Konstnär
Varje år öppnar Malmös konstnärer sina arbetsplatser för alla som vill komma och kika i det som kallas Open Studios. Ett fantastiskt bra initiativ. Kika gärna på Malmö Open Studios (malmoopenstudios.se) om du vill ha mer information.
Den som missade årets Open Studios, är välkommen när som helst för ett besök. Det är bara att mejla på info@ruskig.org så kommer vi överens om en tid och dag.
När Ruskig Ångest flyttade till Malmö i början av sekelskiftet återupptäckte han det fantastiska parkeringshuset Anna.
Då han var desperat singel såg han en förträfflig möjlighet i Anna. På huset kan nämligen vem som helst, när som helst, måla eller skriva vad som helst, i det offentliga, utan censurerande mellanled. (Det vill säga allt det som på den tiden var helt förbjudet i tex Stockholm, Uppsala och Göteborg.) Internationellt unikum.
Väggytan passerades även av cirka 10 000 människor varje dag. Kanske 50% av dessa är tänkbara partners, tänkte Ruskig Ångest, (eller åtminstone 2%), och gjorde en målerisk kontaktannons med en beskrivande text om sin person och några rader om vilken typ av person han sökte. På kontaktannonsen skrev han även sitt mobilnummer och email adress.
Ingen ville dejta med honom. Ingen kontaktade honom för att till exempel ta en fika.
Däremot fann han andra människor, tillika singlar, som ville försöka finna någon genom en graffiti-annons, trots att det verkade hopplöst.
Så under åren 2002 till 2008 gjorde han ett 20-tal storskaliga måleriska kontaktannonser lite här och var för att hjälpa andra att finna kärleken i en partner. Ingen träffade dock någon på detta rätt kluriga sätt. Men visst var det många som såg målningarna och blev på bra humör av många anledningar, och det är ju i sig kan ju kallas en kvalité. Eller underhållning.
En av annonserna som stack ut lite extra skedde i samverkan med en konstnärskollega som heter Karl. Karl var i 35-årsåldern och kanske man vågar påstå att han inte rönt så mycket framgång hos det motsatta könet under sitt liv. På något sätt. Knappt alls faktiskt. Han frågade Ruskig Ångest om en tjänst. Tidigare hade han frågat om inte RÅ kunde måla Agneta Sjödin eftersom han redan kontaktat henne och fått ”klartecken” för detta, men han hade inte förankrat detta hos RÅ innan och det var verkligen inget konstnären var intresserad av. På frågan varför Karl ville porträttera Agneta på detta sätt var svaret: ”Hon är så jävla snygg”, och han skulle vilja imponera på henne genom detta verk. Ruskig Ångest vägrade. Det är inte en relevant intention till ett konstverk. (Det gick några år så gjorde RÅ faktiskt en målning av Agneta på Berlinmuren. Inte till Agneta utan till Karl. Karl tyckte också den var allt för ful för att skicka vidare.) Agneta är än idag lyckligt ovetandes att hon porträtterats obeställt på Berlin muren.
Nåväl, denna gång hade Karl en annan tanke, som RÅ gick med på att utföra. Den var tillräckligt konstnärligt skruvad. Karl hade nämligen förälskat sig i, på avstånd, en kvinna som arbetade på ett café i centrala Malmö. Han hade även kollat hur hon tog sig till och från jobbet, och visste att hon passerade P-Huset Anna varje dag. Han hade tom fixat ett fotografi av henne. Nu ville han att Ruskig Ångest skulle måla ett porträtt på denna okända kvinna på P-Huset med en fråga om hon ville ses och gå på en fika. En rätt kulen eftermiddag ställde sig RÅ vid väggen och påbörjade således uppgiften. Karl var med, men vid ett tillfälle gick han och åt. Det var rätt folktomt på grund av vädret och Ruskig kände plötsligt att han var iakttagen, kanske han reagerade på något ljud, för han vände sig om. Några meter bakom honom står den okända kvinnan. Hon stirrar på Ruskig Ångest, det 2 ½ meter höga graffiti-målade porträttet på väggen och på hennes foto som målaren höll i handen. ”Vad i helvete håller du på med?!”, var den högst motiverade och rätt arga fråga hon ställde.
Ruskig Ångest insåg att detta kanske ser lite märkligt ut och det erkände han genast. Han började förklara sig. Hm. Eller förklara Karl, rättare sagt. Ruskig Ångest är ju enbart ett verktyg för andra människor. Det visade sig att kvinnan var från Uppsala. Att hon och graffitimålaren hade några gemensamma bekanta. Hon bestämde sig för att lita på honom och efter ett tag skrattade hon och tyckte att allt var ganska festligt. Ruskig Ångest fick tillstånd att avsluta målningen. ”Men”, sa hon, ”hälsa den där Karl att jag verkligen inte är intresserad av att fika med honom”.
Pinsam konst är inte det sämsta.
