Konstnär
Nu har jag bott i Malmö i nästan 25 år. Men jag har aldrig ställt ut här tidigare. Det är ju helt klart en Corona-effekt. Det är också lite skoj, kanske, att förra gången jag gjorde en solotutställning så blev mina verk såväl censurerade som begränsade av ”konsthallschefen” på Ronneby Kulturcentrum 2017. Vi får se hur det går denna gång. =) Varmt välkomna!
BYRÅKRATI 2022
Telia och Televerket.
Vad innebär en fri marknad?
Frihet att välja på riktigt.
Ruskig Ångest vill med Thailand som förebild, (som exempel för just i detta fall kommunikation), lyfta frågan om ett statligt bolag och ägande inom alla områden bland marknadens så kallade fria aktörer. Då kan vi konsumenter få välja på riktigt. Det kanske är en hel del som vill välja ett statligt alternativ som garanterar kvalité till ett motiverat pris. Och utför det de lovar utan krångel och försäljningsknep. Det finns flera fördelar. Ett statligt alternativ kan aldrig fly landet. Ett statligt alternativ är när vi alla som bor här äger något tillsammans. Det är ett gemensamt ansvar.
Samtidigt vill Ruskig Ångest lyfta frågan om att förbjuda försäljare som inte kan de produkter och tjänster de själva inte har kunskap om.
Här kommer en liten historia hur det kan se ut när man är kund hos en privat aktör:
En internetuppkoppling önskas.
Vi är en ideell förening i Malmö som precis fått nya lokaler.
Den 21:a Januari går jag och min kollega runt till Telia, Tele2, 3 och Telenor, på köpcentrumet Mobilia i Malmö.
Vi efterfrågar en trådlös uppkoppling till vår arbetsplats samt ett abonnemang.
Telia sticker ut med ett, i våra öron, generöst erbjudande av försäljare Nr.1:
Vi berättar även att vi har klartecken från fastighetsägararen att sätta upp en antenn på utsidan.
Vi upprepar ovanstående flera gånger för att försäkra oss om att det stämmer. Inga problem lovar försäljaren.
Den 31:a Januari gör vi således beställningen hos försäljare Nr.1.
Den 4:e Februari hämtar vi ut ett paket med 3 olika utrustningsdelar, skickat från Telia.
Den 15:e Februari kommer tekniker Nr.1 och skall installera. Han vill dock inte sätta upp den utlovade antennen på utsidan med hänvisning till hans egen säkerhet. Vi kommer överens om att vi själva kan göra det istället, när han är med, för att se till att det går rätt till. Vi kan dock inte göra detta arbete nu då det visar sig att Säljare Nr.1 satt en spärr över hur många Mbit vi kan få ta emot. Taket går vid 10Mbit även om Tekniker Nr.1. menar på att vi kan ta emot 50-70Mbit. Vi kan med andra ord inte sätta upp utrustningen nu utan istället får vi ställa in installationen tills vi gått tillbaka till Telia butiken för att reda ut detta Mbit-missförstånd. Teknikern menar på att det skulle kunna gå att använda enbart 2 av de 3 utrustningsdelarna som skickats och man kan eventuellt skippa den som skall fästas på utsidan. Men det är vi inte intresserad av. Vi vill ha antenn på utsidan som lovat.
Under vecka 7 går vi tillbaka till Telia butiken. Försäljare Nr.1 jobbar inte så vi får tala med Försäljare Nr.2. Han ursäktar felet och säger att vi kan få 70Mbit. Detta kostar dock mer i månaden. Förutom den lilla missen skall det inte vara några mer problem i framtiden säger han. Han kopplar genast på en ny Tekniker.Nr.2 som skall fixa detta direkt och utan konstigheter.
Tekniker Nr.2 är på hugget och ringer omgående. Vi får även ett ytterligare paket under vecka 7 innehållandes ytterligare en utrustningsdel. Så nu har vi 4. Tekniker Nr.2 säger dock att vi enbart behöver 2 delar och inga fler. Han säger även att vi inte får sätta upp en antenn på utsidan enligt vår fastighetsägare. På vår fråga vem han fått den informationen ifrån vägrar han att svara. Vi ställer frågan faktiskt 3 gånger utan att få svar, men han envisas med att säga att det inte är tillåtet. Han vill vara vänlig, säger han, och uppgraderar vårt avtal på studs så att vi nu skall kunna ta emot 100Mbit.
Men sätta upp antennen på utsidan vägrar han. Han vill även att vi fortsättningsvis enbart skall ringa till honom. Ingen annan. Vi säger dock att vi skall gå tillbaka till Telia butiken för att kolla var de fått uppgiften från fastighetsägaren att vi inte får sätta upp en antenn, för den stämmer inte. Samtalet avslutas. Vi går tillbaka till Telia Butiken på Mobilia.
Där pratar vi med Försäljare Nr.3. De två övriga är inte på jobb eller nåbara på sina mobiler.
Försäljare Nr.3 kan hjälpa oss men då gäller inte den fria installationen och de 3 gratis månaderna. Då måste vi nämligen prata med Försäljare Nr.1.
Under vecka 8 får vi kontakt med Försäljare Nr.1. Han skall lösa detta och det skall inte vara några problem alls, lovar han. Vi behöver inte betala mer. (Förutom uppgraderingen gällande Mbit.) Installationen skall göras och en tekniker skall kontakta oss omgående. Vi får en tid under fredagen den 25:e Februari under vilken teknikern skall höra av sig.
Den 24:e Februari kommer det ett mejl från vår kassör som berättar att Telia har skickat oss en faktura på 1 442:- trots att de lovat 3 månader gratis abonnemang samt gratis installation. Vi får bestrida den.
Den 25:e Februari ringer det från Telia 2 gånger. Det är Tekniker Nr.3 som ringer. Hen ringer en signal båda gångerna och vi hinner inte svara. Det är från ett nummer som inte går att ringa tillbaka på.
Återigen söker vi Försäljare Nr.1. Han skall lösa detta säger han. Inga problem. Vi fixar detta på en gång. Ursäkta lite strul, säger han. Vi berättar om fakturan och han ska se till att den tas bort. Vi får en ny tid då en tekniker skall ringa oss. Den 11:e Mars mellan klockan 11.00- 11.30.
Den 11:e Mars står vi med luren i handen och svarar direkt när Tekniker.Nr4 ringer. Vi berättar för honom om alla turer och att vi nu vill boka en tid för att de skall komma och installera åt oss. Det skall inte vara några problem säger han och berättar att han skall vara snäll och enbart fakturera oss 2 000:- och inte de 2 600:- som de annars skulle ha kostat. Jag förklarar att det inte skall kosta något alls utan avtalet säger att det är gratis installation och en gratis prövotid på 3 månader. Han säger att det är ok. De skall höra av sig under V11 för att boka installationstid.
Den 18:e Mars är det fredag och ingen har hört av sig från Telia. Vi skickar dem ett sms och frågar om det kan påskynda beställningen.
Tisdagen 22:a Mars skickar jag ett nytt sms till Försäljare Nr.1 som jag skickade till i fredags utan att få svar.
Fredag 26:e Mars går jag tillbaka till Telia butiken. Försäljare Nr.2 är på plats. Han frågar om han kan hjälpa mig. När jag ger honom vårt Ärendenummer så känner han igen vår beställning. Han vet vad som är problemet och det har han mejlat oss säger han. ”Teknikerna har sagt att ni har för högt i tak.”, påstår han. Jag svarar att vi inte fått något mejl och att jag har pratat med 4 tekniker och ingen av dem har sagt att vi har för högt i tak.
(Denna Försäljare Nr.2 var vi i kontakt med under vecka 7, så jag går in i min mejlkorg och det enda mejl jag har i min inkorg är daterat den 16:e denna vecka och det är en Leveransbekräftelse. Där står inget om högt i tak. Jag kollar även min Spamkorg men finner inget där heller.)
Jag ber att få prata med denna tekniker. Försäljare Nr.2 kan dock inte ge mig kontaktnummer eller namn på teknikern men står på sig och säger att vi har för högt i tak i våra lokaler. (Vill påpeka att vi inte har någon bestämd takhöjd utan den är pga lutande tak olika i alla rum.) Han ljuger helt enkelt.
Försäljaren gör klart för mig att Telia inte kommer hålla vad de lovat oss med en antenn på utsidan. Vi har nu fått 3 olika obegripliga anledningar vilken ingen av dem stämmer. Men försäljaren säger att de inte kommer sätta upp en antenn. Men han kan garantera att de kan göra en annan sorts installation åt oss. Och den garanterar han är likvärdig. Han betonar att han dock inte kan lova någon högre mottagning. Vi kan alltså inte räkna med de 50Mbit som en av teknikerna mätte upp hos oss. Men vi kommer ha teoretisk möjlighet att ta emot 100Mbit.
