat båda mina föräldrar och jag tycker väldigt mycket om dem båda med alla deras rätt och alla deras fel, och jag har inga förväntningar och jag har ingen ambition att på något sätt ändra på dem. De är perfekta i sina respektive helt vanliga och normala generationstillstånd. Men jag tillåter aldrig att de beter sig dåligt mot mig. Då reagerar jag och visar det på en gång. Även om min mor låg, utan att jag visste det, i och på dödsbädden.

Vi ska inte bråka sa hon. Nej det ska vi inte sa jag.

Jag ångrar att jag inte sa förlåt till henne. Förlåt för allt. Jag ångrar att jag inte sa att jag älskar henne. Det sa jag aldrig i hela mitt liv. Jag älskade henne. Jag vill säga att jag saknar henne. Det gjorde, hoppas jag, i mitt minnestal till henne på begravningen. Men jag glömda att säga att jag älskade henne. Och jag glömde säga förlåt.

Min fru ville komma och hjälpa till när Maria låg på sjukhuset inför operationen. Det var bara jag som var där och visst hade jag behövt någon som kunde byta av mig. Av praktiska skäl var det omöjligt att få hit min fru med kort varsel.

Hon tog farväl till mig när hon åkte in till operationen. Hon sa bokstavligen att hon aldrig mer skulle vakna. Hon var rädd. Det var störigt. Jag tyckte inte om när hon höll på och var så jävla negativ. En tatuerad sjuksköterska frågade om jag var ok när mamma rullat in i operationsavdelningen dit jag inte fick tillträde. Om jag är ok? Jovars. Min dotter kom och besökte oss på sjukhuset. Det var fint. Nu i efterhand undrar jag varför jag inte tog med mina söner dit. Riktigt konstigt. Jag tror det beror på att jag helt enkelt inte tänkte så mycket utan jag var så närvarande jag bara kunde vara. Det är klart att det hade varit fint för dem att följa med så mycket som möjligt i denna process. Död.

Operationsläkaren ringde mig några timmar senare. Vi opererade inte din mamma. Det var ingen ide. Cancern hade spridit sig överallt. Vi öppnade och stängde, sa han.

Jag gick till uppvakningsavdelningen. Hon såg liten ut. Blek. Jag skojade och sa att vi ju visst skulle ses igen. Du är inte död. Typ, vad var det jag sa? Hon presenterade mig för sin nya väninna. En fin sjuksköterska med ursprung från Thailand som uppenbarligen gjort eller sagt något som mamma uppskattat. De var som bästisar. De babblade på. Jag var glad men det var tokigt att jag visste mer än vad mamma visste. Hon trodde ju att hon var opererad.

Jag skulle bli tvungen att tala om för kvinnan som födde mig att hon nu skulle dö.

Jag gjorde inte det. Jag sa att hon skulle leva.

Ingen doktor hade nämligen tid att komma och berätta för henne hur det inte gått. Det var en villrådig eftermiddag. Jag ringde Åke vid tillfälle. Hur gör jag nu? Han visste inte riktigt. Mamma åt inget och drack inget. Hon var arg. Hon berättade att de föreslagit att hon skulle få prata med sjukhusprästen. Det tyckte hon var skitskonstigt. ”Jag är ju inte död ännu!”, sa hon som svar. Jag orkade inte försöka förstå hur hon menade för det är för mig klart som fan att det inte går att prata med en präst när man redan dött. Varför inte prata med alla tänkbara? En präst har säkert en hel del erfarenhet av att prata med folk i märkliga situationer. Låg jag där istället för min mor så hade jag utan tvekan snackat med imamer, präster, shamaner, munkar och alla möjliga tänkbara. Mamma saknade Leif. Sorgen slog till med all kraft. Hon sa att hon var ensam i livet. När jag satt där. Rätt oförskämt. Min dotter hade också varit där. Mammas vänner också. All personal hade varit där. Hon vet inte vad ensamhet är, tänkte jag, men förstod att hennes känslor var uppriktiga om än ej berättigade rent sakligt. Hon var inte alls ensam, men sorgen efter livskamraten var övermäktig. Det gjorde henne blind. Hon tappade all energi och vilja. Jag ville att hon skulle börja äta och dricka. Och kämpa. Mot alla odds.

Jag berättade för henne att de inte opererat. Att det ser illa ut. Jag kommer dö sa hon. Jag sa att hon inte skulle dö. Jag kommer dö sa hon då.

Först morgonen efter kom en läkare och bekräftade att de inte opererat. Att det såg illa ut. Men läkaren sa också att de skulle sätta igång med behandling i form av strålning. Det fanns alltså hopp som jag trodde. Hon skulle alltså leva. Hon var bara 77 år och skulle bli mycket äldre. Jag känner mig ung sa hon när hon låg där. Läkaren sa att hon måste äta och dricka. Hon måste samla energi för att klara behandlingen. Självklart sa jag. Mamma sa inget.

Jag fick inte sova över på sjukhuset. På natten ringde en sköterska. Din mamma är envis sa sköterskan. Hon vill prata med dig fast det är mitt i natten fast jag sagt att vi inte skall ringa och störa dig. Det är lugnt sa jag. Jag skulle ha skrivit det i pärmen. Ni kan ringa när ni vill. Hon får ringa när hon vill. Mamma ville säga att hon nu skulle dö. Jag sa att hon inte alls skulle dö. Jo, jag dör nu Petter-Niklas, sa hon. (Hon är den enda som kallat mig Petter-Niklas i hela mitt liv, förutom Ahmeds pappa av märklig anledning.) Nej, det gör du inte sa jag och så sa jag god natt och la på luren.

Nästa morgon levde hon. Hon var arg på nattsköterskan. Med viss rätta tyckte jag. Har man dödsångest skall man få ringa en anhörig oavsett om man troligen inte skall dö. Jag sa till henne att vi nu hade en kamp att utföra tillsammans. Det blir rätt tufft men många har gått igenom den och många har besegrat cancern. Jag var naiv. Men hon höll skenet uppe fast jag insåg att hon inte ville att jag skulle resa till Malmö samma dag. Jag förklarade att jag måste. Det var ett par jobb att skjuta upp, det var kläder att hämta och jag planerade även att ta med massa av foton, musik och böcker så vi kunde ha för att sysselsätta oss med under behandlingen den närmsta tiden. Jag ska bara ner till Malmö, omstrukturera och packa och så vänder jag tillbaka direkt. Jag ska även köpa upp ett lager av den näringsdryck som hon gillade och nästan var det ända hon fick i sig. Hon var pigg och vaken. Hon skämtade. Men jag såg att hon var väldigt tungsint. Jag vet mycket väll hur hon ibland tänkte att hon inte skulle oroa mig. Fast jag aldrig var orolig. Gillar inte oro. Lös uppgiften. Jag var säker på att vi snart skulle ses igen. Vi tog farväl. Hon sa inte att hon skulle dö en tredje gång. Jag sa hej då, vi ses snart. Hon svarade med ett enkelt hej då, Petter-Niklas.

