Idag när jag lägger ut denna text är det annandagen 2021. Varje julafton 7 minuter över 21 brukade min mor ringa mig och berätta att jag föddes på det klockslaget. På julafton just. I år ringde hon inte. Hon är död. Texten skrev jag 18 maj 2020:
Jag dammsög en matta idag.
Jag insåg att den var full med hår och troligen hudflagor från Maria, min mor.
Hon dog på dagen för ett år sedan. Rester av henne finns här idag. Bokstavligen.
Jag har hennes otvättade morgonrock kvar. Jag använder den.
Den obehagliga starkt syrliga doften har gått ur den för länge sen. Nu luktar den gott.
Jag ska kasta den.
När jag tillsammans med en god vän och våra 12-åriga söner var på flygplatsen inför en London resa i april 2019 ringde Maria. Hon brukade aldrig ringa mig. Bara på julafton, eftersom det är min födelsedag, vilket ju gör det minnesvärt för henne och hon brukade skoja och säga att jag var den finaste julklapp hon någonsin fått. 7 minuter över 9 på kvällen föddes jag. Det berättade hon varje gång hon ringde. Förutom en vidrigt sliskig banan-marängtårta och paket på julaftonsmorgonen så minns jag inget annat sätt vi någonsin firade min födelsedag, förutom att mamma ringde och berättade att jag var född sju minuter över nio, precis efter att de då, julen 1968, ätit, delat ut julklappar och fått mina syskon i säng. Då åkte de in på BB. Och där föddes jag. Min far fotade faktiskt när jag föddes. Bokstavligen när jag kom ut. Hur han hade sinnesnärvaro att göra det är för mig obegripligt. Han kanske var tomte-berusad? Jag har varit med på 3 födslar av mina barn och aldrig ens tänkt tanken att fota själva utkomst ögonblicket. Men det gjorde min far. Gynekologiskt. Min syster visade bilderna för mig när jag var 5-6 år och jag tyckte de var makalösa. Jag tyckte mycket om dem. Dessvärre kastade min far dem många år senare. Varför vet jag inte. Har svårt att föreställa mig en bra anledning. Varför ska man kasta bort bilder som visar när jag kommer till livet?
När Maria ringde i april blev jag alltså en smula förvånad. Hon frågade vad jag gjorde och när hon förstod att jag var på väg till London med Göran, Oliver och Ove så sa hon att jag kunde ringa upp henne när jag kommit hem igen. Hon ville inte berätta vad hon hade velat framföra med risk att förstöra våran resa sa hon. Det finns ingenting hon kunde ha sagt som skulle ha förstört vår resa tänkte jag, men jag respekterade hennes önskan och jag sa att jag ringer upp henne om några dagar.
Min mor dog till följd av cancer som satt sig i tjocktarmen och spridit sig rejält. Organsvikt. Jag tror dock att hon dog av krossat hjärta. Hon dog av en känsla av ensamhet och utsatthet. En oberättigad men högst förståelig känsla.
Det var inget trevligt sätt att dö på. Om det nu finns trevliga sätt att dö på. Jag är verkligen ingen specialist på döden och har inte mandat att skriva detta. Jag har bara sett en död person i hela mitt liv. Kvinnan som födde mig. Hon blev även den första person jag någonsin sett död. Jag hann bli 50 år innan jag såg en avliden person. Min 21-åriga dotter följde mig in i rummet där Maria låg död på sjukhuset och hon sa, innan vi gick in i dödsrummet, att det inte var obehagligt på något sätt utan snarare väldigt lugnt. Hon hade rätt. Jag har aldrig sett en så lugn människa.