Försäljare Nr.2 säger nu att han kan fixa följande:
Jag säger att jag kan skicka denna text till honom och hans chef så hon har ett bra underlag för att ge oss en riktigt bra deal och kompensation. Så kommer vi förhoppningsvis komma överens och vara nöjda och glada sedan.
Han lovar att ringa under eftermiddagen den 28:e Mars.
Det gör han inte.
Istället får jag ett sms av Försäljare Nr.1.
(Han har jag sms:at den 18:e samt den 22:a utan svar.)
Men nu hör han av sig och han skall lösa det med tekniker, skriver han.
Han ursäktar att vi haft sådant strul, men nu skall det fixas, skriver han vidare.
Han skall även kolla med sin chef så vi skall få en ordentlig kompensation och en bra deal.
Vi är ju även intresserad av 4 E-abonnemang till våra jobbmobiler, vilket vi redan sagt till Försäljare Nr.3, och detta vet Försäljare Nr.1 så han tar upp även detta.
Via mejl fortsätter vi och tillslut får vi ett, enligt Telia, det absolut bästa tänkbara i kompensationsväg/deal som de kan erbjuda:
Det vill säga exakt samma erbjudande som vi fick av Försäljare Nr.3 för 5 veckor sedan. Men med 3 gratis månader. Inte så imponerande. Vi slår till. Vad har vi för val? Vad säger att något annat företag är bättre?
Vi mejlar den nya överenskommelsen 29/3.
Då kommer en liten oväntad överraskning.
Nu går det att sätta upp en antenn på utsidan för Försäljare Nr.1 har nämligen kontaktat en Tekniker, Nr4:
”Det skall inte vara några problem”, säger de.
Nu har vi bokat in en telefontid med Teknikern på onsdag den 30/3 kl.11.00
Redan samma dag får vi ett mejl från Försäljare Nr.1. Han stötte på ett probelm när han skulle lägga upp våra nya abonnemang. Enligt Telias support så är vår förening vilande sedan 2019 och därför går inte krediten igenom, skriver han. (Vår förening är på intet sätt vilande.)
Jag förklarar att vår förening inte är vilande. Jag skickar honom alla dokument som brukar efterfrågas såsom ekonomiska redovisningar, årsmötesprotokoll som visar vem som är firmatecknare, besult om ekonomiskt stöd från Arvsfonden etc. Han lovar att kolla upp saken och det skall ta max 3 dagar. Det skall inte vara några problem, skriver han.
30/3 ringer en ny tekniker från Telia. Tekniker Nr.5 får vi kalla honom.
Han säger att han inte har så mycket information gällande denna beställning. ”Ni har redan fått allt?”, undrar han. ”Varför tror du det?”, undrar jag tillbaka. Han berättar att han kan se när vi betällde installationen och det var ju redan i januari, så det borde vara fixat och klart vid detta laget.
Jag berättar kort för honom hur turerna gått och han låter uppriktigt förvånad över att det tagit så lång tid. Men jag får hans riktiga namn och mobilnummer och han lovar att han skall se till att detta skall fixas nu. Det är däremot inte han själv som skall komma hit och göra jobbet utan han berättar att Tekniker Nr.6 ska ringa inom 10 dagar för att komma överens om en tid med oss. Jag berättar då om tidigare försök, när tekniker ringt 1 signal från nummer som sedan inte går att ringa tillbaka på. Han berättar då att de måste ringa minst 3 gånger, och om det inte går att nå oss då, så kan jag ringa direkt till honom igen. Han lovar att de skall ringa fler en 1 signal.
När det gått 10 dagar hör jag av mig till Försäljare Nr.1, som lyst med sin frånvaro, och frågar hur det gick med deras support och påståendet om att vi är en vilande förening.
Han svarar direkt att vi inte är registrerade enligt Bolagsverket. Jag svarar då att föreningar normalt inte är det, utan vi är registrerade hos Skatteverket. Jag mejlar honom ett dokument som styrker den registreringen utöver de 7 tidigare dokument som stryker vår existens och betalningsförmåga jag skickat honom tidigare. Han skall nu återigen kolla med sin support och därefter återkomma.
11:e April mejlar Försäljare Nr.1 att vi kan få 4 abonnemang. Deras support har godkänt oss. Där ser man. Han är skickar glada smileys.
Sent samma dag ringer Tekniker Nr.6. Han vill komma klockan 07.00 på morgonen den 12:e. Vi kommer överens om 07.30 då vi ska rigga en byggställning innan han kommer så vi kommer åt att borra.
12:e April klockan 08.30 kommer han. Han hade glömt ett verktyg. Men nu är han här och vi är väldigt tacksamma för detta. Han godkänner byggställningen och intygar att det är säkert för honom att stå på denna och fästa antennen på utsidan.
Innan han sätter igång med detta mäter han mottagningsstyrkan i Mbit och ser att det är kraftfull mottagning: ”Men ni kommer ju bara få tillgång till 10Mbit enigt erat avtal.”
Vi tappar öronen. Först skulle vi få obegränsat. Sen blev det reducerat till 10Mbit. Sen fick vi ökat till 70Mbit som sedan ökades till 100Mbit för att nu, enligt Tekniker Nr.6, är helt reducerat till 10Mbit igen. Det går åt ett par timmar för honom att ringa runt och fixa detta då det inte verkar helt enkelt, ens för en av Telias egna utsända tekniker att nå Telia.
Denna Tekniker är dock en riktigt bra och ärlig person. Han berättar att det är stor skillnad på mottagna Mbit genom att fästa antennen på utsidan istället för på insidan. Han flyttar den även 40 cm på utsidan, från under taknocken, till listen ovanför, vilket bara den flytten medför en stark förbättring. Det är ett rätt omständigt arbete med att borra och dra kabel. Det som dock tar tid är allt byråkratiskt arbete han får ägna sig åt samtidigt som han skall sköta själva installationen. SIM-kortet vi fått i januari är inte aktiverat. Och det handlar inte bara om huruvida det skall vara 10 eller 100Mbit det handlar även om hur många deviser han skall installera. Enligt vårt avtal med Telia skall installationen vara heltäckande och nå ut i alla rum. Enligt Teknikern får han bara sätta upp antennen och koppla den till en central router, och inget annat. Trots att Telia har sänt ut två till ”puckar”, som skall placeras ut jämnt runt om i våra lokaler för att fördela styrkan. Det tar tid för honom att finna klarhet i detta och han får ringa många samtal och blir hänvisad till olika avdelningar inom Telia och de underleverantörer som anlitats. Bara att kicka igång SIM-kortet tar sin beskärda tid.
Till slut får han tydliga besked från sin chef att han tagit allt för lång tid på sig för detta jobb och att han absolut inte skall installera mer än antenn och central router. Han tar fram ett dokument där jag skall intyga skriftligen att installationen är klar, vilket jag inte gör, utan jag skriver att vi skulle fått en komplett installtion. Tekniker.Nr.6 vill då inte skriva under utan säger att hans chef skall göra det och återkomma. Han är stressad och skall iväg på nästa jobb. Han har inte hunnit äta lunch. Den första riktigt uppriktiga, seriösa och professionella vi har haft att göra med under hela denna process. Och han får skäll för sitt arbete från sin chef. Det är magstarkt och för första gången i hela detta känner jag mig förbannad. En person har gjort ett bra jobb under denna process och han får bannor.
Behandlar man bra anställda på detta sätt är man inte ett bra företag.
Jag har tagit foto på detta dokument och jag mejlar det, den 16:e April, som svar på ett mejl jag får från Tekniker.Nr6.s chef där han önskar att jag svara på mejlet inom 3 dagar annars betraktas arbetet som 100% väl utfört. Jag svarar inom tidsfristen och jag skickar det även till Försäljare Nr.1 som en reklammation. Vi vill ha hela installtionen utförd som utlovat.
Efter några dagar får vår förening ännu en faktura som inte stämmer av Telia. Den går snabbt till inkasso. Vi får även sim-kort till mobiler som vi inte heller har beställt. Jag mejlar Försäljare Nr.1 om dessa misstag den 20:e April.
Med viss sannolikhet är inte denna historia slut ännu på ett tag.
Vi har nu dock Wifi. Ganska kraftfullt. I en del av våra lokaler. Är det bra gjort av ett så stort företag som Telia nu när det gått nära 4 månader från beställning?
Och det är inte ens färdigt.
Onsdagen den 26:e April 2022 går jag in på Telias butik på Mobilia i Malmö.