När Ruskig Ångest är gäst på konstskolor är det inte ovanligt att han ber de blivande konstnärerna plocka fram sina mest pinsamma verk. Det brukar vara en fin start på något konstruktivt. Ruskig Ångest har gjort enormt mycket pinsamma konstverk och det kommer flera i framtiden. Ett av dem skedde på Roskilde Festivalen 2005.
120 000 människor mellan 18 och 70 år besöker Roskilde varje år. Ruskig Ångest fick en plats för sitt måleri detta år, precis vid entrén till denna jättefestival så alla besökare skulle passera där. Ruskig var som vanligt, en desperat singel, så enligt hans beräkningar skulle ungefär 60 000 av alla som såg väggen vara kvinnor. Kanske inte precis alla skulle klicka med honom, utifrån hans kvinnonorm men 30 000 helt klart. Dessutom skulle de med viss sannolikhet vara lite berusade, på enormt glatt humör och inställda på det äventyr Nordens bästa och största musikfestival har att erbjuda. Så om han målade sig själv där, med en välformulerad text och mobilnummer, så borde ju sannolikheten för att 20 000 plockar upp sin mobil och ringer, vara rätt stor. Eller kanske 2 000?
Ingen ringde faktiskt. Utom en. En reporter från Ystads Allehanda. Journalisten var trevlig och undrade om inte Ruskig Ångest ville ses vid målningen trots att klockan var 08.00 en festivalmorgon. Ruskig är snäll och ställer upp när någon ber om uppmärksamhet, trots en smula bakfylla och rätt mediokert humör pga det tunna intresset för hans kontaktförsök. Om inte målningen i sig var pinsam så var bilden i tidningen det. Stor var den också. Största bilden i reportaget faktiskt. Sliten, bakis och seg poserar han som symbol för den desperata och misslyckade kärleken för hela Ystads befolkning dagen efter.
Andra kontaktannonser han gjorde fick mer positiva sidoeffekter. Embla söker Ask. Den folkkäre musikern Lasse Berghagen deltog i valet av Ruskig Ångest utifrån graffitimåleriscenen för uppdraget att göra ett frimärke 2008. Eftersom Ruskig gör folklig graffiti. Benämningen på hans konst är just Svensk Folkhems Pop. (Myntat av professor Claus Carstensen på Det Kongelige Danske Kunstakademiet). Då det synkade med konstnärens engagemang för just singlar och kontaktannonser så blev det serien ”Vill Se Dig”, med över 5 miljoner märken, ett bokomslag, förstadagsbrev, stämplar mm. Ett av märkena är just ögat från Embla söker Ask målningen som så många andra av Ruskigs verk är utförda på parkeringshuset Anna i Malmö.
Kontaktannonserna har levt fler liv. I media och i böcker. Men även i utställningsform producerat av Nordiska Konstskolan i Kokkola, Finland 2007- 2008 där 10 uppförstorade foton på annonserna visades på den turnerande grupputställningen OUTSIDE THE RULES, OUTSIDE THE CENTERS i alla Nordiska länder. Hedervärt för Ruskig Ångest då även hans nämnde professor, mentor och konstnären Claus Carstensen deltog som en av de andra konstnärerna.
Under 2019 fick Ruskig en förfrågan från serietecknaren Henri Gylander om hjälp med att förstora upp hans serie på ett väggplank i Göteborg. Beställaren/uppdragsgivaren var Trafikverket och processen Västlänken som under många år bygger och processar nya järnvägsspår i staden. En massa tillfällig konst/bilder och illustrationer är planerade under åren bygget sker men även storslagna, unika och vidunderliga permanenta konstverk av Huang Yong Ping, Simon Goldin/Jakob Senneby, Katharina Grosse och Danh Vô tillkommer i slutändan.
Kontakten ledde till att Ruskig Ångest 2021 återupptog Offentliga Kontaktannonser åt singlar. Det kändes relevant nu när, förhoppningsvis Corona, snart är ett minne blott och en mångårig lustfylld period präglad av möten, konst, kultur och kärlek tar över världen. Minna, Benjamin, Amy, Nicklas och Liz är göteborgare och finns på riktigt. På ett modig och otippat sätt bjuder de på sig själva mot en publik på kanske 500 000 människor att kontakta dem och föreslå ett möte. Vem vet vad möten kan leda till?
På sidan Immigroup kan man läsa om de ensammaste länderna i världen. Sverige toppar såklart listan. Kan det verkligen stämma? Så här står det:
“Sweden tops the list when it comes to the loneliest countries in the world. The reason? Sweden thrives on a stable welfare system, where single occupancy apartments are incredibly affordable. With plenty of these affordable apartments available, almost one-half of the nation’s population lives alone! According to Statistics Brain, 47% of Swedish households are currently occupied by only one person, that’s 20 percentage points more than Canadian households!
So worried is the Swedish nation over the state of isolation of its citizens, that they have introduced a collective housing concept. Designed to bring people together these communally owned houses are still being rejected in favor of solitary living.