Maria klagade på att hon hade väldiga smärtor i magen. Det gick 3-4 veckor och hon ville verkligen inte vara mig till besvär. Det var hon inte heller, men vi hade inte den relationen att vi fanns till hands för varandra. Det fanns det anledning till. Jag tror att hon vände sig till mig för att Leif, hennes livskamrat, gick bort 2018 och nu när hon hade riktigt ont och inte hans stöd, så blev jag hennes närmaste. Hon var villrådig. Vi Googlade tillsammans vad magont kunde bero på. Det fanns ju väldigt mycket att välja på. Eftersom hon hade varit till vårdcentralen och lämnat alla möjliga prover, som inte påvisade några fel, så var jag långsökt inne på att hon kanske var stressad och deprimerad på grund av sorgen efter Leif? Det kunde sätta sig på magen. Jag ringde runt. Varför fick hon ingen hjälp? Det visade sig att hon visst skulle bli undersökt ytterligare, det tog dock sin tid. Efter 6 veckor av intensiv smärta fick hon diagnosen tjocktarmscancer, berättade hon när jag återvänt från London. Jag blev lättad och faktiskt lite glad när hon berättade. Naivt sa jag till henne att det var bra besked att vi nu hade en diagnos att förhålla oss till. Idag botas cancer. Nu skulle hennes smärta försvinna och hon skulle få adekvat sjukvård. Och det fick hon.
2018 gifte jag mig. För första och sista gången.
Vi hade en sagolik tillställning i Bangkok på sommaren. Minnet av den känns tecknat och photo-shoppat. Några veckor efter vår bröllops-ceremoni i Thailand, åkte min nyblivna fru med en fransman till Turkiet i två veckor helt utan min vetskap. Hon hade ett parallell förhållande bakom min rygg. De åkte på vår bröllopsresa kan man säga. Efter ytterligare några veckor kom hon till mig i Sverige och vi började förbereda vår ceremoni här, i Uppsala bestämde jag mig för, framförallt för mamma Marias skull. Kanske jag misstänkte att det var något lurt med min fru och vår relation, så jag slog ihop två anledningar till att bjuda in gäster till stans finaste restaurant till en kväll i mat, dryck och poesins tecken. En anledning har jag redan nämnt, vi ville bjuda på bröllopsceremoni. Den andra anledning var, även den inskriven i inbjudningskortet, att jag fyllde 50 år, och för första gången i mitt liv, ha ett födelsedagskalas. Mitt tredje motiv var att Maria skulle träffa sina andra barn och barnbarn vilket inte skett i ett par fall och i andra fall hade lång tid förflutit. Jag bjöd in Maria och Leif. De blev glada åt inbjudan och såg fram emot att komma såklart. Så dog Leif.
Mamma blev orolig inför ceremonin. Hon tyckte väldigt mycket om min fru. Det förstår jag. Det var ömsesidigt. Nonani, som min fru heter, ville lära sig laga all mat som Maria kunde laga. Det var hennes första ambition när hon skulle få sitt 2-åriga Visa beviljat från Migrationsverket. (Som senare blev avslaget från myndigheterna med motivering att de ansåg att Nonani var opålitlig och att det rörde sig om ett skenäktenskap. Det blev alltså ingen matarvsskolning vilket är en stor förlust. Maria var kunnig gällande mat och bakning. Tack vare detta var min uppväxt riktigt lyxig, gällande kost och kulinarisk glädje/kunnande. Mamma oroade sig att hon skulle känna sig ensam på ceremonin nu när Leif var borta. Hon var i sorg. Jag var säker på att hon skulle trivas. Jag var också säker på att gammalt värdelöst släkt-tjafs i viss mån kunde påverka kvällen. Min syster och min mor gick inte ihop, eller så gjorde de det, men de kunde inte se det själva. Min mor älskade min syster och det gjorde nog deras relation känslig. Min mor har alltid haft min syster som sin favorit. Min far har alltid haft min bror som sin favorit. Min ambition denna kväll var att min mor skulle få träffa delar av sin familj och sin släkt som hon i flera fall inte haft större kontakt med. I vissa fall under många år. Maria var inte den som höll distanskontakt utan var här och nu på den plats hon för tillfället befann sig på. Det visade sig på så sätt att hon tex aldrig ringde mig. Vår kontakt var helt upp till