Där träffar jag Försäljare Nr.1. Han är på strålande humör vilket jag påpekar. Han svarar att det alltid är viktigt att hålla humöret uppe trots att man kan stöta på lite motgångar. ”Hur kan jag hjälpa dig idag?”, kvittrar han. Jag misstänker att social kompetens är viktigt när man skall få jobb som säljare hos Telia. Kunskap om det man säljer är dock inte alls viktigt.
Jag berättar om den ofärdiga installationen. ”Oj! En missuppfattning”, säger han och berättar att han sökt med ljus och lykta efter någon som kan sätta upp antennen, och inte den andra firman, som skall ta över antennen redan är på plats. Han skall genast koppla på rätt företag som skall fixa resterande installation åt oss. De skall ringa under dagen lovar han.
Han berättar även att det är superenkelt att ändra från sim-kort till esim-kort och vi kommer överens om att jag bara följer anvisningar via en QR-kod.
Vad gäller fakturan så kontaktar han genast deras avdelning för detta och de skall se till att fakturan försvinner och även ärendet hos kronofogden. Det skall bara ta ett par dagar.
Under eftermiddagen ringer Telia 3 gånger. Alla de tre gångerna ringer de 1 signal och klickar sedan bort samtalet innan jag hinner svara.
Jag åker alltså tillbaka till Telia butiken samma dag.
Försäljare Nr.1. är där och på lika bra humör som alltid. ”Vi har ju haft internmöte om detta. De skall ju ringa många fler signaler eftersom det verkar som om alla signaler inte alltid når fram”, förklarar han lite kryptiskt. Men nu skall jag få en exakt tid. 15.30 den 27:e skall de ringa igen.
Det gör de. Inte 15.30 utan 15.37. 1 signal. Och jag hinner återigen inte svara.
Det ringer igen cirka 20 minuter senare och jag hinner svara! Glad. Däremot är det inte en tekniker, som utlovat, som ringer. Det är supporten. Supporten kan iof hjälpa oss men då blir det en helt ny beställning och den kostar pengar. Det är inte enligt avtalet med Försäljare.Nr1. ”Är det något annat jag kan hjälpa dig med?”, undrar Support.Nr.1. Det är det inte utan jag får hitta en ny tid för att åka ner till Telia butiken vid Mobilia i Malmö.
Jag åker ner till Telia butiken 28:e April. Ingen kan hjälpa mig. De hänvisar till Försäljare.Nr1. De berättar att han jobbar dagen efter. ”Jobbar han mellan 10.00- 14.30?”, frågar jag. Det lovar de.
Dagen efter är jag där. Det är inte Försäljare Nr.1. Ingen annan kan hjälpa mig även om Försäljare X frågar flera gånger om det är något hen kan göra. Jag förklarar några av de senaste dagarnas turer och vi är överens om att det enbart är Försäljare Nr.1. som kan hjälpa oss. Försäljare X lovar att Försäljare Nr.1. är tillbaka på måndag den 2:a Maj. ”Ha en fortsatt bra dag!”, säger Försäljare X, när jag lämnar butiken.
Det här klistrar jag in från ett mejl jag skickar till Försäljare Nr.1. samma dag:
Hej P. (Försäljare.Nr.1.)
Jag har varit inne på Telia butiken 4 gånger denna vecka.
Idag var jag där då de sa att du skulle jobba, och du är den enda som kan hjälpa oss. Du var inte där.
Nu fick jag reda på att du skall vara på plats nu på måndag den 2:a Maj och jag skall komma förbi mellan 16- 19.00.
Jag har blivit lovad att du skall vara på plats då.
Vi betalar den felaktiga fakturan som gått till Inkasso för vi vill inte få betalningsanmärkning. Fast vi bestred den och du sagt att du skulle fixa detta.
Vi behöver lösa detta nu. På riktigt.
Det som gäller är:
– Boka tid för tekniker för att slutföra vår installation. (Den senaste som ringde var ingen tekniker utan ringde från er support.)
– Ta bort de fakturor ni felaktigt skickat. Och nu när vi betalar inkasso så vill vi ha tillbaka pengarna.
– Hjälpa oss att kicka igång våra Esim-abonnemang.
Vi ses på måndag, hoppas jag.
Vänligen/Ruskig Ångest
Måndagen den 2:a Maj får jag följande sms från Försäljare.Nr.1:
”Såg ditt mail, sitter just nu och skapar en kreditering åt er på hela beloppet som ni betalat in. Tekniker kommer jag ringa idag och se till så att ni får ut. Jag kommer tyvärr inte vara på plats idag då jag fått förhinder. Jag kommer återkomma till dig senare idag med tekniker tid. Ni kommer få en kreditfaktura på 2000kr ex moms.”
Jag svarar:
”Ok. Då väntar jag på att du återkommer senare idag. Vänligen/Pärra.”
Jag får direkt detta svar:
”Yes! Fick precis att krediteringen blev godkänd. Ni kommer få utskicket papper på detta också!”
”Ok. Per post eller mejl?”
”Per post, skrev även in din mailadress i formuläret så ni borde få de där också så fort systemet bearbetat den.”
”Ok. Då hörs vi senare idag gällande tekniker.”
Under vecka 18 får vi tydliga besked från Försäljare Nr.1 att han inte alls har lovat någon hel installation i alla rum. Det har han aldrig sagt. Han har varit jätte-tydlig med det från allra första början och väldigt många gånger dessutom, hävdar han. Så jobbar nämligen inte Telia, säger han. Han har varit övertydlig på den frågan. Massor av gånger. Och vill vi har den slutgiltiga installationen så får vi det naturligtvis. Men då ska vi betala ny utrustning samt kostnad för själva monteringen.
Vi betackar oss.
Så en process som tagit 4 månader blir i slutänden inte genomförd som utlovat.
Det finns en hel del man kan ha synpunkter på här. Har vi haft lite otur? Eller finns det andra som känner igen sig i detta? För mig personligen visste jag inte att det kan vara så här illa, ansvarslöst och okunnigt. Kryddat med rena bortförklaringar och lögner. Är detta satt i system?
Den 26:e April var jag på besök på Skatteverket i centrala Malmö för att lämna in skattedeklarationer för våra anställda och ställa lite frågor därom. Handläggaren var frustrerad så deras uppkoppling till nätet var urusel och tog tid som liknade 90-talet. Vem är det som är internetleverantär frågade jag. Telia, svarade handläggaren. Jag blev inte förvånad. Men att det kan accepteras hos en sådan, för samhället viktig myndighet. Det förvånar mig.
Det är dags för fri marknad och fria val på riktig.
Alla delar av samhället och markanden skall ha en folklig/statlig aktör.
Och ansvarstagande aktörer på den fria marknaden.
2022-05-23
Får jag ett mejl signerat TeknikerX. Det lyder:
”Kund behöver hjälp med att starta upp sitt nya bredband.”
”Kunden missnöjd. Kontaktade butiken och dess butikschef men har inte fått någon återkoppling torts upprepade försök. Butiksäljaren får lösa detta med sin kund. Ärendet sängs!”
Under Juni månad 2022 har vi fortfarande dialog med Telia gällande Esim kort till våra 4 mobiler. Två av dem fungerar men två kan vi inte få igång. Vi jobbar tålmodigt på detta. Ska man ha med Telia att göra krävs det dock mycket tålamod.
Den platschef som finns i Mobilia har fått detta dokument skickat till sig för en kommentar men Ruskig Ångest har inte fått något svar.
Ruskig Ångest har rest en del i världen. Och slagits av hur lite exotiskt det är i andra städer, länder och världsdelar. Och insett att det är vi, här hemma i Sverige, som är exotiska.
Inte sällan mest exotiska av alla.
Vi är ett litet folk. Några promille av alla människor som lever på jorden.
Ändå lyckas vi ofta utmärka oss. På många makalösa, märkliga och fantastiska sätt. Företag som växt fram här finns överallt internationellt. Svenska idrottspersoner och artister presterar och syns/hörs i många delar av världen. Våra pass är urstarka.
Vi toppar flera intressanta listor. Världens mest jämställda? (Eller är det Finland?) Ibland utmärker vi oss på mindre smickrande sätt. Till exempel när våra barn är kunder och inte elever, eller när vi ökar klyftan mellan de som har och de som inte har snabbast i europeisk jämförelse. Vad gäller vår lite udda Covid-hantering är det kanske för tidigt att säga bu eller bä.
I Malmö, där Ruskig Ångest bor, är det särdeles unikt. Här bor nämligen flest olika nationaliteter i hela världen! (Förutom i New York.) 183.
Man brukar säga att män startar krig och har gjort så i hela världen och i alla tider. Även här skiljer vi oss radikalt. I Sverige är det vi män och kvinnor tillsammans som lett våra ungdomar in i krig. Det sägs att vi har haft världsrekord i fred under 200 år. Men för rätt många år tillbaka har vi deltagit i krig. Det är demokratiskt beslutat av såväl män som kvinnor i vårt jämställda land.