Det blev hennes sista ord. Hej då Petter-Niklas. (Jag som heter Petrus.)

Bara veckan efter Maria dog gjorde jag en målning med några kollegor i centrala Uppsala. Det är märkligt hur mycket den har att göra med henne. Trots att skissen, som är på bild, planerades långt innan hon gick bort och inte med henne alls i åtanke. Uppsala Beat Street blev titeln. Ett samarbetsmåleri av Chas, Ruskig Ångest, Clean och Queen Bless.

Det var inte cancern som dödade henne. Hon dog av organsvikt enligt diagnosen. Hon dog inte på en gång efter att jag lämnat rummet. Hon slöt sig. Efter det pratade hon inte med någon mer. Hon svarade inte i telefonen när jag ringde henne. De skjutsade henne från Karolinska i Stockholm till sjukhuset i Norrtälje precis när jag lämnat hennes rum. Hon sa inte hej då till personalen på Karolinska och hon sa inget till personalen på Norrtälje, där hon tidigare trivdes väldigt bra och där även personalen fattat stort tycke för mamma då hon accepterat alla som jobbade där som nära och kära, på sitt sociala inbjudande bästa sätt. Hon fick även besök av vänner och familj men utan att hon rörde en min. Hon var vid liv men utan att vara kontaktbar.

Läkaren ringde mig flera gånger. Han höll mig uppdaterad. Han höll luren mot hennes öra. Mamma?

Väl i Malmö förberedde jag mig för en lång rehabilitering och behandling tillsammans med Maria. En sen kväll ringde doktorn igen. Det är nog nära nu sa han. Jag blev störd. Vaddå nära? Jag tror inte hon kommer leva så länge till. Jag trodde fortfarande inte på honom. Jag var ju på väg nu. Mitt tåg skulle gå tidigt följande morgon. Jag kände att jag borde åka direkt och avslutade samtalet. Det sista nattåget från Malmö hade precis gått. Inget flyg. Det blev en seg natt. I höjd med Norrköping ringer doktorn till mig när jag är på tåget följande dag. Hon är död nu.

Det var som fan. Sa jag. Jag är ju på väg med foton och musik. Och böcker. Och hennes näringsdrycker.

Jag minns inte hur och var men jag mötte upp med min dotter och vi åkte upp till sjukhuset tillsammans. Jag hade aldrig sett en död människa. Det hade min dotter. Om min far var med då eller om han kom lite senare minns jag inte. På sjukhuset var det många andra ur familjen och släkten samlade. Vad i helvete? Varför komma när mamma är död? Varför inte komma när hon levde? Jag frågade inte och jag har således inte fått något svar. Jag personligen hade aldrig mött döden tidigare och hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till den. Och om jag inte visste det, hur kunde jag då kunna ifrågasätta hur någon annan hanterar döden? Att min mamma hade uppskattat besök i livet, det visste jag dock med all säkerhet.

Jag gick in i rummet med min dotter först. Det var en Kungsängslilja på bordet bredvid henne. Mamma var lugn.

Uppsala Beat Street. Kungsängslilja.

Jag gick senare in med min far också. Det var fint. Vi sa inget. Jag fotade min mor när hon låg där. Jag uppskattar dessa foton idag. När jag var klar med det så ville jag hitta en spade och gräva ner henne i marken. I uppländsk jord. Hon var en uppländsk produkt på alla sätt och vis. Det tog dock väldigt lång tid innan hon kom i jorden. När jag skriver detta. Ett år senare. Är hon fortfarande inte ett med jorden och ett med alltet. Hon är ensam. Det sista året har hon verkligen varit ensam. I en urna.

Jag blir sprid med vinden. Det gör inget om det blir på natten över Gamla Uppsalas högar. Och det gör inget om några flagor når Stockholm, Malmö, Kokkola, Umeå, Oulu, Köpenhamn, Berlin, New York, Sao Paolo och Bangkok.

Den närmaste tiden efter hennes död blev hon mer närvarande än någonsin.

Jag skriver detta 1 år efter hennes död. Ett år av sorgearbete vilket är en helt annan historia, som handlar om hur och när ens mamma blir en själv.

Vad har denna målning av ett svart hål med detta att göra överhuvudtaget?

Gränslöst. Det svarta hålet. Ett dödshål. En tarm med en svulst.

I februari 2019, innan jag ens fått något besked om cancer hos mamma, blev jag inbjuden till Uppsala för att konstnärligt framträda inför publik i stadens Musikens Hus, genom att måla något snabbt, och sedan läsa upp Måleriets Manifest. Temat på hela föreställningen, som innefattade olika artister och framträdanden var Gränslöst.

Det var mamma som kom med lösningen på vad jag skulle måla, när jag berättade om det märkliga i att bjuda in mig på temat gränslös, eftersom jag helt saknar erfarenhet på området och kände mig djupt villrådig. Det är ju självklar, svarade hon. Måla ett svart hål. Det gjorde jag. Inför publik där min syster och mammas dotterdotter befann sig utan att vi innan kände till att vi skulle träffas på detta sätt.

Eftertanken förtydligar det intuitiva måleriet och den knappa skissen, som jag tror är efterkonstruerad då jag skissar väldigt sällan. Ingen visste då hur ett svart hål ser ut då, det kom ett foto först en kort tid därefter, i april 2019, som kablades ut över världen.

Mitt svarta hål blev oändligt. Ett döds-hål. En tarm med en svulst. 

Senare i april fick hon dödsbeskedet. 18:e Maj dog hon. 2019.

Innovation

Innovation. Ideon forskningspark i Lund 2020.

Skisspresentation för fastighetsägaren Wihlborgs Fastigheter AB:

Mitt förslag utgår från vingen. Det utgår även från tankar om innovation, det globala samt en stark inspiration från Lövsalsfågeln.

Måleriet/verket för gärna beskrivas som urbant, gemensamt, energiskt, vitalt och dynamiskt. Puls, lust, förändring och det oförhappandes.

Skiss till Innovation.

Tanke/tankar:

Vingar

Verket består av upprepade former med några förskjutningar, förändringar i varje form. Visst tolkar man formerna ganska snabbt som vingar även om de är väldigt fritt beskrivna. Speciellt med tanke på färg. Verket kommer synas. Jag kan tänka mig en enkel stop-motion film som visas på en monitor inne på Elite där formerna sätts i ett kort bildspel för att beskriva ett vingslag. Vingen får symbolisera mod, innovation, förmåga, mental/fysisk rörelse och vilja.