mig. Det var jag som under de år vi inte bodde i samma stad och möttes regelbundet, ringde till henne och på så sätt upprätthöll en relation. En för mig viktig relation och som jag de sista åren saknat mycket. Nu kan ju jag tycka att avståndet mellan Hallstavik, där hon bodde de sista åren, inte var så långt från Uppsala där hon hade en hel del släkt, var så långt. Men det var det för henne. Ambitionen, från min sida, var att Maria skulle få bra kontakt på festkvällen med någon nära henne, vilket också skedde. Min bror bjöd henne till sin nyöppnade restaurant, för att pröva hans strömming, vilket hon gladde sig åt och såg fram emot. Jag fick senare köra bil runt restauranten och reka för att försäkra henne om att det verkligen fanns parkeringsplatser i närheten. Min ambition lyckades således men det var min fru som initierade ett för mig känslomässigt viktigt ögonblick under kvällens gång. Min far gick fram till min mor och sa att det var väldigt roligt att ses, vilket jag tolkade som att han verkligen menade. Min mor sa efteråt att hon undrade varför han tyckte det var så jävla roligt för det tyckte minsann inte hon, men det hade hon inte sagt utan hon log rätt ansträngt och hälsade hyfsat artigt. Jag tror faktiskt hon tyckte det var lite skoj och jag sa till henne att man faktiskt kan svara och säga ärligt att det är inte så trevlig att träffa dig men en skål kan vi dela. Min fru var helt plötsligt där och tog tillfället i akt. Det tackar jag henne för av hela mitt hjärta idag. Min mor och far hade alltså knappt hängt med varandra överhuvudtaget under mina nu första 50 levnadsår, och min fru insåg tillfället och bad om en bild på mig mellan mina båda föräldrar. Andreas, min far, var väldigt pigg på tanken, medan Maria tvekade en smula men ställde sig upp och deltog. För min skull tänker jag.
Det blev den första bilden på mig, tillsammans med min mor och min far. Någonsin. Det var inte bröllopsceremonin, det var inte födelsedagen och inte heller ambitionen att återförena min mor med någon av hennes anhöriga som blev det viktigaste för mig denna kväll, utan det korta ögonblick min fru tog bilden på mig, Andreas och Maria, och som nu är förevigat, som gav mig en stor portion tillfredställelse och som gör att jag ler för mig själv när jag nu skriver denna text. Tack fru. Det var det värt.
Vi visste inte då att mamma hade döden i magen och att hon några månader senare skulle dö.
Det blev alltså ingen strömming hos brorsan.
Jag var hos min mamma på sjukhuset. Några av hennes vänner kom också dit. Vi var i Norrtälje och vi var även på Karolinska sjukhuset i Stockholm där hon skulle opereras. Jag satte allt åt sidan och tillbringade all tid med henne. Det kändes inte som om jag behövde det då jag under hela processen inte var det minsta orolig. Hon var på bra humör. Hon skojade mycket. Men det var inget konstigt i vår relation. Hon gillade att prata om allt vardagligt som hände i hennes liv, och det fanns alltid en humoristisk knorr på det hela. Om jag berättade om något ur mitt liv, även om det för mig gällde stora och ibland svåra frågor, så avväpnade hon mig alltid med humor och en annan infallsvinkel som andades tillförsikt och uthållighet. Det var ett bejakande och konstruktivt sätt vi delade för att hantera livet i stort och smått. Trots detta var jag där vid sjukhussängen varje dag. Och ibland sa hon saker som om hon förberedde mig på att hon skulle dö. Men jag såg det som att hon helt enkelt tillhörde en annan generation som präglats av att cancer så gott som alltid leder till döden. Hon kunde säga att tavlan på väggen i hennes rum på sjukhuset föreställde hennes mamma som nu väntade på henne. En rent vansinnig tolkning kan jag som konstnär ärligt och sakligt upplysa. Maria hade en rätt skruvad bild av sin mamma eftersom hon, Gerda som min mormor hette, dog när Maria var 6 år gammal. Jag skulle vilja påstå att bilden hon hade av sin, eller av symbolen mor, var starkt romantiserad och knappast förankrad i någon form av verklighet.
