Vad blir kvar åt vårdbiträdena?
Ni är många som är kvar på gräsrotsnivå, som alla ska ha en del av kakan- det tycker också vi- men vi då- som är under gräsrotsnivån- varför räknas inte vi?
Vi är stolta över vår arbetskapacitet och vi vet att vi behövs.
Så skriver några vårdbiträden i en insändare inför årets avtalsrörelse.
VI NÄMNS ALDRIG
Vet Ni, att det finns en yrkesgrupp- vårdbiträden i öppen vård. Det är vi- vårdbiträden i Uppsala kommuns hemtjänst som arbetar kvällstid.
Det är vi som aldrig finns- varken i avtalsrörelsen eller nämns i några andra sammanhang.
Vet Ni att vår grundlön är mellan 6 247 och 6 611 kronor i månaden. Utöver detta har vi ett ob-tillägg på vardagskvällar på mellan 12:10 och 24:20 kr. Helgkvällar 30 kr tim och detta är före skatt. På denna summa skall vi betala vår hyra och mat för dagen. Dessutom får vi stå för arbetskläder själva- inga bidrag här inte.
Det är vi som vårdar våra/era pensionärer som skickas hem från sjukhus och är sk färdigbehandlade. Vi är två vårdbiträden som gör cirka 35-40 besök varje kväll i ur och skur. (Ingen lyx som bil.)
Vi är psykolog, städerska, sjuksköterska, kurator, elektriker mm. Allt i en och samma person.
Vi vidareutvecklar oss- vi går på kurs men inte får vi någon tyngre börs.
Ni är många på gräsrotsnivå som alla skall ha en del av kakan- det tycker också vi- men vi då- som är under gräsrotsnivå- varför räknas inte vi?
Vi är stolta över vår arbetskapacitet och vi vet att vi behövs.
Men vet Ni- politiker och beslutsfattare- vad som skulle hända om vi inte fanns? Tänk över detta och värdesätt och räkna upp våra löner i var yrkesgrupp i årets avtalsrörelse.
Kvällstjejerna Gunnel, Pernilla, Irené, Margareta och Karin på Eskils s-hus.
UNT- Uppsala Nya Tidning 950217
TA DEL AV VÅR VERKLIGHET
Kom An Då är ett projekt som Kommunalarbetare förbundet och Uppsala Kommun drog igång hösten 1994 på två servicehus i centrala staden. Målsättningen med detta projekt var att vårdbiträdena på respektive s-hus skulle lära sig att arbeta på ett mer självständigt sätt. Ansvara för budget, schemaläggning, arbeta för ett gemensamt mål, som tex god omvårdnad, taga till vara på var och ens kompetens samt att där så behövs- tillämpa en rak kommunikation.
En rak kommunikation.
Syftet med denna insändare är just en rak kommunikation. Vi har framställt några frågor till initiativtagarna till projektet- frågor som vi ännu ej fått svar på. Varför denna särbehandling mellan s-husen angående lönehöjning?
På det ena s-huset var alla deltagarna överens om att vid en ev lönehöjning skulle alla personal få del av denna höjning. Även på andra orter där Kom An Då praktiserats har bonuslön delats lika mellan all personal. Det s-hus där vi arbetar, där lades locket på och ingen information om kompensationslön förmedlas till cirkeldeltagarna. Vi deltog lika flitigt och arbetade lika noggrant som alla andra.
Vem bestämde om denna särbehandling hos oss? Rak kommunikation var det!
Dessutom finns vi- vi som aldrig nämns och aldrig märks i några löneförhandlingar- vårdbiträdena som arbetar kvällstid. Vi har sedan lång tid- februari 1989- arbetat efter dessa kriterier som nämnts ovan. Ingen har försökt intressera sig för hur vi arbetar. Kan det bero på att vi är en väl fungerande enhet som arbetar efter ovannämnda mål långt innan Kom An Då ens var påtänkt?
Om det nu är någon som tycker att detta är gnäll så vill vi upplysa om att det var längesedan vi hade vårt yrke som ett kall. Vi är som i alla andra i lågavlönade kvinnoyrken ute i den bistra verkligheten där det handlar om att vår lön ska räcka till vårt uppehälle och livets nödtorft.
Hur kan man från Kommunalarbetareförbundet- som är vår organisation- taga ett beslut om individuella löner? Vill man lägga bränsle på veden och ytterligare splittra leden- då är detta ett bra sätt. Vi som deltagit i Kom An Då och som redan tidigare arbetat med mål som lojalitet och sammanhållning vet vad denna särbehandling leder till.
Vi uppmanar nu höga vederbörande att lyssna och svara oss och taga del av vår verklighet- för tro ej att den finns bakom Era skrivbord.
Tanken bakom Kom An Då har trots allt fått en förankring hos oss- därav denna insändare. Därför anser vi oss också ha rätt att kräva rättvisa åt alla.
Lika lön för samma möda!
Om detta ej får gehör, då anser vi att Ni har missat poängen med Kom An DÅ.