Ruskig Ångest skäms för sin generation som fattat sådana beslut. Det är vi, som lever nu, som har fattat beslutet om att Sverige skall överge sin förebildande tanke om att vara suverän, självbestämmande, neutral och alliansfri.
I Sverige har det under ett par hundra år bott hjältar. Som förtjänar att respekteras och hyllas. Under andra världskriget var alla våra närmaste grannar inblandade i kriget i sina respektive länder. Då var hotet påtagligt. Det är det inte nu. Här lyckades vi då hålla kriget från våra gränser. Det är en bedrift. En bedrift som medförde det välstånd och de möjligheter kommande generationer haft sedan dess.
Sverige är ett land som vågar ta initiativ. Vi behöver inte följa andra. Vi kan tänka och hantera saker på vårat unika, utopiska, modiga och genomtänkta sätt.
Ruskig Ångest hamnade en hel del i slagsmål som ung. Vems fel är det att två träter? En mot en, brukade vi skrika och så slogs vi till någon tog mark. Ingen gick in för att hjälpa sin kompis. Däremot kunde någon gå in och bryta om det blev riktigt illa. Det är sunt.
Sverige ska stå för fred. Vi vill inte ha krig i någon form. Vi ger oss aldrig in i krig eller konflikter. Vi är neutrala och alliansfria. Vi är oberoende och objektiva. Vi är ett folkstyre.
Vi hjälper alltid till i krig. Vi hjälper inte våra vänner att slå sina fiender. Vi hjälper våra vänner genom att medla och delta i förhandlingar. Vi hjälper till med humanitära metoder. Vi tar emot folk som flyr och fördrivs. Var vi inte bäst på det, tillsammans med Tyskland, för några år sedan?
Vi delar ut fredspris och lyfter de goda exemplen. Vi spelar också schack under radarn, om det behövs, för att till varje pris förhindra att de om bor inom landets gränser skall utsättas för krig på svensk mark.
Vi ska inte gå med i NATO.
Vi ska bygga upp vårt eget försvar. En stenhård armé bestående av såväl män och kvinnor utan dess like. Ingen ska våga tänka tanken att starta krig mot oss. Det är ingen offensiv armé. Sverige startar aldrig några krig. Men om någon hotar oss eller förklarar krig med oss så kommer vi inte vika en millimeter.
Ruskig Ångest föreslår en 3 års militärtjänstgöring för alla medborgare mellan 18 och 21 år. Den innefattar alternativ som allmän polisplikt samt samhällstjänst i övrigt. Det skulle inte bara signalera utåt att vi kan försvara oss, det skulle även stärka vår egen identitet och självkänsla samt överbrygga det mer och mer polariserade landet.
Vi behöver lite jävlar anamma i detta rike.
Vi är ju trots allt, i grunden, bäst.
Just nu. När detta skrivs den 11/5 2022, är det 100 000-tals osäkra människor i landet som inte vet vad de skall tycka i frågan. Det behövs mer tid att läsa på, samtala och fundera.
Det skall vara en valfråga och det skall ske en folkomröstning.
Visselblåsarnas kung vill att Sverige ska stå utanför Nato – DN.SE
ETT MEDLEMSKAP I NATO GÖR VARKEN SVERIGE ELLER VÄRLDEN SÄKRARE | Svenska Freds
10 argument för varför Sverige och Finland bör stå utanför Nato | Flamman
En hiphop-historia.
Uppsala Stadsteater VT2022.
Regissör: Affe Ashkar
1992 arrangerade Hip Hop Cooporation den Internationella Hip Hop Festivalen i Uppsala.
Festivalen, som det etablerade i staden på den tiden när det begav sig, försökte stoppa med alla tänkbara medel, såväl politiska, polisiära och mediala, blev dock en succé och en historisk europeisk milstolpe.
Några lokala barn gick till Festivalen. Det är vad teaterföreställningen bra där! handlar om och utgår ifrån. Föreställningen börjar och slutar med Gottsunda Hip Hop Festival. (Läs gärna mer under fliken med samma namn.)
Vad kan en festival betyda? Vad kan det ge utrymme för? Vad betyder konst och kultur när det är som allra viktigast? Det är väldigt olika och kan påverka på såväl grupp som individnivå.
Hip Hop som bäst är ett utrymme för att träffas oavsett vem du är och vad du kommer ifrån. Att samlas utan fördomar och att aktivt göra saker tillsammans. Att bygga upp en konst och kultur som inte liknar något annat. Där din personliga bakgrund är oviktig utan det viktigaste är att vi formar ett språk vi alla förstår och kan samlas kring. Där är konst och kultur oöverträffligt. Det är inte bara drömmar utan en möjlighet att tillsammans skapa nuet och framtiden.
bra där! får stående ovationer.
https://www.svd.se/a/WjAEvg/hiphop-revansch-som-kan-bli-klassiker
https://www.dn.se/kultur/bra-dar-en-hiphop-historia-pekar-pa-hoppet-utan-att-ducka-for-skiten/
https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/r9e938zj
Det viktigaste med Hip Hop är att folk med olika bakgrund samlas, gör saker tillsammans, lär känna varandra och slutligen skaffar barn ihop. bra där! innehåller inget som överraskar. Det är ren och skär verklighet och känns vardagligt. Inga konstigheter. Om du växt upp och bor i Gottsunda så ter sig föreställningen, nästan, som en vanlig tisdag. Det är social realism och känns därav väldigt genuint och självupplevt. För andra kan det te sig exotiskt. En verklighet man inte känner till. Kanske de som inte käkar nötter när de tittar på teater?
Det är fina skådespelarprestationer. Alla karaktärer känns som bekanta och vänner. Stundtals är det lysande, som när Dejan och Louise droppar ömhetsbetygelser. Den minimalistiska scenografin stärker skådespelarna och lyfter dem. Ruskig Ångest känner sig stolt som, i scenografin, har med ett par målerier från 90-talet målade i tunnelbanan i Stockholm med Kaos. (Som på den tiden kallade sig Cuba.)
Detta känns som en milstolpe. Det finns så mycket mer historier som med kraft, energi och styrka väntar på att få berättas. Uppsala visar för första gången på länge, kulturell och konstnärlig initiativförmåga, tack vare Stadsteatern och alla inblandade.
(Insidesfråga: Har titeln bra där! något med graffitimålaren Dale att göra?)
Fåglar, hajar och vissa reptiler har en hel blinkhinna, medan många däggdjur, inklusive människan, bara har en rudimentär rest av hinnan i ögonvrån. Strukturen kallas ofta för tredje ögonlocket och kan också refereras till som Plica Semilunaris.
Det tredje ögonlocket är dock bara en teori. Faktum är att ingen känner till Plica Semilunaris funktion. Om det överhuvudtaget finns någon.
En graffitiinstallation av Kaos, Ruskig Ångest och Fits.
Gottsunda Kulturhus, Gottsunda Centrum 2016
Yolo. Kan samma ton vara både dur och moll?
Fritt efter Utan att fråga av Kenta Gustafsson.
Friare efter workshops och möten med barn från Brattåsskolan och seniorer från Träffpunkten.
Vad blir det för bilder om riktigt unga och riktigt gamla skapar tillsammans?
53 skapande ung-gamlingar ingick i processen.
Då blir det såhär.
Brattås, Göteborg 2015 på uppdrag av Mölndals Kommun.
När Ruskig Ångest bodde några år i Umeå rådde en riktigt kuslig och dålig stämning i staden.
Media skrev om Haga/Umeåmannen som våldtog, misshandlade och försökte mörda kvinnor. Det fanns mycket berättigad oro vilket medförde att kvinnor undvek att vistas ensamma. Det florerade rykten. Denna man är ingen från vår stad, var många övertygade om. Det måste vara en invandrare eller någon student vid högskolan. Någon som inte är som oss.
Ruskig Ångest blev utpekad. Polisen kallade på honom. Han upplevde det som oerhört enerverande och han berättade inte för någon att han blivit hörd i detta ärende. Inte för sin familj, sin partner eller någon av sina absolut närmaste vänner. Ingen rök utan eld heter det.
Polisen berättade att han blivit utpekad av två, av varandra helt oberoende källor, som en möjlig gärningsman. Han var stum. Finns det verkligen två personer i min närhet som tror att jag är kapabel att utföra dessa fruktansvärda handlingar?”, tänkte han. Han som aldrig skulle lägga en hand på en, eller på något sätt vara våldsam mot en kvinna.