Maria berättade också att hon gjort ett avtal med en väninna att hennes hund Romeo skulle avlivas om hon dog. Hunden skulle inte behöva fara runt bland otrygga hem, menade hon på.
En dag ville hon också skriva ett testamente. Hon berättade även att hon lämnat ett brev med instruktioner till mig i hennes byrålåda, till mig, om hon dog. Vilket senare visade sig vara fel. Det fanns verkligen inga instruktioner överhuvudtaget.
Det är klart att man i någon fas av sitt liv förbereder en nära anhörig om vad som skall göras om man dör. Det hade hon säkert gjort långt tidigare med Leif. Jag såg inget konstigt i detta. Jag skulle kunna göra det själv, idag till mina barn, om samtalet leds in på det spåret. Ni får dela på allt. Om det finns något. Hoppas inte studieskulder går i arv. Jag vet inte hur jag ska begravas. Kan ni tillsammans alla fyra ta min aska och hälla ut den på toppen av Mount Everest? Om ni blir rika och uthålliga. Det funkar med Kebnekaise också. Eller på natten på Julafton på Uppsala Högar? Jag har ett par sånger ni gärna får spela på min begravningsfest. Adventure of a Lifetime och Hymn for the Weekend med Coldplay. Alla ska dricka sig fulla på min begravning. Ni får välja alla låtar ni vill. Ni känner till mycket musik vi lyssnat på genom åren. Där har vi många gemensamma minnen tillsammans. Musik är bäst för att känna. Jag älskar er alla fyra så oerhört mycket. Det gör ont i mig att jag en dag ska dö och inte få följa vad som sker i era liv. Ibland nära, och oftast på avstånd. Att jag fått så fantastiskt fina barn beror med hög sannolikhet på era respektive mödrar. Min önskan är att ni håller av varandra och att ni bryr er om varandra på ett uppriktigt sätt. Det finns en anledning till att ni är syskon. Förena Norden i en nation. Vill ni så göra en stor graffitimålning tillsammans på begravningen eller dagarna i anslutning. Spruta på.
Det visade sig senare att jag också hade döden i magen.
Min mor hade röntgats. Det såg inte ut som om cancern spridits sig. Det lugnade oss. Hon fick tid för operation. Vi väntade på sjukhuset tillsammans. Hon åt och drack dåligt. Jag blev arg och irriterad på henne. Hon blev arg och irriterad på personalen. De var utmärkt bra människor som tog hand om henne. Jag gillade alla tatuerade sjuksköterskor. En bjöd jag ut trots att jag hade en fru. Vi skulle ändå skiljas. Det var jobbigt. Vi talade mycket under denna tid. Hon undrade om jag missade mycket i mitt jobb när jag var där. Detta är ju mitt jobb förklarade jag för henne. Jag är ju konstnär. Just nu är du min konst. När allt är obegripligt i mitt liv ser jag det alltid som ett enda stort konstverk och då blir allt genast hanterbart. Vi talade om vårt liv tillsammans. Hon ville att jag skulle berätta om mina projekt och processer. Hon tyckte att jag berättade underhållande och jag fick henne lätt att skratta. Vi blev allvarliga stundvis också. Jag hjälpte henne dricka. Jag höll ordning i hennes sjukhuspärm. Jag fick henne att släppa den irritation hon inte sällan kände inför en annan människa. Det räckte med ett ord eller en gest så kunde hon bli utomordentligt arg på någon. Å andra sidan fick hon snabbt väldigt mycket förtroende för och med andra personer, även det pga ett par meningar eller att personen gjorde något hon uppskattade. Vid ett tillfälle blev hon svart i ögonen och stirrade på mig med stark avsky, på en bråkdel av en 100-del kontrade jag med en ännu svartare blick och stirr som gjorde att hon genast kapitulerade. Jag har för länge sedan accepterat båda mina föräldrar och jag tycker väldigt mycket om dem båda med alla deras rätt och alla deras fel, och jag har inga förväntningar och jag har ingen ambition att på något sätt ändra på dem. De är perfekta i sina respektive helt vanliga och normala generationstillstånd. Men jag tillåter aldrig att de beter sig dåligt mot mig. Då reagerar jag och visar det på en gång. Även om min mor låg, utan att jag visste det, i och på dödsbädden.