Skiss Innovation med Lövsalsfågel och rökande kvinna.
Färdigt verk utan kvinna som röker.

Innovation

Att tänka tanken att människan kan flyga har nog varit väldigt vanligt och en skojig föreställning genom 1000-tals år. De personer som faktiskt gjorde praktiska försök att flyga måste ha uppfattats såväl som roliga, märkliga och fullkomligt galna. Vilken vansinnigt fantastisk period det måste ha varit när förmågan och försöken faktiskt gav resultat och fler och fler gav sig in i processen. Många med livet som insats. Idag är flygandet högst aktuellt. Innovation behövs. Och den behövs från alla världens hörn.

Verket är beläget vid Ideon Gateway vars fasad skiftar i färgton.

Lövsalsfågeln

Strategi/cykel för artens fortplantning:

– Hanen bygger en lövsal av kvistar, skogsmaterial och löv.

– Han smyckar dem med föremål med viss ton/färg/nyans.

– En rival kan komma förbi och sabotera genom att ta föremålen och kasta bort dem.

– Det hindrar dock inte hanen som letar reda på föremålen och återplacerar dem på samma platser.

– Hanen gömmer sig och avvaktar.

– En hona kan dyka upp och inspektera salen utifrån. Är den medioker lämnar hon. Är den godkänd kommer hon däremot gå in i själva salen.

– Då dyker hanen upp och genomför en dans.

– Är även dansen godkänd sker parbildning.

Behövs det någon form av förklaring här kring kopplingen till innovation?

Hjärtat i himlen är skapat av Jacob Holländer och Bengt Anderson.

Det globala och gemensamma.

GÄST- Knipprot

Knipprot. GÄST. Film från Sölvesborg.

Spraymåleri på metall.

Ca.3X30m.

Ett uppdrag av Sölvesborgshem genom KC-Syd 2017

Projektledning av Lena Wyrner

Sövesborgshem

VD Johan Braw.

Det finns kulturella, filosofiska, samhälleliga skäl att skapa konst i bostadsområden. Utan att ifrågasätta dessa har jag som vd för Sölvesborgshem en annan infallsvinkel: genom konsten kan betraktarens upplevelse av vår produkt – fastigheten – påverkas. Stadsdelen Ljungaviken är en uttalad hybrid av att vara urbant och samtidigt nära naturen. Jag ville förstärka den urbana tonaliteten, och ville därför ha något åt street art-hållet.

Platsen för verket skulle vara en 1-plans komplementbyggnad (förråd mm) med sedumtak och träfasad, löpande längs med, några meter ifrån bostadsbyggnaden. Komplementbyggnader är av förklarliga skäl mindre ambitiöst gestaltade, vilket gör dem tacksamma för konst-uttryck. Denna kombination av att vilja lyfta fram det urbana, och att lyfta upp en ganska ordinär och enkel byggnad förmedlade vi till Pärra Von Andreasson. I övrigt gav vi inte särskilt mycket direktiv – vi ville att han skulle tolka uppdraget själv utifrån detta.

Hans verk har levererat just detta: att göra upplevelsen av vår fastighet – och därmed stadsdelen – mer urban. Så betraktat är konsten alltså en del av produktutvecklingen av en fastighets tonalitet, och därmed av dess marknadsvärde. Att större kulturella, filosofiska och samhälleliga fördelar kommer med gör naturligtvis inte saken sämre.

Keep pushing

/Johan

Ruskig Ångests intention till verket:

Det är inte möjligt att se hela denna gestaltning rakt framifrån.

Där av det självklara valet att göra en helhet som glider, rör sig, längst hela ytan och som består av fristående delar som likväl håller samman till tanke, färg, form och komposition.

Jag har utgått från diagonalen vilket är matematiskt försvarbart och skapar en spänning och dynamik men även en upplevelse av harmoni.

Formspråket jag använder mig av är kroppsligt och organiskt. Det går att likna vid boxarens slag och pareringar som är så inövade att dessa reflexer sitter i ryggmärgen. Det är ett graffitimanériskt formspråk men utan text eller annat graffitirelaterat bildspråk eller budskap. I detta manér, som ju såklart i sig skvallrar om massa saker, vill jag göra en del abstraherande inlägg. Högst troligen från former och färger hos Knipproten. Även annat kan komma på tal.

Det är dock inte tal om illustrativt avläsbart och utan att förringa betydelsen av mitt eget verk så, av generositet kan det beskrivas med ord som, energiskt, starkt, lustfyllt, kreativt, lekfullt, livsbejakande, kroppsligt och dynamiskt. Jag är medveten om att det tenderar det ekivoka, vilket inte gör något, men i så fall är det på en mental, abstrakt och själslig nivå öppen för alla betraktare och har inget med kön att göra.

Upphängningshjälp.

I skissande stund har jag ett arbetsnamn. Knipprot. Men under processens kan något annat uppstå som sedan kan bli verkets slutgiltiga titel.

Knipprot

Fridlyst

Skogsknipprot är en ofta storväxt och kraftigt byggd orkidé med kort upprätt jordstam. Stjälken kan bli nästan en meter hög och är finhårig upptill, som ung med kraftigt böjd topp. De talrika stjälkbladen är brett ovala till äggrunda, med grov nervatur. Skogsknipprot blommar i juli-augusti med ganska stora, grön- eller brunaktiga blommor som sitter i en först lutande, senare upprätt och ensidigt vänd klase. Kalkbladen är utbredda och varierar i färg från grönt till brunaktigt violett.  Skogsknipprot Läppen är grönaktig, ganska kort och föga utskjutande, den är ledad med en yttre kilformad del och en inre skålformad del som innehåller nektar. Könspelaren har ett välutvecklat så kallat rostellum.

Pressa aldrig ihjäl en knipprot.

Skogsknipprot är en mångformig art som varierar avsevärt i storlek och i blomfärg. Den liknar ingen annan svensk växt utom kal knipprot (E. phyllanthes) som dock skiljer sig genom kal stjälk och mer slutna blommor utan tydligt rostellum.

Skogsknipprot, kapslar Utbredning. Skogsknipprot är ganska sällsynt och den förekommer huvudsakligen i Syd- och Mellansverige. Den växer i mullrika lundar och barrskogar på kalkrik mark, men kan också växa i vägkanter, ängsmarker och andra kulturskapade miljöer. Den kan på sina håll vara ganska talrik. Första fynduppgift är från Uppland och publicerades 1732 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet helleborine kommer av grekiskans helleboros, vilket var ett växtnamn redan hos Hippokrates (400 f. Kr.).

Översta bilden är skissen. Understa är det slutgiltiga resultatet fotat av Lena Wyrner.