Polisen frågade om han gick med på att lämna DNA, vilket han gjorde direkt fast han kände att han kanske borde rådgöra med en advokat eller åtminstone någon juridiskt kunnig person. Men om han vägrade skulle det ju verka som om han var Hagamannen. Han lämnade Polishuset helt tom. Detta skulle han glömma bort och förtränga. Det gick inte.
Flera år senare fick han veta att han inte var ensam. Den 777:e personens DNA, som testades, visade sig tillhöra gärningsmannen. Hur många män som blev misstänkliggjorda, anmälda, förhörda, topsade och utredda kan man fundera över. Det handlar om tusentals. Det de alla hade gemensamt är att de alla var fullkomligt oskyldiga. Det var inte Ruskig Ångest, det var ingen invandrare eller student på högskolan. Det var Niklas. Född och uppväxt i Umeå.
Ruskig Ångest blev en dag kallad till sin arbetsplats av sin chef. Där satt tre personer från ledningen. De var väldigt allvarliga. En nära medarbetare till organisationen hade dagen innan kommit till arbetsplatsen och visat upp en Polisanmälan riktad mot Ruskig Ångest. Det var en gedigen anmälan som handlade om inte mindre än fyra allvarliga anklagelser mot honom. Anmälan handlade om att Ruskig Ångest skulle ha misshandlat, drogat, förföljt samt våldtagit personen. Alla som var på arbetsplatsen pratade om detta naturligtvis då anmälaren hade gått runt och visat upp dokumenten.
Ibland pratas/ryktas det om detta utifrån denna arbetsplats än idag. Nästan 15 år senare.
Ruskig Ångest blev aldrig kallad till något förhör för detta. Han blev inte misstänkt eller anhållen. Polisen la ner anmälan. Helt enkelt för att personen som gjorde anmälan inte kunde styrka något av de påståenden anmälan bestod av. Det fanns inga spår av droger. Det fanns inga spår av sexuellt umgänge med Ruskig Ångest. Och han hade aldrig någonsin kontaktat denna person någonsin så det fanns heller inga digitala spår av förföljelser heller. Anmälaren hade mött Ruskig Ångest dagen innan anmälan och sedan träffat sin aggressiva pojkvän. Vad de två sedan gjort mot varandra och vad som sedan ledde till den falska anmälan kan enbart de svara på.
Ruskig Ångest kände och fick 100% stöd från sina chefer och sina arbetskollegor och han jobbade kvar på sin arbetsplats under flera år efter detta och slutade sedan självmant tjänsten.
När uppstår en våldtäkt? Ruskig Ångest hade oskyddat sex med en kollega vid ett tillfälle. Dagen efter resonerade de om att det kanske är smart av dem att skydda sig med kondom? Så de kom överens. På den tiden fanns inte lagen om samtycke men nu i efterhand är det ett bra exempel på när ett samtycke görs. Vi ska ha sex. Och vi skyddar oss med kondom. Därom var Ruskig Ångest och hans kollega helt överens.
Några månader senare hör kollegan av sig och berättar att hon är gravid. Med Ruskig Ångest. Hon menar att hon blivit våldtagen och att hon ska ta abort. RÅ menar på att de haft sex helt och hållet frivilligt och dessutom med tydlig överenskommelse. Såväl första dagen utan kondom och såväl andra med kondom. Kollegan medger detta men påstår att Ruskig Ångest medvetet tagit av kondomen vid det andra tillfället, mot deras gemensamma överenskommelse.
Här råder olika uppfattningar. Huruvida kondomen gled av eller medvetet togs bort. Ruskig Ångest skulle aldrig någonsin ta bort en kondom. Ingen anmälan gjordes och huruvida det blev ett barn eller inte är en helt annan historia.
Hur ser solidaritet ut i Sverige 2022?
Dessa tre målerier undersöker saken.
Färgsättningen är symbolisk.
Röd är solidaritetens färg. Och kärlekens om nu någon råkat missa det.
Grön är symbolen för hur vi hanterar tillgångar. Vi förvaltar dem. Vi äger dem aldrig.
Lila är friheten, rättvisans och trygghetens färg.
De orangea delarna representerar ord såsom Energi, Samling, Gemenskap, Styrka, Radikalitet, Förändring och Kreativitet.
En röd/vit tråd glider igenom och binder ihop hela abstraktionen som ett sammanhållande kit. Röd i samhället är den överenskommelse som råder mellan två ytterligheter. Var kompromissar vi mellan det som ligger extremt åt vänster och det som ligger extremt åt höger?
Konst och kultur är fria, öppna och demokratiska forum inom vilka allt kan kommuniceras. Hur kan man förstärka dessa viktiga rum?
8. Rejält anslag till biblioteken för en ordentlig upprustning och uppdatering för att de även i framtiden skall fortsätta med det de alltid gjort, dvs göra all kvalitativ, (och i viss mån underhållande), litteratur, forskning mm tillgänglig för så många som möjligt. Genom att, 1. Teknisk uppdatering av personal och utrustning. Det senast inom data och teknologi samt personal sam har superkoll på var på nätet aktuell information/material finns. Utbyggda avdelningar för musik/spel och film. 2. Nybyggnad i biblioteken för att alla dessa skall rymma kvalitativa restaurant/café avdelningar, biografer och samlingsplatser för föreningar/näringsliv/skolor till generösa och/eller gratis priser och öppettider. 3. Ökade anslag och ordentlig satsning på pedagogisk verksamhet i syfte att ta det absoluta ansvaret för objektiviteten i samhället och bla satsa på föredrag/seminarium och föreläsningar av dagsaktuella konstnärer/intellektuella/politiker/samhällsvetare/författare mfl av lokalt/internationellt intresse. 4. Anslag för att alla bibliotek skall tillhanda hålla ett utställningsrum för att kontinuerligt hålla utställningar med deltagare från skolor/föreningar samt för enskilda unga konstnärskap/entreprenörer samt amatör/hobbykonstnärer. Ett utvecklat bibliotek med Ode i Helsingfors som förebild.
9. Öppna måleriytor eller väggtidningar med P-Huset Anna i Malmö som förebild, i varje stad i Sverige. Ett fritt demokratiskt forum på vilket vem som helst, när som helst, får skriva och måla exakt vad som helst. Ett forum för att tex kommentera dagsaktuella händelser.
10. Starkt ökade anslag till såväl Gatukontor/Kulturförvaltning såsom Stadsbyggnadskontor för att generera i Offentlig konst. Såväl dyrare, större och hållbarare projekteringar till enklare, billigare, fler och tidsbegränsade initiativ och projekt.
Kortfattat en satsning på konst med alla som målgrupp.
Syftet med konsten är att vi behöver utgångspunkter för det grundläggande demokratiska samtalet. I det offentliga idag dominerar enbart 2 budskap. Reklamen med sitt ”köp”-budskap och klottret/tagsen med sitt ”jag”-budskap. Det vittnar om en rejäl kulturell och visuell utarmning och dessa två budskaps dominerade ställning i vårt gemensamma medför att alla andra konstnärliga budskap/teman och intentioner är viktiga.
Idag när jag lägger ut denna text är det annandagen 2021. Varje julafton 7 minuter över 21 brukade min mor ringa mig och berätta att jag föddes på det klockslaget. På julafton just. I år ringde hon inte. Hon är död. Texten skrev jag 18 maj 2020:
Jag dammsög en matta idag.
Jag insåg att den var full med hår och troligen hudflagor från Maria, min mor.
Hon dog på dagen för ett år sedan. Rester av henne finns här idag. Bokstavligen.
Jag har hennes otvättade morgonrock kvar. Jag använder den.
Den obehagliga starkt syrliga doften har gått ur den för länge sen. Nu luktar den gott.
Jag ska kasta den.
När jag tillsammans med en god vän och våra 12-åriga söner var på flygplatsen inför en London resa i april 2019 ringde Maria. Hon brukade aldrig ringa mig. Bara på julafton, eftersom det är min födelsedag, vilket ju gör det minnesvärt för henne och hon brukade skoja och säga att jag var den finaste julklapp hon någonsin fått. 7 minuter över 9 på kvällen föddes jag. Det berättade hon varje gång hon ringde. Förutom en vidrigt sliskig banan-marängtårta och paket på julaftonsmorgonen så minns jag inget annat sätt vi någonsin firade min födelsedag, förutom att mamma ringde och berättade att jag var född sju minuter över nio, precis efter att de då, julen 1968, ätit, delat ut julklappar och fått mina syskon i säng. Då åkte de in på BB. Och där föddes jag. Min far fotade faktiskt när jag föddes. Bokstavligen när jag kom ut. Hur han hade sinnesnärvaro att göra det är för mig obegripligt. Han kanske var tomte-berusad? Jag har varit med på 3 födslar av mina barn och aldrig ens tänkt tanken att fota själva utkomst ögonblicket. Men det gjorde min far. Gynekologiskt. Min syster visade bilderna för mig när jag var 5-6 år och jag tyckte de var makalösa. Jag tyckte mycket om dem. Dessvärre kastade min far dem många år senare. Varför vet jag inte. Har svårt att föreställa mig en bra anledning. Varför ska man kasta bort bilder som visar när jag kommer till livet?