Kvällstjejerna Pernilla, Margareta, Karin, Gunnel och Irené på Eskils s-hus.
UNT- Uppsala Nya Tidning 950302
Uppsala 950313
Hej min Son!
Efter alla insändare och allt engagemang med fack och jobb så har luften gått ur mig, så det har varit svårt att fatta pennan igen- man jag gör ett försök. Det är ju inspirerande att intresset från din sida är så stort. För det skall Du veta- att tjejerna på jobbet- dagpersonalen- ej har velat kommentera insändarna.
Vi har fått blommor från kvällspersonal vid ett annat S-hus och en anhörig satt en lapp på dörren med en positiv kommentar.
Pernilla och jag var på Fackets årsmöte- där vi försökte få svar på individuella löner och orättvisor med det systemet- men fackets ordförande pratade förbi frågan. Efter mötet kom hon + en annan styrelsemedlem fram och pratade med Pernilla och mig. Jag påpekade då vad som inträffat på föregående möte när vi ställde en fråga om varför vissa personer på Eskil fått löneförhöjning- namn och summor hade vi fått från Facket- men på mötet nekade dom. Pernilla och jag var sedan ner till Facket och då erkände den styrelseledamoten att det var ”lite” fult gjort.
När jag nu talade om detta- Kan du gissa vad som inträffade?
Dessa två personer från Facket- varav den ena är ordförande- började bråka inför Pernilla och mig.
Då sa jag- Sluta! Jag vill inte stå och höra på ert bråk. Då gick de. Dålig stil- eller hur?
Jag och Pernilla har även sammanställt underlag för vad vi kräver i löneförhöjning- två A4-sidor och 5 st bilagor som vi skall överlämna till arbetsgivaren och vårt fack.
Kraven är 1500:- per månad- ob-tillägg kvar när vi har semester + arbetskläder. För tre år sedan lämnade vi en motion till facket om arbetskläder- då gick det ej igenom.
Ikväll skall jag till jobbet- vi är tre tjejer av kvällspersonalen som skall skriva arbetskort för våra pensionärer samt semesterlistor- anskaffning av vikarier, dagordning för personalmöten med vår arbetsledare Agneta mm. Vi skall föra protokoll vid möten och ha någon som är justerare- här skall det vara professionellt från början till slut.
Vad synd om dig pga alla dina åkommor men tydligen har Du klarat dig igenom- Du brås väl på ett segt släkte- mig!!
Du är tydligen mycket engagerad i olika projekt som är ROLIGA- det är ju sånt som sätter guldkant på tillvaron- mina/våra ”projekt” har bara sorgkanter.
Du har väll haft din lediga vecka- hoppas den var rolig.
För att nämna en sorglig sak till- jag har LÅNAT 2000:- av dig. Be Camilla komma ner med luktsaltet så Du vaknar efter avsvimningen- betalar tillbaka efter löneförhöjningen- ha ha ho ho hi hi!!
Apropå pengar- någon deklarationsblankett har ej kommit- det är ju senare fram i år men det har kommit flera inkomstuppgifter- jag skickar dem.
Celal fyller 37 år den 23/3 och Kusin Lena 50 år samma dag. Cemil den 19/3- 6 år. Skicka ett kort till Kusin Lena- Adressen är:
Vi ska skramla något. Vill du vara med?
Kram från den utmattade Modern i Uppsala.
(Brev från min mor Gunnel Ströman skickat till mig från Uppsala till Kokkola, Finland.)
VI GICK PÅ KOM AN DÅ.
Vi gick på kurs. Usch! Usch!
Handledarna de två
Fick pengarna de små- men vi andra då?
Vi gick i ur och skur på ledig dag
Vi kom med förslag om handling och bad
Om effektivitet och närbarhet
Istället för telefonsvarare som bara pep
Om vi ej kursen gått
Vad hade då handledarna fått?
Jo- pengarna de små- men vi andra då?
Vad är då våra förslag värda?
Vi som i arbetet är lärda
Vi som förbättrade och stod i
Vi som är flitiga som minsta lilla bi
Varför lönas inte våra tankar och förslag?
Vi som kan arbeta i lag
Utan oss blev det ingen kurs
Men handledarna- de fick tyngre börs
Kvällsfolket som inte finns
Beror det på att vi är kvinns?
Men vi blir bara fler och fler
Som tycker det är fel att andra får mer och mer
För detta är att splittra leden
Och lägga mer bränsle på veden
För pengarna de små- de fanns nog inte bara för handledarna- de två
Det går att skriva mycket mera
När det handlar om orättvisor för flera
Men nästa gång stannar vi nog hemma
För vi går ej på kurs när vi inte får så mycket som en femma
VI GÅR INTE PÅ KOM AN DÅ MERA!
Kvällstjejerna Margareta, Irene, Karin, Gunnel och Pernilla på Eskils Servicehus i Uppsala.
(Mus, Pall, Skurborstar och Toarullshållare är målade verk av Gunnel Ströman, Uppsala 1990-talet.)