Slutgiltiga titeln Gäst- Knipprot syftar just på tanken att orkidén är något lite främmande och exotiskt på våra breddgrader. Men det är den inte. Den har funnits länge här och en del av faunan. Hur behandlar vi de vi betraktar som våra gäster eller nyanlända i alla sammanhang? Bjuder på en kopp kaffe?

Det Naturliga Det Sociala

GOTTSUNDA. Bokstäverna är gjord av Ruskig Ångest 1988 när han bodde på Peterson-Bergersväg i Gottsunda.

Graffitigestaltning 2020.

Plåt, foto och spraylack på betong.

Ca. 50X1,5- 3.5m

Bokstäver, blommor och en hel del andra tankar.

Bakgrund.

Jag genomförde två medborgardialoger innan jag startade min process. Jag genomförde även en workshop med boende i närområdet. Jag har använt mig av en del erfarenhet från mitt engagemang som konstnärlig ledare för GHH- Gottsunda Hip Hop Festival. Jag tog del av den projekt/processbeskrivning Uppsala Hem använt för att få stöd från Boverket.

Jag börjar med den sistnämnda. Ett par fina tankar med verket är riktat mot två grupper av kvinnor. Dels yngre som man hoppas kan identitet-stärkas i sig själva i förhållande till sin omgivning. Ett exempel på det är att ta selfies/groupies med verket där även omgivningen i stort kommer med. Dels en grupp kvinnor som bor i området men som av olika anledningar inte går ut från sin bostad. Kan verket locka ut denna grupp?

Genom GHH har jag bedrivit flertal processer kring offentlig konst i Gottsunda och Uppsala. Förutom en omvärldskoll har jag en bra lokalkoll kring vad som gjorts och görs just nu, på området. Det är många aktörer som arbetar med offentlig konst och kultur på olika sätt i staden. Det är väldigt energiskt, spännande och viktigt. Det är bra att vi känner till varandra och att vi tillför olika saker så det blir så unikt och dynamiskt som möjligt. Min ambition var att verket skall upplevas som väl förankrat i Gottsunda samtidigt som det ingår i en tydlig internationell gemenskap. Hip Hop/Graffiti kan vara ett sätt att åstadkomma detta. 

Medborgardialog.

Jag genomförde ett par medborgardialoger, en i Gottsunda Centrum i samverkan med Kulturpunkten samt en på Mötesplatsen i området. Jag klippte ur fasader ur foton på byggnader/arkitektur från Uppsala Hems kvarter och bad boende att lägga sina favoritbilder bakom fotona så de blev som monumentala bilder i kvarteret. Skisser. Jag genomförde även en workshop där alla som ville kunde testa att måla med sprayfärg som teknik. Ca. 200 personer deltog i dessa verksamheter.

Alla som ville tog fram en favorit bild ur mobilen, la den i fotomallen och plötsligt hade vi 100-tals utmärkta skisser till offentlig konst i Gottsunda.

Verkets innehåll

Vågar jag påstå att alla jag pratade med svarade ”närheten till naturen” och/eller ”det sociala, öppna och trevliga” på frågan hur de enklast och bäst beskriver det område de bor i?

Det är inget någon egentligen behöver säga. Det syns och märks. Gottsunda är trevligt och naturnära. Jag bodde själv i området mellan jag var ca. 16- 21 år.

Midsommarblommor från ett tidigare verk, FAMILJ, i Bromma.

Alla i Sverige har hört talas om Gottsunda men har nog inte denna självklara och tydliga bild. Verket får således den titeln. Nu vet ni. Identitet som redan finns och som är självklar.

En ung man, med en smula attityd, skrev bara ett G, på ett papper, väldigt snabbt, som jag sedan fotade bakom det klippta fotot. Han sa att det inte spelade någon roll vad han sa eller vad han gjorde, det är ändå ingen som bryr sig och det leder ändå ingenstans. Det var en rätt trist och dyster inställning han hade och jag tänkte att hans G skulle bli viktigt i verket. (Det är bokstavligen med faktiskt.) G står ju för Gottsunda och jag har helt enkelt skrivit GOTTSUNDA över hela väggen. 50 meter långt. Han var i samma ålder som jag var när jag bodde här men jag vill inte minnas att jag var så uppgiven och hopplös. Tiderna ändras? (Finns det problem här så är det hos unga män konstruktiva satsningar bör riktas.) Jag bestämde mig för att leta upp de texter och bokstäver jag skrev/skissade på den tiden, då jag var i hans ålder och det är skisserna som bildar texten GOTTSUNDA idag. Jag gjorde alltså denna skiss redan för 32 år sedan. Här, på Peterson-Bergers väg 88 där jag bodde med min bror. Det finns mer att fundera över kring detta tycker jag men denna text skall inte bli en bok.

”Det spelar ingen jävla roll vad jag gör, ingen bryr sig ändå.”

Blommor. Det räcker inte att, med graffitins internationella bildspråk, bara skriva ett ord även om GOTTSUNDA i detta fall representerar en stor grupp människor, ett VI och inte bara ett pseudonym och ett JAG. Därför lade jag till 9 blommor som då bidrar till de 9 grundformerna som verket/målningen består av. Varje form är alltså en bokstav och en blomma. Vilka blommor är inte särskilt viktigt men det kan vara 9 midsommarblommor. Något jag bla gjort som en tidigare gestaltning på uppdrag av Vägverket/Stockholms Konst och står som en skulpturserie längs Ulvsundavägen utanför Bromma Flygplats. Vad som fascinerar mig med midsommarblommorna är historier om dess funktioner och symboliska värde myntat och nedtecknat långt innan Sverige kristnades. Mustiga Asatro berättelser. Gottsunda är väldigt naturnära och artrikt. Linné tog sina elever/studenter ut till Gottsunda för att studera den botaniska mångfalden här. Vem skriver våra nya berättelser om de blommor som gestaltats här?

Foton i blommorna och bokstäverna.

Jag tänkte att det skulle vara en utmaning att få kvinnor som aldrig går ut att komma och kika på verket. Men iom att jag fotat så många personer under medborgardialogerna tänkte jag att någon av dessa kvinnor känner någon av de jag fotat. Det kanske tom är någon av kvinnornas barn. Och jag misstänker att om barnet är med i verket kommer kvinnan utan tvekan gå ut och kika på det. Därav uppstod tanken med att ha foton i måleriet. Först en smula sublimt men kommer man nära ska bilderna vara rätt tydliga och igenkännande.

Det blev ett 50-tal foton i verket. Detta grepp gör verket i sin genre en aning unikt. Jag tillfogade bilder från Gottsunda Hip Hop Festival samt några bilder på tidigare graffitimålerier som funnits i området och i Gottsunda Centrum tidigare men som nu, även av okänd anledning, tagits bort. Nu återuppstår de, om än för kanske enbart 10-15 år.