Vi ska inte bråka sa hon. Nej det ska vi inte sa jag.
Jag ångrar att jag inte sa förlåt till henne. Förlåt för allt. Jag ångrar att jag inte sa att jag älskar henne. Det sa jag aldrig i hela mitt liv. Jag älskade henne. Jag vill säga att jag saknar henne. Det gjorde, hoppas jag, i mitt minnestal till henne på begravningen. Men jag glömda att säga att jag älskade henne. Och jag glömde säga förlåt.
Min fru ville komma och hjälpa till när Maria låg på sjukhuset inför operationen. Det var bara jag som var där och visst hade jag behövt någon som kunde byta av mig. Av praktiska skäl var det omöjligt att få hit min fru med kort varsel.
Hon tog farväl till mig när hon åkte in till operationen. Hon sa bokstavligen att hon aldrig mer skulle vakna. Hon var rädd. Det var störigt. Jag tyckte inte om när hon höll på och var så jävla negativ. En tatuerad sjuksköterska frågade om jag var ok när mamma rullat in i operationsavdelningen dit jag inte fick tillträde. Om jag är ok? Jovars. Min dotter kom och besökte oss på sjukhuset. Det var fint. Nu i efterhand undrar jag varför jag inte tog med mina söner dit. Riktigt konstigt. Jag tror det beror på att jag helt enkelt inte tänkte så mycket utan jag var så närvarande jag bara kunde vara. Det är klart att det hade varit fint för dem att följa med så mycket som möjligt i denna process. Död.
Operationsläkaren ringde mig några timmar senare. Vi opererade inte din mamma. Det var ingen ide. Cancern hade spridit sig överallt. Vi öppnade och stängde, sa han.
Jag gick till uppvakningsavdelningen. Hon såg liten ut. Blek. Jag skojade och sa att vi ju visst skulle ses igen. Du är inte död. Typ, vad var det jag sa? Hon presenterade mig för sin nya väninna. En fin sjuksköterska med ursprung från Thailand som uppenbarligen gjort eller sagt något som mamma uppskattat. De var som bästisar. De babblade på. Jag var glad men det var tokigt att jag visste mer än vad mamma visste. Hon trodde ju att hon var opererad.
Jag skulle bli tvungen att tala om för kvinnan som födde mig att hon nu skulle dö.
Jag gjorde inte det. Jag sa att hon skulle leva.
Ingen doktor hade nämligen tid att komma och berätta för henne hur det inte gått. Det var en villrådig eftermiddag. Jag ringde Åke vid tillfälle. Hur gör jag nu? Han visste inte riktigt. Mamma åt inget och drack inget. Hon var arg. Hon berättade att de föreslagit att hon skulle få prata med sjukhusprästen. Det tyckte hon var skitskonstigt. ”Jag är ju inte död ännu!”, sa hon som svar. Jag orkade inte försöka förstå hur hon menade för det är för mig klart som fan att det inte går att prata med en präst när man redan dött. Varför inte prata med alla tänkbara? En präst har säkert en hel del erfarenhet av att prata med folk i märkliga situationer. Låg jag där istället för min mor så hade jag utan tvekan snackat med imamer, präster, shamaner, munkar och alla möjliga tänkbara. Mamma saknade Leif. Sorgen slog till med all kraft. Hon sa att hon var ensam i livet. När jag satt där. Rätt oförskämt. Min dotter hade också varit där. Mammas vänner också. All personal hade varit där. Hon vet inte vad ensamhet är, tänkte jag, men förstod att hennes känslor var uppriktiga om än ej berättigade rent sakligt. Hon var inte alls ensam, men sorgen efter livskamraten var övermäktig. Det gjorde henne blind. Hon tappade all energi och vilja. Jag ville att hon skulle börja äta och dricka. Och kämpa. Mot alla odds.
