2010 gifte sig kronprinsessan Victoria och Daniel.
Ruskig Ångest blev det året inbjuden att måla under Malmö Festivalen. Det innebar att måla på ett stort verk under loppet av en knapp vecka. Så att festivalbesökarna kunde följa processen.
Inspirerad av Cow Goes Abstract av Roy Lichtenstein påbörjade han en serie på 4 delar med bröllopsparet som utgångspunkt. Hur många artiklar i alla våra mediakanaler skrevs det inte om det bröllopet och paret? Ruskig Ångest blev inte klokare av all information utan kände att deras verklighet föreföll mer och mer abstraherad ju mer han läste. Nu stod han själv där och förmedlade ännu en bild.
På själva bröllopsdagen var alienations känslan om möjligt ännu större. Han kunde inte ens föreställa sig vad han skulle ha på sig, vad han skulle säga eller hur han skulle bete sig om han varit bjuden på bröllopet. Det var han inte. Han såg delvis sändningarna på TV och kunde inte identifiera sig med någon i det stora inbjudna sällskapet. Han vet ju redan att en konstnär är en utomstående bland de utomstående eller en betraktare och inte en deltagare, men att inte alls känna en tillhörighet med en enda person i detta sällskap verkade ju helt orimligt.
Då såg han honom. Broderkänslan kom. En ung vakt. Värnpliktig? Det var alltså ingen inbjuden gäst, eller vän till familjen eller annan för tillställningen självklar person. Han och hans kollega stod på var sin sida av en port ur vilken gästerna strömmade in i kreationer tillägnade brudparet. De båda vakterna jobbade såklart och deras uppgift var uppenbar. Vakta dörren. Var diskreta och allvarliga. De skall överhuvudtaget inte märkas mer än en möbel eller annan inredningsdetalj. Blicken skall vara fast. Absolut inte röra sig, säga något eller flacka med blicken. Men det var just det han gjorde. Han kunde inte låta bli. Den unge vakten kunde inte motstå frestelsen att kika på de inpasserande. Hans kollega skötte sig exemplariskt men inte Ruskig Ångests själsbroder.
Han tittade och sökte med blicken runt om i rummet. Han såg. Stirrade.
Skönt. En av dem skulle konstnären lugnt kunna hänga med på ett avslappnat och självklart sätt. En vakt.
En tid senare, samma år, ställdes verket i sin helhet ut på Örebro Konsthall.
Där visades verket tämligen obemärkt. Konsthallschefen berättade dock att Daniel och Victoria vid tillfälle passerat Konsthallen när de var på väg till Ockelbo, Daniels hemort. (Ruskig Ångest släkt finns också i dessa trakter och visst är de släkt på väldigt långt och långsökt avstånd). Innan de kungliga paraderar det offentliga på detta sätt skickar Hovet ut lite representanter för att reka omgivningarna. Det innebar tex att Konsthallschefen med personal fick en bit gata/trottoar utanför Konsthallen där de skulle städa och ta bort allt intrampat tuggummi från. På knä. Konsthallen skulle också hållas stängt, när de kära passerade, eftersom de verk som visades inte passade i kungligt sällskap.
Nu kanske titeln på målningarna blir tydligare. Från början fanns det ju en i varje fall hyfsat lik porträttbild med i serien, men den blev sedermera befriad från de övriga, försedd med flaxande hjärtan, och ställdes ut på Alla Hjärtans Dag på Stockholms Auktionsverk 2019, och klubbades för en blygsam slant. Fokus blev, istället för brudparet, på frågor kring Demokrati, Kön, Makt och Marknad. Och hur dessa förhåller sig till varandra.
Inte minst sedan Konsthallschefen för Ronneby Kulturcentrum censurerat verket under separat utställningen S(KÖN), Ruskig Ångest hade där 2017 med hänvisning till ett för henne eget formulerat avtal där all konst som kan uppfattas Sexistiskt eller Rasistiskt inte är tillåtet i Ronneby eller i dess Kulturcentrum.
Konst kan uppfattas på exakt alla tänkbara och otänkbara sätt. Och det är helt i sin ordning och tillhör konstens uppgift. Det är inkluderande. Och tro det eller ej, det finns människor som kan bli förbannade på en vit kub. Eller på ingenting.
https://www.blt.se/kultur-o-noje/uppfriskande-kritik-av-konstens-rum/