Mina söner lyckades få in ett foto i verket som tydligen föreställer Pernilla Wahlgren. Det är någon form av tröttsam tonårshumor som jag inte riktigt begriper, men där är hon, med stjärnor i ögonen. Hon får plats i Gottsunda hon också.

1992 arrangerade föreningen Hip Hop Corporation i samverkan med bla Gottsunda Fritidsgård och Studiefrämjandet en Internationell Hip Hop Festival i Gottsunda. Den första Festivalen i sin genre i Europa. Festivalen är beryktad idag och en av de då inbjudna graffitimålarna målade på en vägg i Gottsunda Centrum, en vägg som nu är bortbyggd och verket är således enbart historia. Den unga graffitimålaren kallade sig Reas och kom sedan att representera USA på Biennalen i Venedig 2004, dvs den i särklass största och mest inflytelserika internationella samtidskonstutställning alla kategorier. Att konstnärer som deltar där, och representera sitt land, är att jämföra med att vinna guld vid 100m sprint vid Olympiska Spelen.

En annan målning som finns på foto i verket är målat av mig på beställning av Uppsala Kommun 1994 under Kungsängsledsbron. I början av Nolltoleransen 2000-tal, när all form av offentlig målerikonst/graffiti förbjöds inom Uppsala Kommun, så sanerades målningen bort. När jag i år 2020, kontaktar Stadsbyggnadskontoret som förvaltar objektet för att höra vad som hände med verket svarar de att de inte har en aning vad som skett, varför verket är borta eller vem som är ansvarig. Det var märkligt vad lite man vet om de objekt man är ansvarig att förvalta tänker jag och har genast ett förslag. Alla dessa väggar som finns runt om i Uppsala, och det är väldigt många, förvaltas alltså av Kommunen och ägs alltså i slutänden av alla boende i staden. Mitt förslag är att öppna dem alla så vem som helst, när som helst, får gå dit och måla och skriva exakt vad som helst. Folkets egna fria demokratiska forum med andra ord. 

Sanningen om vad som skedde med målningen är att kommunen förstörde verket och sedan skyllde på ett inhyrt saneringsbolag, som enligt kommunens representant ”inte kunde skilja mellan klotter och konst”.

Uppsala Kommun ansåg på tidigt 2000-tal att detta verk måste bort då nolltolerans mot graffiti rådde politiskt. Det är en målning utifrån Auguste Rodins skulptur Tänkaren. Skissen hade jag gjort på Ny Carlsbergs Glyptotek i Köpenhamn.

Sammanfattning

Verket syftar till att ge identitet åt platsen tillsammans med den övriga konsten som finns i området.

Gottsunda är unikt.

Genom sitt graffitiuttryck kopplas verket även samman med den internationella Hip Hop scenen där alla får utrymme oavsett vilken bakgrund man har. Hip Hop är arbetarklassens uttryck för akademikerklassens Postmodernism.

?

Unga kvinnor, och män, skapar sina egna uttryck och sina egna kulturella referenser. Konst idag är tex det de själva stannar till vid och tar en selfie med. Något som sticker ut, är unikt och berättar något om vem de är och var de kommer från.

Att få kvinnor att ge sig ut i samhället och delta är en stor socialpolitisk fråga. Kan konst fungera som ett stort litet steg? Det får tiden utvisa men ambitionen är helt riktig.

9 bokstäver och 9 blommor med en del tankar bakom. Det räcker långt med att målningen/målningarna upplevs som trevliga och beskriver den trevlighet som området redan präglas av.

Den översta bilden är skissen till detta uppdrag. Den nedre är ju en del av det färdiga resultatet. Hyfsat lika blev det väll?

/Pärra

Familj.

Rödklöver Trifolium pratense

Det tredelade bladens likhet med mannens kön bringar i sig tur, men har man turen att finna ett av de få sällsynta fyrklövern har man extrem tur och får därav önska sig precis vad man vill, men man får inte avslöja sin önskan inför någon annan. På blomsterspråket betyder Rödklövern: ”Vi ska alltid älska varandra.”

FOTOGRAFI Familj av Pärra Von Andreasson. Utmed cykel-gångstråket längst Ulvsundavägen, en familj bestående av 7 individer. Familjen utgår från 9 sorters blommor. – FOTOGRAF: Ek, Mattias. BILDNUMMER: Stadsmuseet i Stockholm

Kärleksört Sedum telephium

Genom att hänga upp två av dessa plantor och om de böjer sig mot varandra stundar bröllop, men om de kröker sig åt samma håll kommer en av partnerna att svika och om en eller båda vissnar eller kröker åt olika håll så varslas det död. Det går även att koka örten, äta den och på så sätt väcka liv i gammal kärlek.

Styvmorsviol Viola tricolor

Genom att gnida in ögonlocken med saften från denna växt blir såväl man som kvinna möjlighet till älskogsyra med den första varelse de möter. Med såväl man, kvinna som kreatur.

Beställare av FAMILJ är Trafikkontoret och Stockholm Konst 2017. Foto: Ruskig Ångest.

Rönnblomma Sorbus aucuparia

Är blomman som skall finnas vid sängen när man sover så att dess dofter framkallar drömmen om den person man skall gifta sig med.

Johannesört Hypericum perforatum

Guden Oden blev vid ett tillfälle attackerad av en gris och sårades allvarligt. Närt ur det strömmande blodet växte Johannesörten. Växten kan sedan dess användas för att vara osårbar i strid samt väcka kärlek och bota veneriska sjukdomar.

Styvmorsviol, Kärleksört, Rödklöver och Prästkrage.

Prästkrage Leucanthemum vulgare

Med denna blomma kan man enkelt spå sin framtid. Genom att dra bort de vita blombladen med en förutbestämd ramsa typ ”han älskar av hjärtat”, ”med smärta”, ”outsägligt” eller ”inte alls”.

Daggkåpan Alchemilla vulgaris

I denna blomma bladskål samlas dagg på morgonen och detta dagg gör kvinnors bröst spänstiga och bevarar unga kvinnors oskuld. Daggkåpan är obefläckad eftersom den avlar sig själv och avkomman är en genetiskt identisk med moderplantan.

FOTOGRAFI Familj av Pärra Andreasson. Utmed cykel-gångstråket längst Ulvsundavägen, en familj bestående av 7 individer. Familjen utgår från 9 sorters blommor. – FOTOGRAF: Ek, Mattias. BILDNUMMER: Stadsmuseet i Stockholm

Förgätmigej Mysostis scorpoides

Är blomman som svarar till den olyckliga och sorgliga kärleken till minne av den käre som hastigt dog mitt i kärleksruset. Förgätmigej- Glöm mig inte.