När Maria ringde i april blev jag alltså en smula förvånad. Hon frågade vad jag gjorde och när hon förstod att jag var på väg till London med Göran, Oliver och Ove så sa hon att jag kunde ringa upp henne när jag kommit hem igen. Hon ville inte berätta vad hon hade velat framföra med risk att förstöra våran resa sa hon. Det finns ingenting hon kunde ha sagt som skulle ha förstört vår resa tänkte jag, men jag respekterade hennes önskan och jag sa att jag ringer upp henne om några dagar.
Min mor dog till följd av cancer som satt sig i tjocktarmen och spridit sig rejält. Organsvikt. Jag tror dock att hon dog av krossat hjärta. Hon dog av en känsla av ensamhet och utsatthet. En oberättigad men högst förståelig känsla.
Det var inget trevligt sätt att dö på. Om det nu finns trevliga sätt att dö på. Jag är verkligen ingen specialist på döden och har inte mandat att skriva detta. Jag har bara sett en död person i hela mitt liv. Kvinnan som födde mig. Hon blev även den första person jag någonsin sett död. Jag hann bli 50 år innan jag såg en avliden person. Min 21-åriga dotter följde mig in i rummet där Maria låg död på sjukhuset och hon sa, innan vi gick in i dödsrummet, att det inte var obehagligt på något sätt utan snarare väldigt lugnt. Hon hade rätt. Jag har aldrig sett en så lugn människa.
Maria klagade på att hon hade väldiga smärtor i magen. Det gick 3-4 veckor och hon ville verkligen inte vara mig till besvär. Det var hon inte heller, men vi hade inte den relationen att vi fanns till hands för varandra. Det fanns det anledning till. Jag tror att hon vände sig till mig för att Leif, hennes livskamrat, gick bort 2018 och nu när hon hade riktigt ont och inte hans stöd, så blev jag hennes närmaste. Hon var villrådig. Vi Googlade tillsammans vad magont kunde bero på. Det fanns ju väldigt mycket att välja på. Eftersom hon hade varit till vårdcentralen och lämnat alla möjliga prover, som inte påvisade några fel, så var jag långsökt inne på att hon kanske var stressad och deprimerad på grund av sorgen efter Leif? Det kunde sätta sig på magen. Jag ringde runt. Varför fick hon ingen hjälp? Det visade sig att hon visst skulle bli undersökt ytterligare, det tog dock sin tid. Efter 6 veckor av intensiv smärta fick hon diagnosen tjocktarmscancer, berättade hon när jag återvänt från London. Jag blev lättad och faktiskt lite glad när hon berättade. Naivt sa jag till henne att det var bra besked att vi nu hade en diagnos att förhålla oss till. Idag botas cancer. Nu skulle hennes smärta försvinna och hon skulle få adekvat sjukvård. Och det fick hon.
2018 gifte jag mig. För första och sista gången.
Vi hade en sagolik tillställning i Bangkok på sommaren. Minnet av den känns tecknat och photo-shoppat. Några veckor efter vår bröllops-ceremoni i Thailand, åkte min nyblivna fru med en fransman till Turkiet i två veckor helt utan min vetskap. Hon hade ett parallell förhållande bakom min rygg. De åkte på vår bröllopsresa kan man säga. Efter ytterligare några veckor kom hon till mig i Sverige och vi började förbereda vår ceremoni här, i Uppsala bestämde jag mig för, framförallt för mamma Marias skull. Kanske jag misstänkte att det var något lurt med min fru och vår relation, så jag slog ihop två anledningar till att bjuda in gäster till stans finaste restaurant till en kväll i mat, dryck och poesins tecken. En anledning har jag redan nämnt, vi ville bjuda på bröllopsceremoni. Den andra anledning var, även den inskriven i inbjudningskortet, att jag fyllde 50 år, och för första gången i mitt liv, ha ett födelsedagskalas. Mitt tredje motiv var att Maria skulle träffa sina andra barn och barnbarn vilket inte skett i ett par fall och i andra fall hade lång tid förflutit. Jag bjöd in Maria och Leif. De blev glada åt inbjudan och såg fram emot att komma såklart. Så dog Leif.
Mamma blev orolig inför ceremonin. Hon tyckte väldigt mycket om min fru. Det förstår jag. Det var ömsesidigt. Nonani, som min fru heter, ville lära sig laga all mat som Maria kunde laga. Det var hennes första ambition när hon skulle få sitt 2-åriga Visa beviljat från Migrationsverket. (Som senare blev avslaget från myndigheterna med motivering att de ansåg att Nonani var opålitlig och att det rörde sig om ett skenäktenskap. Det blev alltså ingen matarvsskolning vilket är en stor förlust. Maria var kunnig gällande mat och bakning. Tack vare detta var min uppväxt riktigt lyxig, gällande kost och kulinarisk glädje/kunnande. Mamma oroade sig att hon skulle känna sig ensam på ceremonin nu när Leif var borta. Hon var i sorg. Jag var säker på att hon skulle trivas. Jag var också säker på att gammalt värdelöst släkt-tjafs i viss mån kunde påverka kvällen. Min syster och min mor gick inte ihop, eller så gjorde de det, men de kunde inte se det själva. Min mor älskade min syster och det gjorde nog deras relation känslig. Min mor har alltid haft min syster som sin favorit. Min far har alltid haft min bror som sin favorit. Min ambition denna kväll var att min mor skulle få träffa delar av sin familj och sin släkt som hon i flera fall inte haft större kontakt med. I vissa fall under många år. Maria var inte den som höll distanskontakt utan var här och nu på den plats hon för tillfället befann sig på. Det visade sig på så sätt att hon tex aldrig ringde mig. Vår kontakt var helt upp till mig. Det var jag som under de år vi inte bodde i samma stad och möttes regelbundet, ringde till henne och på så sätt upprätthöll en relation. En för mig viktig relation och som jag de sista åren saknat mycket. Nu kan ju jag tycka att avståndet mellan Hallstavik, där hon bodde de sista åren, inte var så långt från Uppsala där hon hade en hel del släkt, var så långt. Men det var det för henne. Ambitionen, från min sida, var att Maria skulle få bra kontakt på festkvällen med någon nära henne, vilket också skedde. Min bror bjöd henne till sin nyöppnade restaurant, för att pröva hans strömming, vilket hon gladde sig åt och såg fram emot. Jag fick senare köra bil runt restauranten och reka för att försäkra henne om att det verkligen fanns parkeringsplatser i närheten. Min ambition lyckades således men det var min fru som initierade ett för mig känslomässigt viktigt ögonblick under kvällens gång. Min far gick fram till min mor och sa att det var väldigt roligt att ses, vilket jag tolkade som att han verkligen menade. Min mor sa efteråt att hon undrade varför han tyckte det var så jävla roligt för det tyckte minsann inte hon, men det hade hon inte sagt utan hon log rätt ansträngt och hälsade hyfsat artigt. Jag tror faktiskt hon tyckte det var lite skoj och jag sa till henne att man faktiskt kan svara och säga ärligt att det är inte så trevlig att träffa dig men en skål kan vi dela. Min fru var helt plötsligt där och tog tillfället i akt. Det tackar jag henne för av hela mitt hjärta idag. Min mor och far hade alltså knappt hängt med varandra överhuvudtaget under mina nu första 50 levnadsår, och min fru insåg tillfället och bad om en bild på mig mellan mina båda föräldrar. Andreas, min far, var väldigt pigg på tanken, medan Maria tvekade en smula men ställde sig upp och deltog. För min skull tänker jag.
Det blev den första bilden på mig, tillsammans med min mor och min far. Någonsin. Det var inte bröllopsceremonin, det var inte födelsedagen och inte heller ambitionen att återförena min mor med någon av hennes anhöriga som blev det viktigaste för mig denna kväll, utan det korta ögonblick min fru tog bilden på mig, Andreas och Maria, och som nu är förevigat, som gav mig en stor portion tillfredställelse och som gör att jag ler för mig själv när jag nu skriver denna text. Tack fru. Det var det värt.
Vi visste inte då att mamma hade döden i magen och att hon några månader senare skulle dö.
Det blev alltså ingen strömming hos brorsan.