Jag berättade för henne att de inte opererat. Att det ser illa ut. Jag kommer dö sa hon. Jag sa att hon inte skulle dö. Jag kommer dö sa hon då.
Först morgonen efter kom en läkare och bekräftade att de inte opererat. Att det såg illa ut. Men läkaren sa också att de skulle sätta igång med behandling i form av strålning. Det fanns alltså hopp som jag trodde. Hon skulle alltså leva. Hon var bara 77 år och skulle bli mycket äldre. Jag känner mig ung sa hon när hon låg där. Läkaren sa att hon måste äta och dricka. Hon måste samla energi för att klara behandlingen. Självklart sa jag. Mamma sa inget.
Jag fick inte sova över på sjukhuset. På natten ringde en sköterska. Din mamma är envis sa sköterskan. Hon vill prata med dig fast det är mitt i natten fast jag sagt att vi inte skall ringa och störa dig. Det är lugnt sa jag. Jag skulle ha skrivit det i pärmen. Ni kan ringa när ni vill. Hon får ringa när hon vill. Mamma ville säga att hon nu skulle dö. Jag sa att hon inte alls skulle dö. Jo, jag dör nu Petter-Niklas, sa hon. (Hon är den enda som kallat mig Petter-Niklas i hela mitt liv, förutom Ahmeds pappa av märklig anledning.) Nej, det gör du inte sa jag och så sa jag god natt och la på luren.
Nästa morgon levde hon. Hon var arg på nattsköterskan. Med viss rätta tyckte jag. Har man dödsångest skall man få ringa en anhörig oavsett om man troligen inte skall dö. Jag sa till henne att vi nu hade en kamp att utföra tillsammans. Det blir rätt tufft men många har gått igenom den och många har besegrat cancern. Jag var naiv. Men hon höll skenet uppe fast jag insåg att hon inte ville att jag skulle resa till Malmö samma dag. Jag förklarade att jag måste. Det var ett par jobb att skjuta upp, det var kläder att hämta och jag planerade även att ta med massa av foton, musik och böcker så vi kunde ha för att sysselsätta oss med under behandlingen den närmsta tiden. Jag ska bara ner till Malmö, omstrukturera och packa och så vänder jag tillbaka direkt. Jag ska även köpa upp ett lager av den näringsdryck som hon gillade och nästan var det ända hon fick i sig. Hon var pigg och vaken. Hon skämtade. Men jag såg att hon var väldigt tungsint. Jag vet mycket väll hur hon ibland tänkte att hon inte skulle oroa mig. Fast jag aldrig var orolig. Gillar inte oro. Lös uppgiften. Jag var säker på att vi snart skulle ses igen. Vi tog farväl. Hon sa inte att hon skulle dö en tredje gång. Jag sa hej då, vi ses snart. Hon svarade med ett enkelt hej då, Petter-Niklas.
Det blev hennes sista ord. Hej då Petter-Niklas. (Jag som heter Petrus.)
Det var inte cancern som dödade henne. Hon dog av organsvikt enligt diagnosen. Hon dog inte på en gång efter att jag lämnat rummet. Hon slöt sig. Efter det pratade hon inte med någon mer. Hon svarade inte i telefonen när jag ringde henne. De skjutsade henne från Karolinska i Stockholm till sjukhuset i Norrtälje precis när jag lämnat hennes rum. Hon sa inte hej då till personalen på Karolinska och hon sa inget till personalen på Norrtälje, där hon tidigare trivdes väldigt bra och där även personalen fattat stort tycke för mamma då hon accepterat alla som jobbade där som nära och kära, på sitt sociala inbjudande bästa sätt. Hon fick även besök av vänner och familj men utan att hon rörde en min. Hon var vid liv men utan att vara kontaktbar.
Läkaren ringde mig flera gånger. Han höll mig uppdaterad. Han höll luren mot hennes öra. Mamma?