En vanlig dag längst Ulvsundavägen utanför Bromma Blocks och Bromma Flygplats.

Konstnär Ruskig Ångest- Pärra Von Andreasson 2017

Stockholm Konst och Trafikverket.

PLIKT

Frihet, jämlikhet och broderskap.

Väggmåleri, Trelleborgs Museum 2010.

Gör din plikt. Kräv din rätt. Trelleborgs Museum. Utställningen Stadslifv.

”Enade vi stå – söndrade vi falla ” myntades av den grekiske diktaren Aesopos född 620 f. Kr.

Alexandre Dumas- De tre musketörerna 1844 där musketörernas valspråk lyder: ”En för alla – alla för en”.

Frankrikes motto. Spritt över världen efter 1789 och Franska Revolutionen som innebar att tankar om folkstyre fick stor spridning och ledde till en maktförskjutning från monarkier till republiker. Sociala revolutioner och liberal demokrati fick fäste. Men även kommunistiska styren som i tex Kina.

I filmtrilogin Trikoloren av Krzysztof Kieślowskis – Den blåa filmen (frihet), Den vita filmen (jämlikhet) och Den röda filmen (broderskap) – associeras de tre orden i mottot med de tre färgerna i Frankrikes flagga trikoloren.

Broderskap(röd) och frihet(blå) representerar Paris. Vita fältet symboliserar den makt, kungar och rojalister förlorat och som nu är avskaffat.

I Sverige är dessa uttryck nu förpassade till ett Arbetarrörelsens utställning på ett museum i Trelleborg. I viss mån ekar dessa slogans tomt i vänsterkretsar än idag, men väldigt sällan och tillika blygsamt. Man kan tillskriva uttrycken en tidig Socialdemokrati där man på allvar menade att man alltid försökte kompromissa mellan samhällets ytterligheter, men där just ordet ”solidaritet” officiellt övergavs av Socialdemokraterna på 90-talet och ersattes med parollen ”satsa på dig själv”.

När Ruskig Ångest fick uppdraget att måla på Trelleborgs Museum utgick han från RUSKIG målning han gjort i Finland tillsammans med Kaos 2010.

Vill man vara lite kritisk idag, vilket Ruskig Ångest i egenskap av graffitikonstnär anser vara lämpligt, så är det den som skriker mest som vinner företräde. En annan populär tendens är att utse en fiende och polarisera. Det är samtliga partier väldigt duktiga på men han undrar om det verkligen är folkets vilja eller om det ligger hos de politiker som skall företräda det folkliga.

Exempel på vi-dom polarisering i Sverige idag är mellan Rika- Fattiga, Starka- Svaga, Kvinnor- Män, Unga- Gamla, Utbildade- Outbildade, Medborgare- Papperslösa och Svenskar- Nysvenskar.

Egentligen finns inga val. Vi kan nämligen välja allt.

Den Amerikanska Drömmen är att varje individ kan bli President. Den Nordiska Drömmen är att vi Alla kan vara Presidenter.

Ruskig Ångest är ingen lärare, bara vanlig konstnär. Pedagogiskt anser han dock att det är kutym att arbeta med sin familj och sina vänner, vanligt att arbeta med dem man tycker om och liknar, men enormt viktigt, utmanande och utvecklande att arbeta med sina ovänner och tom dem man tror sig hata. 

Disciplin

Disciplin. En graffitigestaltning av en parkour arena i Skurup 2021.

PARKOUR Skurup

Att förflytta sig så effektivt som möjligt från punkt A till B. Att förhålla sig till sin omgivning och forcera denna utan hjälpmedel. Parkour är en mental- och fysisk träningsform.

Ordet Parkour härstammar från Parkours Du Combattant dvs Hinderbana utvecklad militärt av George Hérbert.

En utövare av Parkour kallas traceur(man) eller traceuse(kvinna). Traceur betyder Spåra.

Parkour är holistiskt, utan tävlingsmoment och det saknar poängsystem.

TIP- This Is Parkour Generations är föreningen som driver verksamheten. De har valt golv. HL Bygg har iordningställt lokalerna och bla initierat de grundläggande gråa tonerna som präglar lokalen. Allt spraymålat har konstnären Pärra Von Andreasson gjort med en hel del hjälp från Ruskig Ångest och lite start hjälp av Bomby.

Lárt du déplacement begreppet myntades av Sébastien Foucan känd bla från Bond filmen Casino Royale.

L´art Du déplacement.

Konsten att förflytta sig.

Konstverket Disciplin har en koppling till Frankrike och till Franska språket. Helt enkelt för att Parkour är en konstnärlig fysisk aktivitet som utvecklats i just Frankrike.

Uttrycket L´art Du déplacement myntades av Sébastien Foucan när han och gruppen Yamakasi skulle uppträda offentligt inför brandmän i Paris i slutet av 1990-talet.

På hösten 2020 fick graffitikonstnären Ruskig Ångest uppdrag av HL Bygg och Föreningen TIP att gestalta hela denna lokal måleriskt. En tanke var att måleriet skulle präglas av det Franska. En annan att det skulle vara kopplat till lokalens syfte, dvs till utövandet av Parkour. Kan måleri påverka så att stämningen bidrar till ökad energi, lust och styrka i ett rum? Kan kraft komma från färg och form? Hip Hop kulturen och Graffitimåleriet har flera gemensamma referenser som Parkour. Hur kopplar man ihop det estetiskt? Utgångspunkten för måleriet innehöll många inspirationskällor och ännu fler frågeställningar. Konstnären själv fastnade för disciplinen som krävs för att utöva parkour. Disciplin blev arbetsnamnet och slutligen titeln för hela måleriet. Disciplin är, enligt Franska Filosofen Michel Foucault, en maktutövning som strävar att göra kroppen mer lydig desto mer användbar blir den. Att nyttja kroppens färdigheter så effektivt som möjligt.

Free Running

2003 kom en Engelsk dokumentär som heter JUMP LONDON med Sébastien Foucan i huvudrollen. Att kalla Parkour för Free Running var helt enkelt ett sätt att anpassa sig mot den engelsk talande målgruppen. Free Running blev även ett förhållningssätt bland 3 olika inriktningar:

  1. L´art Du déplacement- som Yamakasi gruppen kallade sin praktik.
  2. Parkour- som blev David Belles praktik bla inspirerad av hans far Raymond Belle.
  3. Free Running- som präglats av Sébastien Foucans tankar om inkludering.

En svenskt uttryck skulle således kunna vara Fri Väg. Eller Fritt Språng?

Grundaren av Foucan Academy, Frankrike.