Jag var hos min mamma på sjukhuset. Några av hennes vänner kom också dit. Vi var i Norrtälje och vi var även på Karolinska sjukhuset i Stockholm där hon skulle opereras. Jag satte allt åt sidan och tillbringade all tid med henne. Det kändes inte som om jag behövde det då jag under hela processen inte var det minsta orolig. Hon var på bra humör. Hon skojade mycket. Men det var inget konstigt i vår relation. Hon gillade att prata om allt vardagligt som hände i hennes liv, och det fanns alltid en humoristisk knorr på det hela. Om jag berättade om något ur mitt liv, även om det för mig gällde stora och ibland svåra frågor, så avväpnade hon mig alltid med humor och en annan infallsvinkel som andades tillförsikt och uthållighet. Det var ett bejakande och konstruktivt sätt vi delade för att hantera livet i stort och smått. Trots detta var jag där vid sjukhussängen varje dag. Och ibland sa hon saker som om hon förberedde mig på att hon skulle dö. Men jag såg det som att hon helt enkelt tillhörde en annan generation som präglats av att cancer så gott som alltid leder till döden. Hon kunde säga att tavlan på väggen i hennes rum på sjukhuset föreställde hennes mamma som nu väntade på henne. En rent vansinnig tolkning kan jag som konstnär ärligt och sakligt upplysa. Maria hade en rätt skruvad bild av sin mamma eftersom hon, Gerda som min mormor hette, dog när Maria var 6 år gammal. Jag skulle vilja påstå att bilden hon hade av sin, eller av symbolen mor, var starkt romantiserad och knappast förankrad i någon form av verklighet.
Maria berättade också att hon gjort ett avtal med en väninna att hennes hund Romeo skulle avlivas om hon dog. Hunden skulle inte behöva fara runt bland otrygga hem, menade hon på.
En dag ville hon också skriva ett testamente. Hon berättade även att hon lämnat ett brev med instruktioner till mig i hennes byrålåda, till mig, om hon dog. Vilket senare visade sig vara fel. Det fanns verkligen inga instruktioner överhuvudtaget.
Det är klart att man i någon fas av sitt liv förbereder en nära anhörig om vad som skall göras om man dör. Det hade hon säkert gjort långt tidigare med Leif. Jag såg inget konstigt i detta. Jag skulle kunna göra det själv, idag till mina barn, om samtalet leds in på det spåret. Ni får dela på allt. Om det finns något. Hoppas inte studieskulder går i arv. Jag vet inte hur jag ska begravas. Kan ni tillsammans alla fyra ta min aska och hälla ut den på toppen av Mount Everest? Om ni blir rika och uthålliga. Det funkar med Kebnekaise också. Eller på natten på Julafton på Uppsala Högar? Jag har ett par sånger ni gärna får spela på min begravningsfest. Adventure of a Lifetime och Hymn for the Weekend med Coldplay. Alla ska dricka sig fulla på min begravning. Ni får välja alla låtar ni vill. Ni känner till mycket musik vi lyssnat på genom åren. Där har vi många gemensamma minnen tillsammans. Musik är bäst för att känna. Jag älskar er alla fyra så oerhört mycket. Det gör ont i mig att jag en dag ska dö och inte få följa vad som sker i era liv. Ibland nära, och oftast på avstånd. Att jag fått så fantastiskt fina barn beror med hög sannolikhet på era respektive mödrar. Min önskan är att ni håller av varandra och att ni bryr er om varandra på ett uppriktigt sätt. Det finns en anledning till att ni är syskon. Förena Norden i en nation. Vill ni så göra en stor graffitimålning tillsammans på begravningen eller dagarna i anslutning. Spruta på.
Det visade sig senare att jag också hade döden i magen.
Min mor hade röntgats. Det såg inte ut som om cancern spridits sig. Det lugnade oss. Hon fick tid för operation. Vi väntade på sjukhuset tillsammans. Hon åt och drack dåligt. Jag blev arg och irriterad på henne. Hon blev arg och irriterad på personalen. De var utmärkt bra människor som tog hand om henne. Jag gillade alla tatuerade sjuksköterskor. En bjöd jag ut trots att jag hade en fru. Vi skulle ändå skiljas. Det var jobbigt. Vi talade mycket under denna tid. Hon undrade om jag missade mycket i mitt jobb när jag var där. Detta är ju mitt jobb förklarade jag för henne. Jag är ju konstnär. Just nu är du min konst. När allt är obegripligt i mitt liv ser jag det alltid som ett enda stort konstverk och då blir allt genast hanterbart. Vi talade om vårt liv tillsammans. Hon ville att jag skulle berätta om mina projekt och processer. Hon tyckte att jag berättade underhållande och jag fick henne lätt att skratta. Vi blev allvarliga stundvis också. Jag hjälpte henne dricka. Jag höll ordning i hennes sjukhuspärm. Jag fick henne att släppa den irritation hon inte sällan kände inför en annan människa. Det räckte med ett ord eller en gest så kunde hon bli utomordentligt arg på någon. Å andra sidan fick hon snabbt väldigt mycket förtroende för och med andra personer, även det pga ett par meningar eller att personen gjorde något hon uppskattade. Vid ett tillfälle blev hon svart i ögonen och stirrade på mig med stark avsky, på en bråkdel av en 100-del kontrade jag med en ännu svartare blick och stirr som gjorde att hon genast kapitulerade. Jag har för länge sedan accepterat båda mina föräldrar och jag tycker väldigt mycket om dem båda med alla deras rätt och alla deras fel, och jag har inga förväntningar och jag har ingen ambition att på något sätt ändra på dem. De är perfekta i sina respektive helt vanliga och normala generationstillstånd. Men jag tillåter aldrig att de beter sig dåligt mot mig. Då reagerar jag och visar det på en gång. Även om min mor låg, utan att jag visste det, i och på dödsbädden.
Vi ska inte bråka sa hon. Nej det ska vi inte sa jag.
Jag ångrar att jag inte sa förlåt till henne. Förlåt för allt. Jag ångrar att jag inte sa att jag älskar henne. Det sa jag aldrig i hela mitt liv. Jag älskade henne. Jag vill säga att jag saknar henne. Det gjorde, hoppas jag, i mitt minnestal till henne på begravningen. Men jag glömda att säga att jag älskade henne. Och jag glömde säga förlåt.
Min fru ville komma och hjälpa till när Maria låg på sjukhuset inför operationen. Det var bara jag som var där och visst hade jag behövt någon som kunde byta av mig. Av praktiska skäl var det omöjligt att få hit min fru med kort varsel.
Hon tog farväl till mig när hon åkte in till operationen. Hon sa bokstavligen att hon aldrig mer skulle vakna. Hon var rädd. Det var störigt. Jag tyckte inte om när hon höll på och var så jävla negativ. En tatuerad sjuksköterska frågade om jag var ok när mamma rullat in i operationsavdelningen dit jag inte fick tillträde. Om jag är ok? Jovars. Min dotter kom och besökte oss på sjukhuset. Det var fint. Nu i efterhand undrar jag varför jag inte tog med mina söner dit. Riktigt konstigt. Jag tror det beror på att jag helt enkelt inte tänkte så mycket utan jag var så närvarande jag bara kunde vara. Det är klart att det hade varit fint för dem att följa med så mycket som möjligt i denna process. Död.
Operationsläkaren ringde mig några timmar senare. Vi opererade inte din mamma. Det var ingen ide. Cancern hade spridit sig överallt. Vi öppnade och stängde, sa han.
Jag gick till uppvakningsavdelningen. Hon såg liten ut. Blek. Jag skojade och sa att vi ju visst skulle ses igen. Du är inte död. Typ, vad var det jag sa? Hon presenterade mig för sin nya väninna. En fin sjuksköterska med ursprung från Thailand som uppenbarligen gjort eller sagt något som mamma uppskattat. De var som bästisar. De babblade på. Jag var glad men det var tokigt att jag visste mer än vad mamma visste. Hon trodde ju att hon var opererad.
Jag skulle bli tvungen att tala om för kvinnan som födde mig att hon nu skulle dö.
Jag gjorde inte det. Jag sa att hon skulle leva.
Ingen doktor hade nämligen tid att komma och berätta för henne hur det inte gått. Det var en villrådig eftermiddag. Jag ringde Åke vid tillfälle. Hur gör jag nu? Han visste inte riktigt. Mamma åt inget och drack inget. Hon var arg. Hon berättade att de föreslagit att hon skulle få prata med sjukhusprästen. Det tyckte hon var skitskonstigt. ”Jag är ju inte död ännu!”, sa hon som svar. Jag orkade inte försöka förstå hur hon menade för det är för mig klart som fan att det inte går att prata med en präst när man redan dött. Varför inte prata med alla tänkbara? En präst har säkert en hel del erfarenhet av att prata med folk i märkliga situationer. Låg jag där istället för min mor så hade jag utan tvekan snackat med imamer, präster, shamaner, munkar och alla möjliga tänkbara. Mamma saknade Leif. Sorgen slog till med all kraft. Hon sa att hon var ensam i livet. När jag satt där. Rätt oförskämt. Min dotter hade också varit där. Mammas vänner också. All personal hade varit där. Hon vet inte vad ensamhet är, tänkte jag, men förstod att hennes känslor var uppriktiga om än ej berättigade rent sakligt. Hon var inte alls ensam, men sorgen efter livskamraten var övermäktig. Det gjorde henne blind. Hon tappade all energi och vilja. Jag ville att hon skulle börja äta och dricka. Och kämpa. Mot alla odds.