What are projections for future households in Sweden? The stability of the Swedish welfare system has resulted in a fairly consistent trend of increased solitary living. Additionally, a reluctance to take part in collective housing efforts indicates stable if not increasing numbers of single member households. How big of an increase should be expected? This depends on the fallout of current political scandal, the continued increase in home prices, and whether or not household debt levels continue to rise.”
https://www.immigroup.com/news/top-10-loneliest-countries-world
Oavsett om det stämmer eller inte, huruvida vi i Sverige skiljer ut oss som ensamma singlar så sticker vi ändå ut i ett internationellt perspektiv.
Vi har nämligen själva möjlighet att exakt välja vem vi önskar vara med och när. Oavsett social bakgrund, utbildning, nationell tillhörighet, kön och ålder mm. Det är ett utmärkt läge att träffa hur många möjliga och omöjliga människor och partners som helst under sin livstid.
Vilken frihet! Det vore ett konstnärligt brott att inte använda den.
<3
Har du någonsin varit utsatt för en oförrätt?
Hur ser Amnesti ut?
En personlig uppgörelse.
Hur länge är det vettigt att reagera starkt, negativt och tom hatiskt över en oförrätt man varit med om?
Ruskig Ångest har precis som alla andra människor varit med om möjligen negativa upplevelser i sitt liv.
När är det relevant för en person att känslomässigt släppa och ge amnesti åt en upplevd negation som tex att:
– 3 unga kvinnor nyttjade honom sexuellt när han var i 6-års åldern.
– En 30-årig man misshandlade honom som 9-åring.
– Mellan 11 och 15 år och fortfarande barn oräkneliga gånger bli utsatt för äldre könsmogna tjejer och kvinnor på olika sexuella sätt.
– En 35-årig biff till lärare slog honom medvetslös framför sin dåvarande flickvän som 14-åring.
– Alla 100-tals oförrätter i from av våld, vapenhot, stölder, kränkningar, ryktesspridningar mm han och många unga män mellan 14- 25 år utsätts för regelbundet och kontinuerligt och som återkommer som ekon ända upp till pensionsålder.
– Bla som 17- och 28-åring tvingades godkänna aborter han aldrig önskat.
– Inte få utföra sin form för konst under 15 år i så gott som hela Sverige inklusive Göteborg, Stockholm och Uppsala.
– Som 42-åring få sina barn kidnappade.
– Som 46-åring bli drogad och rånad.
Ponera att det inte uppstår någon rättvisa i något av dessa exempel. Ingen ber heller, eller får förlåtelse. Hur länge är det vettigt att bära en dålig känsla inom sig som aldrig kan få upprättelse från en motpart? Räcker det med 1H, 21 dagar, 8 månader eller en livstid?
Ruskig Ångest vill betona att de exempel av oförrätter, som nämns i denna text, inte är vad det handlar om eller skall fokuseras på. Det är tanken, att ge en känsla av oförrätt, amnesti, inom sig själv, och sedan gå vidare i livet, som denna måleriprocess har som målsättning.
Malmö 2017
Skisspresentation för fastighetsägaren Wihlborgs Fastigheter AB:
Mitt förslag utgår från vingen. Det utgår även från tankar om innovation, det globala samt en stark inspiration från Lövsalsfågeln.
Måleriet/verket för gärna beskrivas som urbant, gemensamt, energiskt, vitalt och dynamiskt. Puls, lust, förändring och det oförhappandes.
Tanke/tankar:
Vingar
Verket består av upprepade former med några förskjutningar, förändringar i varje form. Visst tolkar man formerna ganska snabbt som vingar även om de är väldigt fritt beskrivna. Speciellt med tanke på färg. Verket kommer synas. Jag kan tänka mig en enkel stop-motion film som visas på en monitor inne på Elite där formerna sätts i ett kort bildspel för att beskriva ett vingslag. Vingen får symbolisera mod, innovation, förmåga, mental/fysisk rörelse och vilja.
Innovation
Att tänka tanken att människan kan flyga har nog varit väldigt vanligt och en skojig föreställning genom 1000-tals år. De personer som faktiskt gjorde praktiska försök att flyga måste ha uppfattats såväl som roliga, märkliga och fullkomligt galna. Vilken vansinnigt fantastisk period det måste ha varit när förmågan och försöken faktiskt gav resultat och fler och fler gav sig in i processen. Många med livet som insats. Idag är flygandet högst aktuellt. Innovation behövs. Och den behövs från alla världens hörn.
Lövsalsfågeln
Strategi/cykel för artens fortplantning:
– Hanen bygger en lövsal av kvistar, skogsmaterial och löv.
– Han smyckar dem med föremål med viss ton/färg/nyans.
– En rival kan komma förbi och sabotera genom att ta föremålen och kasta bort dem.
– Det hindrar dock inte hanen som letar reda på föremålen och återplacerar dem på samma platser.
– Hanen gömmer sig och avvaktar.
– En hona kan dyka upp och inspektera salen utifrån. Är den medioker lämnar hon. Är den godkänd kommer hon däremot gå in i själva salen.
– Då dyker hanen upp och genomför en dans.
– Är även dansen godkänd sker parbildning.
Behövs det någon form av förklaring här kring kopplingen till innovation?
Det globala och gemensamma.