Sébastien Foucan

Sébastien är född 1974 i Paris, Frankrike och är en av föregångsfigurerna i Parkour. Utifrån den skapade han den inriktning och disciplin som kallas Free Running. Sébastien är även skådespelare och har bland annat spelat i James Bond filmen Casino Royale. ”It started as a child play and continues as a child play.” står det på Foucan Academys hemsida. Sébastien driver nu denna Londonbaserade Akademi i Parkour/Freerunning där barn och ungdomar kan delta i klasserna Playfulness, Well-Being eller Self-Development.

Dame Du Lac, en skulptur av Pierre Székely är inspirationen till denna miljö Sébastien är porträtterad i.

Dame Du Lac- Pierre Székely

Från Lisses i Frankrike kommer David Belle och på skulpturen Dame Du Lac- Damen vid sjön, har han övat under lång tid och han har även producerat och spridit filmer från platsen som gjort skulpturen till ett mål för Traceurer från hela världen. Konstverket är gjort av den Ungerska skulptören Pierre Székely som varken ville kalla sina skulpturer abstrakta eller figurativa utan Uttrycksfulla, i syfte att vara i harmoni med såväl universum som i den mänskliga naturligheten.  Pierre föddes 1923 och dog 2001. Han blev såväl Hedersdoktor i Konst och dubbad Riddare vid legionen av heder under sin livstid.

Vin Rouge

I Frankrike finns nästan en miljon vinodlingar.

Det sägs att Julius Caesar spred vinet i landet ungefär ett hundra f.Kr. Efter att en vinlus under 1800-talet totalförstörde landets alla odlingar så fick man under 1900-talet importera resistenta vinstockar från Nordamerika.

Vinet är en symbol för såväl livets vatten, Jesus blod, visheten, kärleken och det goda livet. Men även för våld, vrede, fienders blod, lögner och vanmakt.

Här i lokalen, är Vinets röda färg, symbol för starka känslor, kraft och energi. Den kraften rinner ut ur glaset och återfinns runt om i hela måleriska gestalten. Disciplinerat blod.

Triumfbågen á la Skurup.

Arc de triomphe

Triumfbågen finns i Paris och tog 30 år att bygga innan den stod färdig 1836.

Napoleon tog initiativet att bygga bågen och arkitekten Jean Francois Thérèse Chalgrin inledde arbetet som vars syfte är att ära Frankrikes stridskrafter.

På platsen finns den okände soldatens grav och stoftet av en stupad anonym soldat finns begravd här, men symboliskt gäller gravplatsen alla soldater som dog under första världskriget 1914- 1918.

Nils Holgersson

Nils Holgersson kommer från Västra Vemmenhög här i Skurups Kommun. Här hoppar han av Mårten, (han red alltså inte på Akka), för att stanna kvar hemma och träna lite Parkour.

Liberté Égalité Fraternité

Frihet, jämlikhet och broderskap.

Frankrikes motto. Spritt över världen efter 1789 och Franska Revolutionen som innebar att tankar om folkstyre fick stor spridning och ledde till en maktförskjutning från monarkier till republiker. Sociala revolutioner och liberal demokrati fick fäste. Men även kommunistiska styren som i tex Kina.

I filmtrilogin Trikoloren av Krzysztof Kieślowskis – Den blåa filmen (frihet), Den vita filmen (jämlikhet) och Den röda filmen (broderskap) – associeras de tre orden i mottot med de tre färgerna i Frankrikes flagga trikoloren.

Broderksap(röd) och frihet(blå) representerar Paris. Vita fältet symboliserar den makt kungar och rojalister förlorat och som nu är avskaffat.

Fratríe- syskonskap, står det också någonstans här i hallen.

Broder.

Man Power Gap

Vid sidan av Dame Du Lac är denna plats i Evry, Frankrike vida känt genom David Belle för Traceurer runt om i världen. Det är en utmaning att hoppa över detta gap. Vilket David själv gjort i Fransk TV 1999 och i filmen Banlieue 13, 2004. Det skall göras utan säkerhetsutrustning skall tilläggas. Det är bara ett antal som klarat bedriften. Alla män. Visst kommer den första kvinna som gör hoppet komma från träning här på plats i Skurup? Då kanske platsen får döpas om?

Raymond Belle

En av parkourens grundare. Inte minst i relation till sin son David Belle.

Född i Hué, 1939, i Vietnam blev Raymond väldigt tidigt utsatt för såväl övergrepp som hård och disciplinerad militär träning. Förutom den militärskola han gick på tog pojken själv initiativ till stenhård träning i skogen när de andra barnen sov. Inte sällan i form av hinderbanor som lärde honom att röra sig tyst och smidigt och öka sin uthållighet. Även mentala träningar stärkte hans förmåga att tåla smärta genom att själv utsätta sig för den. Vid 16 års ålder kom han till Frankrike och började arbeta som brandman. Han beskrevs som en naturkraft för sin skicklighet, sitt mod, självuppoffring och fysiska/mentala styrka. Hans son David undrade hur han kunde vara så kapabel och orädd och Raymond svarade att han tränat ”parcours” när han var yngre.

Raymond Bell. Parkourens grundare.

L’éducation physique virile et morale par la méthode naturelle- George Hérbert

Fysisk, praktisk och moralisk utbildning i den naturliga metoden.

När den franska militären George Hérbert var stationerad i St.Pierre, i Martinique 1902, skedde ett stort vulkanutbrott. George var i väldigt fysisk god form, inte minst inspirerad av naturfolk han träffat i Afrika som genom sitt ovanliga leverne var flexibla, smidiga, skickliga, uthålliga och resistenta. Vulkanutbrottet blev en milstolpe i Georges liv då han, tack vare sin kraft och energi, lyckades hjälpa hundratals människor att fly katastrofen. Efter detta byggde han en fysisk träningsfilosofi kombinerat med altruism, dvs motsatsen till egoism. Medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet är att hjälpa andra utan att önska något i gengäld. Hans form för träning blev sedan standard inom den franska militären kallat Parkours Du Combattant. Hinderbanan.

Une fois n´est jamais.

En gång är aldrig. Det kan bero på tur eller slumpen att du klarade av någonting.

Men om du gör det minst tre gånger så når du en viktigt princip i utförandet av parkour.

David.

David Belle

Inspirerad av sin imponerande far påverkade David parkourens utveckling. David växte upp i Lisses och inspirerade och inspirerades inte bara av sin far utan även i relation med sina vänner som blev lika aktiva i utvecklandet och i träningen. Alla i gruppen hade olika ursprung och det fanns mycket utrymme för personliga initiativ som tillägg till helheten. Detta gör ju att Parkour har samma form av gemensam energi som format bla Hip Hop Kulturen. Kraften att göra något tillsammans av ingenting oavsett bakgrund. Det var alltså inte bara David som stod för denna praktik och utveckling utan de var en stor grupp på 30-40 deltagare. När disciplinen blev för ambitiös och seriös så lämnade många träningen och kvar blev David Belle, Sébastien Foucan, Châu Belle Dinh, Williams Belle, Yann Hnautra, Laurent Piemontesi, Guylain N’Guba Boyeke, Malik Diouf, och Charles Perriére.