Väl i Malmö förberedde jag mig för en lång rehabilitering och behandling tillsammans med Maria. En sen kväll ringde doktorn igen. Det är nog nära nu sa han. Jag blev störd. Vaddå nära? Jag tror inte hon kommer leva så länge till. Jag trodde fortfarande inte på honom. Jag var ju på väg nu. Mitt tåg skulle gå tidigt följande morgon. Jag kände att jag borde åka direkt och avslutade samtalet. Det sista nattåget från Malmö hade precis gått. Inget flyg. Det blev en seg natt. I höjd med Norrköping ringer doktorn till mig när jag är på tåget följande dag. Hon är död nu.
Det var som fan. Sa jag. Jag är ju på väg med foton och musik. Och böcker. Och hennes näringsdrycker.
Jag minns inte hur och var men jag mötte upp med min dotter och vi åkte upp till sjukhuset tillsammans. Jag hade aldrig sett en död människa. Det hade min dotter. Om min far var med då eller om han kom lite senare minns jag inte. På sjukhuset var det många andra ur familjen och släkten samlade. Vad i helvete? Varför komma när mamma är död? Varför inte komma när hon levde? Jag frågade inte och jag har således inte fått något svar. Jag personligen hade aldrig mött döden tidigare och hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till den. Och om jag inte visste det, hur kunde jag då kunna ifrågasätta hur någon annan hanterar döden? Att min mamma hade uppskattat besök i livet, det visste jag dock med all säkerhet.
Jag gick in i rummet med min dotter först. Det var en Kungsängslilja på bordet bredvid henne. Mamma var lugn.
Jag gick senare in med min far också. Det var fint. Vi sa inget. Jag fotade min mor när hon låg där. Jag uppskattar dessa foton idag. När jag var klar med det så ville jag hitta en spade och gräva ner henne i marken. I uppländsk jord. Hon var en uppländsk produkt på alla sätt och vis. Det tog dock väldigt lång tid innan hon kom i jorden. När jag skriver detta. Ett år senare. Är hon fortfarande inte ett med jorden och ett med alltet. Hon är ensam. Det sista året har hon verkligen varit ensam. I en urna.
Jag blir sprid med vinden. Det gör inget om det blir på natten över Gamla Uppsalas högar. Och det gör inget om några flagor når Stockholm, Malmö, Kokkola, Umeå, Oulu, Köpenhamn, Berlin, New York, Sao Paolo och Bangkok.
Den närmaste tiden efter hennes död blev hon mer närvarande än någonsin.
Jag skriver detta 1 år efter hennes död. Ett år av sorgearbete vilket är en helt annan historia, som handlar om hur och när ens mamma blir en själv.
Vad har denna målning av ett svart hål med detta att göra överhuvudtaget?
I februari 2019, innan jag ens fått något besked om cancer hos mamma, blev jag inbjuden till Uppsala för att konstnärligt framträda inför publik i stadens Musikens Hus, genom att måla något snabbt, och sedan läsa upp Måleriets Manifest. Temat på hela föreställningen, som innefattade olika artister och framträdanden var Gränslöst.
Det var mamma som kom med lösningen på vad jag skulle måla, när jag berättade om det märkliga i att bjuda in mig på temat gränslös, eftersom jag helt saknar erfarenhet på området och kände mig djupt villrådig. Det är ju självklar, svarade hon. Måla ett svart hål. Det gjorde jag. Inför publik där min syster och mammas dotterdotter befann sig utan att vi innan kände till att vi skulle träffas på detta sätt.
Eftertanken förtydligar det intuitiva måleriet och den knappa skissen, som jag tror är efterkonstruerad då jag skissar väldigt sällan. Ingen visste då hur ett svart hål ser ut då, det kom ett foto först en kort tid därefter, i april 2019, som kablades ut över världen.
Mitt svarta hål blev oändligt. Ett döds-hål. En tarm med en svulst.
Senare i april fick hon dödsbeskedet. 18:e Maj dog hon. 2019.