Jag berättade för henne att de inte opererat. Att det ser illa ut. Jag kommer dö sa hon. Jag sa att hon inte skulle dö. Jag kommer dö sa hon då.
Först morgonen efter kom en läkare och bekräftade att de inte opererat. Att det såg illa ut. Men läkaren sa också att de skulle sätta igång med behandling i form av strålning. Det fanns alltså hopp som jag trodde. Hon skulle alltså leva. Hon var bara 77 år och skulle bli mycket äldre. Jag känner mig ung sa hon när hon låg där. Läkaren sa att hon måste äta och dricka. Hon måste samla energi för att klara behandlingen. Självklart sa jag. Mamma sa inget.
Jag fick inte sova över på sjukhuset. På natten ringde en sköterska. Din mamma är envis sa sköterskan. Hon vill prata med dig fast det är mitt i natten fast jag sagt att vi inte skall ringa och störa dig. Det är lugnt sa jag. Jag skulle ha skrivit det i pärmen. Ni kan ringa när ni vill. Hon får ringa när hon vill. Mamma ville säga att hon nu skulle dö. Jag sa att hon inte alls skulle dö. Jo, jag dör nu Petter-Niklas, sa hon. (Hon är den enda som kallat mig Petter-Niklas i hela mitt liv, förutom Ahmeds pappa av märklig anledning.) Nej, det gör du inte sa jag och så sa jag god natt och la på luren.
Nästa morgon levde hon. Hon var arg på nattsköterskan. Med viss rätta tyckte jag. Har man dödsångest skall man få ringa en anhörig oavsett om man troligen inte skall dö. Jag sa till henne att vi nu hade en kamp att utföra tillsammans. Det blir rätt tufft men många har gått igenom den och många har besegrat cancern. Jag var naiv. Men hon höll skenet uppe fast jag insåg att hon inte ville att jag skulle resa till Malmö samma dag. Jag förklarade att jag måste. Det var ett par jobb att skjuta upp, det var kläder att hämta och jag planerade även att ta med massa av foton, musik och böcker så vi kunde ha för att sysselsätta oss med under behandlingen den närmsta tiden. Jag ska bara ner till Malmö, omstrukturera och packa och så vänder jag tillbaka direkt. Jag ska även köpa upp ett lager av den näringsdryck som hon gillade och nästan var det ända hon fick i sig. Hon var pigg och vaken. Hon skämtade. Men jag såg att hon var väldigt tungsint. Jag vet mycket väll hur hon ibland tänkte att hon inte skulle oroa mig. Fast jag aldrig var orolig. Gillar inte oro. Lös uppgiften. Jag var säker på att vi snart skulle ses igen. Vi tog farväl. Hon sa inte att hon skulle dö en tredje gång. Jag sa hej då, vi ses snart. Hon svarade med ett enkelt hej då, Petter-Niklas.
Det blev hennes sista ord. Hej då Petter-Niklas. (Jag som heter Petrus.)
Det var inte cancern som dödade henne. Hon dog av organsvikt enligt diagnosen. Hon dog inte på en gång efter att jag lämnat rummet. Hon slöt sig. Efter det pratade hon inte med någon mer. Hon svarade inte i telefonen när jag ringde henne. De skjutsade henne från Karolinska i Stockholm till sjukhuset i Norrtälje precis när jag lämnat hennes rum. Hon sa inte hej då till personalen på Karolinska och hon sa inget till personalen på Norrtälje, där hon tidigare trivdes väldigt bra och där även personalen fattat stort tycke för mamma då hon accepterat alla som jobbade där som nära och kära, på sitt sociala inbjudande bästa sätt. Hon fick även besök av vänner och familj men utan att hon rörde en min. Hon var vid liv men utan att vara kontaktbar.
Läkaren ringde mig flera gånger. Han höll mig uppdaterad. Han höll luren mot hennes öra. Mamma?
Väl i Malmö förberedde jag mig för en lång rehabilitering och behandling tillsammans med Maria. En sen kväll ringde doktorn igen. Det är nog nära nu sa han. Jag blev störd. Vaddå nära? Jag tror inte hon kommer leva så länge till. Jag trodde fortfarande inte på honom. Jag var ju på väg nu. Mitt tåg skulle gå tidigt följande morgon. Jag kände att jag borde åka direkt och avslutade samtalet. Det sista nattåget från Malmö hade precis gått. Inget flyg. Det blev en seg natt. I höjd med Norrköping ringer doktorn till mig när jag är på tåget följande dag. Hon är död nu.
Det var som fan. Sa jag. Jag är ju på väg med foton och musik. Och böcker. Och hennes näringsdrycker.
Jag minns inte hur och var men jag mötte upp med min dotter och vi åkte upp till sjukhuset tillsammans. Jag hade aldrig sett en död människa. Det hade min dotter. Om min far var med då eller om han kom lite senare minns jag inte. På sjukhuset var det många andra ur familjen och släkten samlade. Vad i helvete? Varför komma när mamma är död? Varför inte komma när hon levde? Jag frågade inte och jag har således inte fått något svar. Jag personligen hade aldrig mött döden tidigare och hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till den. Och om jag inte visste det, hur kunde jag då kunna ifrågasätta hur någon annan hanterar döden? Att min mamma hade uppskattat besök i livet, det visste jag dock med all säkerhet.
Jag gick in i rummet med min dotter först. Det var en Kungsängslilja på bordet bredvid henne. Mamma var lugn.
Jag gick senare in med min far också. Det var fint. Vi sa inget. Jag fotade min mor när hon låg där. Jag uppskattar dessa foton idag. När jag var klar med det så ville jag hitta en spade och gräva ner henne i marken. I uppländsk jord. Hon var en uppländsk produkt på alla sätt och vis. Det tog dock väldigt lång tid innan hon kom i jorden. När jag skriver detta. Ett år senare. Är hon fortfarande inte ett med jorden och ett med alltet. Hon är ensam. Det sista året har hon verkligen varit ensam. I en urna.
Jag blir sprid med vinden. Det gör inget om det blir på natten över Gamla Uppsalas högar. Och det gör inget om några flagor når Stockholm, Malmö, Kokkola, Umeå, Oulu, Köpenhamn, Berlin, New York, Sao Paolo och Bangkok.
Den närmaste tiden efter hennes död blev hon mer närvarande än någonsin.
Jag skriver detta 1 år efter hennes död. Ett år av sorgearbete vilket är en helt annan historia, som handlar om hur och när ens mamma blir en själv.
Vad har denna målning av ett svart hål med detta att göra överhuvudtaget?
I februari 2019, innan jag ens fått något besked om cancer hos mamma, blev jag inbjuden till Uppsala för att konstnärligt framträda inför publik i stadens Musikens Hus, genom att måla något snabbt, och sedan läsa upp Måleriets Manifest. Temat på hela föreställningen, som innefattade olika artister och framträdanden var Gränslöst.
Det var mamma som kom med lösningen på vad jag skulle måla, när jag berättade om det märkliga i att bjuda in mig på temat gränslös, eftersom jag helt saknar erfarenhet på området och kände mig djupt villrådig. Det är ju självklar, svarade hon. Måla ett svart hål. Det gjorde jag. Inför publik där min syster och mammas dotterdotter befann sig utan att vi innan kände till att vi skulle träffas på detta sätt.
Eftertanken förtydligar det intuitiva måleriet och den knappa skissen, som jag tror är efterkonstruerad då jag skissar väldigt sällan. Ingen visste då hur ett svart hål ser ut då, det kom ett foto först en kort tid därefter, i april 2019, som kablades ut över världen.
Mitt svarta hål blev oändligt. Ett döds-hål. En tarm med en svulst.
Senare i april fick hon dödsbeskedet. 18:e Maj dog hon. 2019.
Varje år öppnar Malmös konstnärer sina arbetsplatser för alla som vill komma och kika i det som kallas Open Studios. Ett fantastiskt bra initiativ. Kika gärna på Malmö Open Studios (malmoopenstudios.se) om du vill ha mer information.
Den som missade årets Open Studios, är välkommen när som helst för ett besök. Det är bara att mejla på info@ruskig.org så kommer vi överens om en tid och dag.