David Belle: ‘’Så många människor försöker att träna lätt: ‘Kom och träna parkour, det är riktigt coolt!’. Men om jag fick dig att träna på riktigt imorgon, så skulle det sluta med att du började gråta. Det är vad du behöver veta: du kommer att gråta, du kommer att blöda, och du kommer att svettas som aldrig förr.’’

En gång är ingen gång. David Belle.

Ce n’est pas un nuage.

Det här är ju inget moln. Om nu någon trodde det.

Det är sprayfärg på en träpanel.

Ceci n’est pas une pipe – ”Detta är ingen pipa”, förklarade den franske konstnären René Magritte 1929 när han gjort en målning föreställande eller symboliserande en pipa. Bildernas bedrägeri. Hur är detta relevant kan man undra. Jo. Även idag kan det vara vettigt att veta att absolut inget vi ser i bilder eller i text är någon absolut sanning. Eller kan motsvara en för någon verkligt upplevd händelse.

Detta är sprayfärg på vägg och inget moln.

Terrible Anxiété

Ruskig Ångest står det på denna figur som ju verkligen rör sig på ett sätt som inte verkar strategiskt försvarbart i Parkour. Men vem vet, fallet kanske leder till en mjuk och korrekt landning? Ruskig Ångest är en signatur för konstnären som gjort måleriet här på plats. Det är utifrån en tanke om Prestations Ångest som man kan uppleva när man tar ett nytt oprövat steg i livet. Ruskig Ångest var själv 17 år när han myntade pseudonymet i samband med att han valde att bli konstnär och insåg att förutsättningarna kanske inte var helt självklara. Att övervinna en osäkerhet och våga ta steget är användbart i Parkour, det är även användbart när man gör viktiga val i livet. Inte bara när man är ung utan livet ut. Ruskig Ångest är mao en positiv känsla och en stark drivkraft.

Être fort pour être utile

Var stark för att vara hjälpsam.

Detta är ett uttryck från Georges Hébert. Även om Georges var en pedagog och militär som utarbetade en träningsmetod som följts av många, många människor världen över så hade även han sina förebilder. Det har vi alla. Hans hette Auguste Rodin och var en franska skulptör som levde för ungefär 100 år sedan. Vill du veta varför Georges var så inspirerad av Rodin så är det väldigt enkelt. Ta tåget över till Köpenhamn och precis vid Huvudbanegården ligger Ny Carlsbergs Glyptotek som har världens största samling av Rodin skulpturer utanför Frankrike. På tisdagar är det gratis och är du under 18 år så är det alltid gratis.

Slott i Frankrike och Röda Stugor i Sverige.

Så långt tillbaka som på 900-talet i Frankrike byggde herrar träslott för att skydda sig från vikingarna från Norden. Kan man mao påstå att tillräckligt rika människor började bygga Slott i Frankrike som skydd mot de vilda Nordmännen från Skåne? Här, hur som helst, och i Frankrike finns det många fina slott byggda sedan den tiden. 3 minuter härifrån kan du tex äta en god lunch på Svaneholms Slott som började byggas för 500 år sedan. Att måla alla stugor röda i Sverige kan bero på att just den färgen fanns det gott om och var relativt billig. I bästa fall kunde den se ut som det dyrare och lite finare teglet. De vitmålade listerna kan vara inspirerade från Franska slotts detaljer av dyra material som aldrig kunde bli gemene mans möjlighet här i norr. Billigt, bra och för alla.  

Montgolfière

Luftballong.

Principen för flygning med luftballong är gammal. En modell som flög gjordes av Bartolomeu De Gusmao i Lissabon i början av 1700-talet. Den första ballongen med passagerare utvecklade däremot bröderna Montgolfier i Frankrike och premiär turen skedde 21 november 1783.

Förebild.

Förebilder

Visst är det väldigt mycket unga män som på olika sätt har format Parkour. Avsaknaden av kvinnliga förebilder inom rörelsen är tydligt. Inte ovanligt inom subkulturella uttryck. Unga män vill hitta nya sätt att förhålla sig till sin miljö och samtid. Kvinnorna/tjejerna kommer senare. Här har vi dock en stor kvinnlig förebild. För visst behöver vi könsförebilder i olika skeden i livet. Ett par andra starka kvinnliga Franska förebilder är:

  • Jeanne d´Arc. 17 år och arbetarklass resor hon, på uppmaning av inre röster, massorna i Frankrike för att befria landet från den engelska ockupationen på 1400-talet.
  • Eleonora av Akvitanien. Lyckades inte bara med bedriften att vara Drottning över såväl England som Frankrike. Hon fick även 11 barn. Detta skedde under 1100-talet.
  • Renée Bordereau. Född 1770. Renée var tvungen att klä ut sig till man för att få strida under den Franska Revolutionen. Där stred hon väldigt bra och vid ett tillfälle dödade hon själv 21 manliga soldater under en dag.

L’honnêteté, le respect, l’humilité, le sacrifice et le travail acharné.

Ärlighet, respekt, ödmjukhet, uppoffring och hårt arbete.

Den pionjära Parkour gruppen Yamakasi hänvisade till dessa ord för att beskriva sina ideal i relation till sin fysiska praktik. Ordet Yamakasi kommer från Kongolesiska Lingala Ya Makási och betyder ”stark i sin person”. Visst är det rätt fina ideal för var och en? Inte minst för en ledare.

Jean-Jaques Rousseau. Ett franskt snille.

Vous oubliez que les fruits sont à tous et que la terre n’est à personne.

Du glömmer att frukten tillhör alla och att jorden inte tillhör någon. Ett citat tillskrivet franska 1700-tals filosofen Jean-Jaques Rousseau. Vad kan ske om barn inte har tillgång till kultur, fysisk träning och konst? Rap kom till för att barnen inte hade instrument, Breakdans kom till för att barnen inte hade tillgång till danslokaler/dansundervisning, Graffiti kom till för att alla byggnader i barnens områden var övergivna och nedbrända och de ville helt enkelt lyfta sin miljö. Parkour utövas jorden över av barn som inte har utrymmen men som använder stadens befintliga platser. Har du ingenting så gör något av det. Jorden tillhör oss alla.

Källor: Wikipedia, ChicVillas, NyTeknik, Foucan Academy, Populär Historia, Military Wikia och Citation Du Jour.