En hiphop-historia.
Uppsala Stadsteater VT2022.
Regissör: Affe Ashkar
Vendela Idun som Laura.
1992 arrangerade Hip Hop Cooporation den Internationella Hip Hop Festivalen i Uppsala.
Festivalen, som det etablerade i staden på den tiden när det begav sig, försökte stoppa med alla tänkbara medel, såväl politiska, polisiära och mediala, blev dock en succé och en historisk europeisk milstolpe.
Några lokala barn gick till Festivalen. Det är vad teaterföreställningen bra där! handlar om och utgår ifrån. Föreställningen börjar och slutar med Gottsunda Hip Hop Festival. (Läs gärna mer under fliken med samma namn.)
Vad kan en festival betyda? Vad kan det ge utrymme för? Vad betyder konst och kultur när det är som allra viktigast? Det är väldigt olika och kan påverka på såväl grupp som individnivå.
bra där! visar hur långt man kommer med enkel och tydlig scenografi
Hip Hop som bäst är ett utrymme för att träffas oavsett vem du är och vad du kommer ifrån. Att samlas utan fördomar och att aktivt göra saker tillsammans. Att bygga upp en konst och kultur som inte liknar något annat. Där din personliga bakgrund är oviktig utan det viktigaste är att vi formar ett språk vi alla förstår och kan samlas kring. Där är konst och kultur oöverträffligt. Det är inte bara drömmar utan en möjlighet att tillsammans skapa nuet och framtiden.
bra där! får stående ovationer.
https://www.svd.se/a/WjAEvg/hiphop-revansch-som-kan-bli-klassiker
https://www.dn.se/kultur/bra-dar-en-hiphop-historia-pekar-pa-hoppet-utan-att-ducka-for-skiten/
https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/r9e938zj
Stockholm. 1988 S:t Eriksplan. Av Ruskig Ångest och Kaos.
Det viktigaste med Hip Hop är att folk med olika bakgrund samlas, gör saker tillsammans, lär känna varandra och slutligen skaffar barn ihop. bra där! innehåller inget som överraskar. Det är ren och skär verklighet och känns vardagligt. Inga konstigheter. Om du växt upp och bor i Gottsunda så ter sig föreställningen, nästan, som en vanlig tisdag. Det är social realism och känns därav väldigt genuint och självupplevt. För andra kan det te sig exotiskt. En verklighet man inte känner till. Kanske de som inte käkar nötter när de tittar på teater?
Det är fina skådespelarprestationer. Alla karaktärer känns som bekanta och vänner. Stundtals är det lysande, som när Dejan och Louise droppar ömhetsbetygelser. Den minimalistiska scenografin stärker skådespelarna och lyfter dem. Ruskig Ångest känner sig stolt som, i scenografin, har med ett par målerier från 90-talet målade i tunnelbanan i Stockholm med Kaos. (Som på den tiden kallade sig Cuba.)
Stockholms Tunnelbana 1988. Ruskig Ångest och Kaos uppmärksammar i koncentrerat måleriskt form problemställningar kring såväl barns psykiska välmående, miljön, politisk ideologi, stress och klimatkris.
Detta känns som en milstolpe. Det finns så mycket mer historier som med kraft, energi och styrka väntar på att få berättas. Uppsala visar för första gången på länge, kulturell och konstnärlig initiativförmåga, tack vare Stadsteatern och alla inblandade.
(Insidesfråga: Har titeln bra där! något med graffitimålaren Dale att göra?)
